Analys inför upploppet.

Jag har, i de senaste inläggen, varit väldigt kritisk till hur Luleå sett ut och hur ojämna,
ja till och med rent uruselt de uppträtt vissa gånger.
Jag tänkte väl gå lite mer på djupet och se vad vi har att se fram emot och varför det inte riktigt stämt denna säsongen… Förbered er på ett längre inlägg.

Tack på förhand för ert tålamod och tack för att ni alltid är så lojala läsare. Ni är awesome!

First and foremost: Skadorna.

Luleå har haft en rejält tung säsong, sett till skador. Både långtidsskador och småskador som hållit viktiga spelare borta titt som tätt.
Det började ju med att Julius Junttila missade flera matcher efter Djurgården, borta. En match där han kändes hungrig och på gång… Den speediga finnen kom tillbaka på ett fint sätt och började visa prov på sin fina teknik och att han minsann utmanade Bill Sweatt i att vara den snabbaste på banan. Precis när det såg ut som Junttila hade kommit igång, var olyckan framme, igen. Junttila fick ett slagskott på fotknölen som renderade i en operation och nu rehabar han och lär bli borta, i minst, 4-5 veckor till. Det innebär alltså 10-talet matcher.

Petter Emanuelsson såg ut att gå sin bästa SHL-säsong till mötes när han bröt foten i samma match, som Junttila skadade sig i. Petter rehabar han med, just nu och lär bli borta Januari ut. Det betyder, MINST, 7-10 matcher till, som vår sniper kommer sitta på läktaren och titta på.
Jag trodde, personligen inte, att Luleå skulle stå och falla med Petter. Men sanningen är den, att Luleå blöder, offensivt, utan honom.

Daine Todd, har haft problem med sitt knä hela säsongen och har bara kunnat deltaga i 18 matcher av 32 möjliga. En back som skulle tillföra skicklighet offensivt och bli en PP-back. Den gode kanadicken har hittill, på sina 18 matcher, producerat 4 poäng. Inte optimalt.
Där har vi en av faktorerna att våra specialteams inte har varit det vi önskat. Men ser vi också till hans karriär, är han mer en playmaker, än en målskytt. Senaste 4 säsongerna har han åstadkommit 11(!) mål framåt. Alldeles för mediokert. Har dock ett stort lugn med puck och fin skridskoåkning. Kan växa in i SHL-rollen med tålamod, rätt vägledning och om han kan bli kvitt knäproblemen.

Craig Schira, den stabile backen, har efter sin skada som han ådrog sig emot Djurgården inte alls varit sig lik och ser ängslig ut med och utan puck. Vår näst bäste back, poängmässigt bakom Brendan Mikkelson. Schira, som har ett bra skott, utnyttjar heller inte detta. Har missat 8 matcher denna säsongen och har mer hockey i sig, men spelar helt utan självförtroende, just nu.

Christoffer Mastomäki ådrog sig en hjärnskakning och har, liksom Schira, missat 8 matcher denna säsongen och varit en av många forwards som inte sett ut som sig själva, efter skadan. Mastomäki ser hämmad ut och är inte alls den hårt jobbande forward vi lärde känna förra säsongen. Noll självförtroende och ser tung ut. Övertränad? Nån ursäkt lär man hitta på, för bra är han inte, i dagsläget. Eller sett över säsongen, överhuvudtaget.
3 poäng på 24 matcher är det ett rejält underbetyg på. Steppa upp, eller lämna laget efter säsongen. Vi har inte råd att ha spelare som bidrar så lite.

Gustav Rydahl, just nu skadad och genomgått operation, lär rehaba en längre tid, även han. Missat 8 matcher, som de två nämnda före honom och bara producerat 1 poäng på 24 matcher. Även han en faktor bakom den uteblivna produktionen. Inledde säsongen riktigt vekt och blev, med all rätt bänkad ett par matcher. Växte in i rollen som brunkare med Harju och Kennedy. Men 1 poäng på en forward i en topp 2-kedja är uruselt. Plain and simple.

