säsongen är över

Tomhet. Luleås säsong tog slut tidigare ikväll och när jag vandrade hem från Delfinen försökte jag sammanfatta mina känslor. Det slutade i det där första ordet, tomhet. En säsong som i många fall varit bättre än man kunde ana inför och ändå landar man där, i tomheten.

Vi börjar från början, inför säsongen. Inte många trodde då att vårt kära Luleå skulle vara en kandidat att ta hem grundserien, det var däremot många som trodde vi skulle kriga om plats 6-8. Att detta lag ändå slutar på andra plats, endast slagna av Färjestad, på målskillnad, ska laget och alla runt det samma ha en stor eloge för. Laget, klubben, fansen fick något att hoppas på, att tro på. den där drömmen om att vi skulle kunna ta guld igen började dyka upp både här och där. Den växte sig starkare ju längre säsongen led. ändå fanns den där, den gnagande känslan, det kan inte gå såhär bra, snart faller vi ihop som vi brukar.

Men, vi gjorde aldrig det. Vi och vi förresten, laget. spelarna. klubben. Våra värvningar visade sig vara jackpots nästan alla. När det kändes att, nu blir det problem, då fick vi hem Lundeström igen och drömmen om guldet fortsatte växa sig starkare.

Det är intressant det där förresten, drömmen om guldet. Den positiva känslan som fanns runt laget. Jag har förstått att den är svår att hantera för en norrbottning, det ska vara lite jävligt och kämpigt, det är då man mår som bäst här uppe. jag som inflyttad sörlänning har lite att träna upp när det kommer till detta men, jag kämpar på med detta också.

säsongen var det ja. vi landar alltså på en oerhört stark 2:a plats i tabellen. över 100 poäng. minst insläppta under säsongen. en målvakt som står på huvudet under en hel månad och gör den ena osannolika räddningen efter den andra. vi vänder matcher och gnuggar på. Hoppet växer.

vi får Växjö i kvarten. Ett tufft motstånd. regerande mästare. topptippade av många experter. Underpresterande, men ändå sedda som farliga motståndare och utmanare till bucklan. Vi fortsätter spela som vi gjort hela säsongen. kör på, jagar, stressar, tar tag i taktpinnen och får kycklingar ur balans. med facit även tidigare högt uppsatta ledare får spel på oss, oss fans menar jag då. Glädje när vi slår ut dem är kännbar, speciellt för en annan som är uppväxt 12 mil från sveriges golvbrunn. bäst av allt? vi får en längre vila inför semifinalerna.

Frölunda. Semifinal. ett lag som successivt steppat upp under säsongen. gamla slutspelsrävar och röde Roger. Efter kvarten kändes det som ett tufft, men överkomligt, motstånd. resultatet visar tyvärr något annat. laget spelar inte alls som vi har sett dem innan. det är lite tröttkört, tvåa på pucken och allt det där. Vi blir till viss del sönderlästa rent taktiskt och till råga på allt har vi otur och dålig skärpa. vi har haft chansen i alla matcher, men det har alltid varit dem som tagit ledningarna och vi som fått jaga. de behöver uppskattat 3 chanser för att sätta en puck i nät. vi? 57 ungefär. de vinner serien mot oss rättvist och vi landar där jag är nu, i tomheten.

Kommer jag kunna se tillbaka på denna säsongen och känna något annat? kanske, kanske inte. inför fjärde semifinalen hade vi besök av Johan Håkansson (frilansande journalist åt Aftonbladet) i podden och vi pratade om hur vi, som supportrar skulle se på säsongen om vi blev svepta i semin. jag minns inte riktigt men jag tror jag sa något i stil med att ”hade vi blivit svepta hade säsongen i övrigt inte varit något man minns och därför hade det varit ett fiasko”. Nu blev vi inte svepta men dagens resultat ger ändå en fadd smak i munnen. För vi var inte där. vi var för små, för tunna.

Tomheten ja. att vandra hem genom Luleås gator sent på kvällen visade upp det jag kände. det var tomt på gatorna, inte många som var ute då. jag, och många med mig, vill ju det här laget så mycket gott. Vi vill ju stå där och fira i stadsparken med vita jeans. vi vill jubla, hoppa, skrika och sjunga ikapp med spelarna och i år var vi närmare den drömmen än på mycket länge. vi kunde nästan känna den där segerns sötma. men det blev bara en dröm i år igen.

vi är många vars humör och känslospel avspeglas utifrån hur laget presterar. min kära pappa har fått lära sig det den hårda vägen. numera brukar han avvakta att höra av sig om han vet laget förlorat, det är liksom inte värt att försöka prata med mig då. jag betvivlar jag hör av honom de kommande dagarna när han nu vet att säsongen är över. allt för att jag ska hinna smälta förlusten och återfå lite balans igen.

jag hoppas och tror att jag, om ett tag, kan se tillbaka på säsongen och vara nöjd över hur den blev. vara stolt över spelarna och vad de presterat och kanske minnas säsongen som över förväntan men först måste jag få tid att bearbeta förlusten och den där jobbiga känslan av tomhet för vi var ju så nära.

/Fredda