Gamla synder

Jag är måttligt besviken. Ja, jag måste få ur mig lite klagosång efter senaste tidens återgång till de gamla synderna, där man inte jobbar som ett lag, där man slarvar och där man inte ens kan träffa ett öppet mål från tio centimeters avstånd.

Kanske har det att göra med att vi hunnit bli bortskämda av Luleås framgångar under de 13-14 matcher där allt gick vår väg. Men, man tycker att, med det jobbet man la ner då, borde man ha kommit in på ett spår där spelarna har självförtroende, att laget har ett jävlaranamma och hunnit få vinnarskallar.

Men, när man ser Luleå spela en så oursäkteligt dålig hockey senaste fem omgångarna, börjar man fundera vad som egentligen är fel i laget, som är Luleå.

Vart ska man börja att påpeka felen? Vi börjar i powerplay-delen.

Powerplayet, som under Luleålegendaren och passningsgeniet Stefan ”Skuggan Nilssons styre varit allt annat än framgångsrikt. Det är långsamt, det är helt utan kreativitet och helt utan riktlinjer. Ingen vet vad som ska göras, passningarna är allt annat än bra och tempot är långt under vad som krävs för att bli framgångsrik i spelformen, på såhär hög nivå.

Wallmark smeker puck, ofta lite för ofta och lite för gärna. Rajala ser stressad ut, så fort han får en puck och skickar den i blindo, allt som oftast, till en motståndare.
Rajalas ving-kamrat, Bill Sweatt, vet inte riktigt vad han ska ta sig till, överhuvudtaget. Han ser mest bara vilsen och bortkommen ut. Varken Rajala eller Sweatt har vinnarskalle och är just nu två stora dollartecken med skridskor. Har inget i truppen att göra. Bidrar noll och intet.

Speciellt dålig är Rajala. Skulle komma in som poängkung, måltjuv och en stjärna. Han skulle leka hockey, som han lekte hockey i Färjestad och HV71.
Men vår finne har underpresterat hela säsongen och varit en stor, stor besvikelse. Tar alltid det bekväma alternativet, kör bandysvängar och verkar inte alls trivas i Luleå.
Verkar heller inte vilja träna extra för att få till det där lilla extra och sänder ut väldigt dåliga signaler till sina lagkamrater.

Jag säger bänka Rajala återstående matcherna av grundserien. Killen behöver en väckarklocka. Men, ingen kommer våga göra det, pga hans enorma lön som han lyfter.
Bekväm, mjuk och rent utsagt, urusel.

”Men dom spelar utan självförtroende, ju” hojtar vissa bestämt. Hur ska någon som inte gör jobbet för att själva skörda framgångar, ens kunna spela på en såhär hög nivå, eller för den delen, ha ett självförtroende att tala om? De jobbar ju inte ens för att få ett.

Gå sen över på backarna i samma spelform. Backar, som beviseligen har bra skott och har varit powerplayspecialister i sina tidigare lag, ser ut som att de inte ens vet hur man agerar på backlinjen. Och när det väl kommer ett (väldigt) ovanligt skott ifrån offensiva blå, då är det ingen trafik på mål, för ingen i Luleå vågar göra skitgörat framför motståndarnas målvakt.

Fem mot fem ser vi väl, någorlunda, okej ut. Vi skapar lite chanser, men när spelarna får bra lägen sitter puckarna i magtrakterna på målvakten, som med enkelhet, kan avvärja och blockera. Det går trögt och det är flera spelare som hellre glider omkring, än gör det hårda jobbet. Harju ser plågad ut, blixtrar till nån gång då och då, men så fort han misslyckas så är gamnacken framme. En sorglig ursäkt till kaptensmaterial.

Överlämna kaptensbindeln till nån som verkar bry sig om klubben och som vill agera ledare. Forsberg, Granström, Sigalet, Fabricius, eller varför inte Mikkelson?
Alla fem mycket mer kompetenta hockeyspelare och ledare än vad Johan Harju är, just nu (och förmodligen alltid kommer vara).

Sanningen är den, att det har gått troll i Luleås offensiv under väldigt många år och trots duktiga lirare som kommer till Luleå, vill det aldrig lossna. Luleå, som organisation, hänger krampaktigt kvar i 80- och 90-talets amerikanska ”dump- and chase” och hugg och slå-hockey. En väldigt, väldigt omodern och högst ofunktionell hockey. Inte undra på att Luleå aldrig skördar framgångar.

Skellefteå insåg vad som skulle krävas, Frölunda har också insett det, Linköping och Brynäs är på väg dit och även Malmö känns hetare på det spåret än vad Luleå gör. Luleå gnetar distinkt på i sitt gamla vanliga spår. ”Jobbar man, kommer målen” heter det.
Nej, Luleå. Inte med den gamla spelidén. Sönderlästa och ifrånåkta.

Jag säger fortfarande, mer besämt än nånsin, att Luleås lagbygge, är inget mindre än ett fuskbygge. Och det märks i det långa loppet.
Folk säger att ”Luleå kommer bli livsfarliga i ett slutspel”. Kanske… Men vi kommer inte nå ett SM-guld förrän man börjar inse att man besitter ett väldigt, väldigt omodernt sätt att spela hockey på.

Nu är det fart, teknik och tydlig struktur som gäller. Framåt som bakåt. Ett snabbt passningspel, långa bågar och ett jäkla driv på och överbelastning mot motståndarnas kasse som gäller. Först när Luleå börjar anamma det – kan vi börja hoppas på framgångar.

Samtidigt tar det lång tid att bygga ett framgångsrikt lag, där hungriga och duktiga juniorer blandas med grovjobbare och en hel del spets á la Skellefteå-modellen. Jag tror inte vi får se SM-guld än, på ett antal år, men jag tror nog vi är en god bit på väg.

Når vi semi, denna säsongen – blir jag mäkta imponerad.

Makte thaar.*

/Skägget

(*”Framåt björnar” på Fredrikska – ni får fråga honom)