Kobrans årskrönika

2017 har precis börjat och jag sitter rätt så nöjd, men ack så sliten, på ett tåg hem från Småland efter att ha firat in det nya året tillsammans med sambon, Fredrik och Rödskägg. Jag antar att ni alla mer eller mindre förstår hur gårdagen artade sig. Om inte så kan jag säga som så här att Fredriks öron är helt matta just nu. Det maldes nämligen på om både ditt och datt – konstant. Någon grävde tydligen gropar också. Precis, så var det, ju.

Men året kunde ju knappast ha avslutats på ett bättre sätt. Möjligen om de andra hjärtegrynen i Björnbröder hade varit med, men det får kanske bli vid ett annat årsskifte.

2016 var ju ett rätt så trevligt år ändå. Det har därför blivit dags för mig att skriva ner några rader om det så att vi tillsammans kan njuta av det som har varit samt se fram emot det som komma skall.

Jag vill börja med att berätta om ett minne jag har från Hovet. Det var en helg i februari. Luleåfansen träffades på en krog i närheten av arenan. Det var fest. Vi åt, drack, sjöng och skrattade. Vi hade kul helt enkelt. Osten kom senare till bortabaren och höll tal i sedvanlig ordning. Bortastå fylldes därefter till bredden. Det applåderades och det sjöngs. Matchen drog igång, men såg länge ut att inte gå vår väg. Luleå låg under med någon minut kvar och var således på väg att lämna Stockholm med svansen mellan benen. Men då, när allt hopp kändes som bortblåst, kvitterade Luleå, i boxplay. Den glädjen som uppstod då kan jag knappt beskriva med ord. Men jag kan kort och gott sammanfatta det med att bortastå exploderade. Att Luleå sedan avgjorde i förlängningen var pricken över i.

Nästa minne som är värt att lyfta fram är damernas otroliga framfart i forna Riksserien. De slog/vann ta mig tusan allt som gick – publikrekord, grundserie, final – som nykomlingar. Grundserien avgjordes på målskillnad. Jämnare avslut går ju knappast att få. Under det efterföljande slutspelet var vägen till final rätt så smärtfri, men inte finalspelet. När LHC vann den första matchen i Stångebro sved det väldigt mycket i mitt hockeyhjärta. Men jag ville ändå tro att det skulle gå att vända. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag skrek av glädje när stålkvinnorna lyckades kvittera till 1-1 i matcher några dagar senare och hur jag grät av glädje i soffan när guldet kom hem till Luleå. Wow. Jag ryser fortfarande när jag tänker på det. Vilken bragd!

Herrarnas slutspel blev också en fröjd till en början. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att vi skulle kunna slå ut Färjestad på det sätt vi faktiskt gjorde. Det började ju även rätt så bra mot Frölunda. Hur det slutade är en annan historia. Men jag är uppriktigt otroligt stolt över våra fantastiska fans som stod kvar och hyllade grabbarna i minst 20 minuter efter den sista matchen trots begravningsstämningen som rådde i omklädningsrummet efteråt. Det om något är att visa hjärta för sitt lag oavsett hur det går.

Det blev sommar och långt uppehåll i hockeyns värld, men sedan en vacker så drog säsongen äntligen igång igen med nya förhoppningar och målsättningar. Det började ju riktigt bra också med premiärmarsch, två stabila hemmasegrar (herrarna och damerna) och efterföljande fest. Det kändes som att ingenting kunde gå fel. Kanske var det här Luleås säsong rakt igenom.

Vi skulle snart få reda på att läget inte riktigt var så. Men varför grotta ner sig i det negativa när man kan vara positiv.

Damerna har ångat på mer eller mindre hela säsongen så här långt. Det är inte speciellt många matcher som har förlorats. Personligen njuter jag mest av segern jag nämnde tidigare samt 1-5 segern borta mot Brynäs. Under de matcherna var jag nämligen på plats och njöt av varje sekund. Jag blev så glader. Det var inget snack om vilka som skulle vinna.

Herrarna har åkt bergochdalbana i höst. Det kan jag inte sticka under stol med. Men om jag även här ska välja ut några godbitar så säger jag premiärmatchen, 4-2 segern hemma mot Växjö och bortasegern mot Skellefteå. Att jag är glad över segern i hemmapremiären tror jag att alla förstår på något sätt. Men kanske inte riktigt ändå. Det var inte bara en seger för mig. Det var en speciell seger. Det är alla segrar mot de där LHC. Att jag just plockade ut hemmasegern mot Växjö har att göra med förlustsviten dessförinnan. Fem raka förluster är långt ifrån kul. Bortasegern mot Skellefteå sammanfattar jag såhär: Wow. Gåshud. Glädjetårar. Tack för matchen, lillebror.

Något annat kul, som inte riktigt har med hockey att göra, var den något försenade julklappen tillika den något för tidiga smällkaramellen på sjuka 500 000 kr till Cancerfonden. Tack Jakob Porser för det.

Nu är som sagt 2017 här. Jag förväntar mig att damerna fortsätter på den väg som de redan vandrar på. Någon förlust här och där men i det stora hela positiva insatser. Om de gör det så tror jag det blir svårt för de andra lagen att hänga på både i grundserien och slutspelet.

För herrarnas del förväntar jag mig en topp-sex-placering. Nu kanske några av er lyfter på ögonbrynen och tycker jag är knäpp. Det får ni gärna tycka i så fall. Men jag vet att de kan och framför allt vill innerst inne. Angående slutspelet vågar jag egentligen inte uttala mig, men eftersom jag sa att antingen Luleå eller Växjö skulle vinna guld den här säsongen så skulle det ju kunna bli rätt intressant.

Se till att vila upp er nu alla underbara människor där ute så kör vi på torsdag igen. Kanske ses vi även i en arena nära oss någon gång.

/ Hanna

En reaktion på “Kobrans årskrönika

Kommentarer inaktiverade.