Christian Jaros, den hårt arbetande backen har nu missat 6 matcher denna säsongen och ser ut att missa en hel del matcher till. Dock i en roll där han inte ska producera, utan vara defensivt skicklig, tillsammans med bjässen Ilari Melart. Jaros kan jag dock inte klaga på, bara tycka synd om, med sina skadebekymmer denna säsongen. Går en ljus framtid till mötes. Saknas oerhört mycket i defensiven. +8 och 8 poäng på 26 matcher är fullt godkänt. Kan dra på sig klantiga utvisningar och bör slipa sitt spel.

Pontus Själin, en kille som ingen trodde på, när säsongen skulle dra igång. Han skulle få kämpa om att ta en plats. Är just nu given i topp 6, vad gäller backparen. Stabil och gör sällan bort sig. Har dock kommit tillbaka efter en LÅNG skadefrånvaro, där han missat 12 matcher och får nu spela i ett lag som inte har något självförtroende, what so ever. Det märks att han är påverkad av det och har börjat se ängslig ut och gör mer misstag än tidigare denna säsongen. Hämmad av sin skada? Möjligt. Ringrostig? Kanske. Dock en kille med enorm potential, vad det verkar. Bör vårdas väl och kommer på så vis bli en kultlirare i Luleå, vad det lider. Väldigt duktig defensivt, vanligtvis.

Produktionen.

Luleå har en hel drös spelare som underpresterat över dessa 32 matcher.
Bill Sweatt, Johan Harju, Jacob Lagacé, Daine Todd, Kael Mouillierat, Joakim Hillding och Tim Kennedy är väl de mest framstående och de som ska/skulle producera poäng och visa att Luleå kunde ta en slutspelsplats.

Vi börjar med Tim ”American Psycho” Kennedy, som kom in i laget som en tilltänkt superstjärna. Han skulle dunka in mål i massor och var, enligt VD Enbom, den mest rutinerade och respekterade spelare som Luleå någonsin haft.
Han kom, han sågades vid fotknölarna, han avslutade briljant och åkte hem. Det blev först 2 poäng på 16 matcher, där han såg loj och ointresserad ut långa stunder och där han lyckades bli bänkad TRE matcher i rad. Kennedy såg bekymrad ut, betedde sig oinspirerat och otrevligt. En av de mest unika karaktärerna vi haft i Luleå, är han, i alla fall. Han avslutade sin sejour i SHL och Luleå Hockey med att hänga en handledare i vänstra krysset mot Skellefteå och en handledare i högra krysset mot KHK matchen efter. Sen meddelades det att han gjort sitt i Luleå och tog sitt pick och pack och drog hem till AHL, igen. En värvning jag länge kommer anse vara den sämsta Luleå någonsin gjort.

Johan Harju och Bill Sweatt. Två av Luleå mest lysande stjärnor. Den ena kapten och den andra ett fartvidunder, av sällan skådat slag. Harju har, sedan han fick kaptensrollen, varit ett enigma. Karln kan inte producera längre. Inte några mängder, i alla fall. En spelare, som jag personligen tror, trivs bättre i en tillbakadragen roll, där han får större frihet och mindre ansvar.
Ser tyngd ut, av dagens allvar.

Bill Sweatt… Ja, vad ska man säga? När han är bra, är han riktigt, riktigt bra. När han är dålig, är han brutalt och horribelt urusel. Verkar dras med aggressionsproblem och är inte alls i balans i sin tillvaro i Luleå. En spelare som ska producera 30-40 poäng per säsong, lätt. Men som denna säsong bara skrapat ihop 13 poäng. 13 poäng ger honom en fjärdeplats i den interna poängligan. På 32 matcher. Uselt. Dra parallellen att Petter Emanuelsson legat på 13 poäng, trots 8 missade omgångar och ligger kvar på sin tredjeplats i interna poängligan. Det säger en del om hur usel Luleås offensiv är.

Kael Mouillierat, Julius Junttila, Jacob Lagacé och Joakim Hillding, fyra spelare som alla har tänkt vara producerande forwards, har – tillsammans – 24 poäng. Bara 6 mer än vad Johan Harju, ensam, producerat. Det är förbannat uselt. Det som är värst med denna kvartett är att de, kollektivt, gjort ett mål mindre än Harju (5). En av många anledningar till att Luleå nu är hotade av Djurgården, som ligger utanför play in-platserna.

Juniorerna.

