Personliga åsikter

När Stefan ”Skuggan” Nilsson ersatte Jocke Fagervall som huvudtränare i Luleå Hockey, brann det till ”nånstansch” inom mig. En misslyckad juniortränare och en assisterande tränare i SHL som haft powerplay och offensiv som främsta ansvar under åren som nummer två, när Fagervall var chef i båset.

En offensiv som, än idag (3 säsonger in) fortfarande inte finns att finna. Det finns inga riktlinjer, det finns inget eget spel, det finns ingen grundidé och det finns inget powerplay, värt namnet.

Luleå, som just nu ligger på tionde plats i SHL, snittar ett mål per 6,17, vad gäller PP-tillfällen.
Det ger oss en utdelning på 16,28%. Jämför med SHL-ledarna Frölunda, som snittar 1 mål per 3,66:e PP-tillfälle. Det blir en stor skillnad när man slår ut det över 32 omgångar.
14 mål på 86 tillfällen, för Luleå. 30 mål på 110 tillfällen, för Frölunda.

Luleå har förvisso två långtidsskador, på Junttila och storebror Emanuelsson. Något som jag tror har stor påverkan och betydelse för laget. Vi saknar vår bäste målskytt och en av de tilltänkta poängplockarna, i Julius Junttila.
Samtidigt skrämmer det mig väldigt mycket, att vi står och faller med 1-2 spelare. Petter Emanuelsson, för övrigt, som nu varit borta 8 matcher är fortfarande(!!) vår bäste målskytt.
Nummer två i interna målligan? Johan Forsberg. Det säger en del om vår offensiv. Eller skulle jag säga – bristen av den?
Dock klart att skador på bra spelare påverkar. Men samtidigt kan jag tycka att det inte finns någon ursäkt för resten av spelarna att spela som en säck potatisar. Tyngre fötter och ben har jag inte sett sedan Per Elofssons kollaps i Salt Lake City-OS 2002.

Det finns inget hjärta, inget driv och ingen som leder laget, när det går som sämst. Det är som att alla blir inkapabla till att fatta egna beslut och göra saker på egen hand och visa laget att ”såhär ska vi göra, gubbar”. Förvisso är det heller ingen idé att visa det, då resten av laget inte verkar bry sig ett skit om hur det går i matcherna. Jag kanske talar i affekt… Möjligt att jag är lite mer less än vad jag borde vara.

Men faktumet kvarstår. Vi är på tionde plats i SHL, på mediokra 44 inspelade poäng på 32 omgångar. Nu bara 7 poäng före Djurgården, som verkar ha vaknat. Vi är inte säkra att ens ta oss till play in-spelet. Långt ifrån.
Vi ska vara jävligt nervösa, just nu och behöver steppa upp. För annars har Djurgården snart ätit upp vårt försprång och vi hamnat i ingenmansland med en realistisk kvalplats till Allsvenskan att fäkta undan.

Mastomäki, Schira, Mikkelson, Lagacé, Sweatt, Harju, Hillding, Falk och Hedman är allihopa i en rejäl formsvacka och behöver inse att de måste kliva upp från sin dvala och bidra med offensiva kvalitéer. De åker på en skridsko och ser allmänt ointresserade ut. Skuggan babblar om att man spelar hyfsat i 5 mot 5, men ändå händer diddely-squat. Luleå gör, härmed, sin sämsta säsong på 9-10 år. Ostens fuskbygge är på väg att kollapsa totalt.

Vi är snart nya Modo om inget händer.

Jag vill inte se Skuggan mer i Luleås bås. Jag vill inte se den omoderna och okreativa hockey mer, som Luleå Hockey spelat sedan Skuggan fick ansvaret för offensiven i Luleå. Jag sa det när Skuggan var på väg att bli huvudtränare och jag säger det igen – karln är mer omodern än
T-Forden. Omodern och inte alls vad Luleå Hockey i tiden, behöver.
Man kan inte ge tränarrollen till en ikon, bara för att personen är en ikon. Nu har vi testat det. Nu gör vi om och gör rätt och tar in en tränare som har en vision och som vill utvecklas med tiden och inte står still, nånstans runt 1995-1997.

/Skägget