Luleå har denna säsongen spelat fler juniorer än vad man någonsin gjort innan, nämligen 10 stycken, om man ser till att Jaros, Mastomäki och Själin alla var 19 när säsongen drog igång. Annars har vi haft upp Livio Stadler, Marcus Collin och Kim Johansson på ett antal matcher, där de alla sett lovande ut och där vi ser att Luleås juniorsatsning börjar ge utdelning och kommer bli väldigt spännande att följa kommande åren.

Annars är det Filip Gustavsson, Isac Lundeström, Linus Nässén och nu på senare omgångar, Einar Emanuelsson som alla slagit sig in i truppen (speciellt de tre sistnämnda). Einar gjorde ju också i 2-5-förlusten mot LHC, sitt andra SHL-mål, någonsin.
Einar är också en av de få spelarna som i varje byte han får, sliter röven av sig och ger verkligen allt för att visa att han ska ha en topp 6-placering, kedjemässigt.

Linus, Isac och Einar har alla gjort såpass bra ifrån sig att de tagit en ordinarie plats denna säsongen, även om det fortfarande märks att Lundeström bara är 17 år, vissa stunder. Han kommer däremot växa och bidra än mer nästa säsong. Det är jag fullt övertygad om.

Så, jag anser att vi är något på spåret och det finns många juniorer jag vill se få speltid till nästa säsong. Jag vill se lillebror Jonatan Harju, Axel Levander, Oskar Matushkin och Victor Grahn få chansen framöver. Alla fyra är väldigt lovande och skulle göra ett riktigt bra jobb för klubben.

Målvakterna.

Vad kan man säga? Vi har en av de mest lovande målvakterna i hela SHL, i sin årskull, i Filip Gustavsson. Kågesonen som numera finns i våra led. En kille som kom in lite genom en slump och fick A-lagsspel väldigt tidigt. Han gjorde några imponerande insatser och har sedan dess varit på alla Luleåsupportrars läppar som en riktig utmanare till Lassinantti. När sedan Lassinantti står på huvudet i match efter match, börjar man fundera hur ”Flipper” ska kunna utmana honom i tävlingen om förstaspaden… Men saken är att vi har två väldigt, väldigt duktiga målvakter som räddat oss och hållit siffrorna nere när resten av spelet inte fungerat, alls.

Två målvakter som lätt är topp 10 i Sverige, alla dagar i veckan. Något som känns kanonbra!
Vi kan inte begära mer från målvakterna. Vi kan däremot begära mer från övriga laget att ge målvakterna bättre förutsättningar att vinna matcherna åt oss.

I SHL:s målvaktsliga ligger Joel Lassinantti på 8:e plats i SVS% med finfina 92,08%. Joel ligger dessutom på på en respektabel 9:e-plats i GAA-ligan med 2,14 insläppta mål, per match. Tänk om han hade haft ett bättre byggt lag framför sig. Det gör att man ändå drömmer om framgångar, rent sportsligt för Luleå Hockey, kommande säsongerna. Men då gäller det att Luleå kan rädda upp säsongen och inte ramla ner på en kvalplats mot Allsvenskan. För vi måste vara realistiska och inse att den platsen faktiskt hotar, i dagsläget.

Tränarna.

När säsongen skulle dra igång var majoriteten av Luleåsupportrarna väldigt tveksamma till att Stefan ”Skuggan” Nilsson skulle ta över som huvudtränare. En misslyckad juniortränare, som endast sattes på huvutränarpositionen för att han heter just Stefan ”Skuggan” Nilsson. Svågerpolitik, tror jag det stavas?

Han har levt upp till våra värsta farhågor och jag (och jag vet, många med mig) vill se honom borta från huvudtränaryrket, med omedelbar verkan. För Skuggans hockey är förlegad, omodern och sen är han helt enkelt, inte en bra tränare.
Dessutom har herr Nilsson varit ansvarig för offensiven under tre år nu och den ser sämre ut än någonsin. Jag anser inte att Stefan har vad som krävs för att få en grupp SHL-spelare att dra åt samma håll och få en grupp skadat gods att hela, denna säsongen, eller någonsin.

Jag kommer ALLTID stötta Luleå Hockey, men aldrig stötta Stefan Nilsson som tränare. Punkt.

Vad tycker ni? Är analysen korrekt? Har jag missat något uppenbart? Skriv och diskutera.

/Skägget