Wow!

Vi vann. 

Sitter och smakar på dom orden nu. Mums.

Är både glad och chockad. Vet inte vad som var bäst ikväll. Att vår grymme 17-åriga målvakt (Filip Gustavsson) hade 95,23 i räddningsprocent, att vi gjorde mål på 66,7% av våra powerplay, att Melart inte gick bort sig en enda gång, eller att vi vågade spela klart matchen.

Allt var bra.

Var väldigt tveksam inför den här matchen, faktiskt. Det skulle bli svårt att plocka poäng i Örebro. Speciellt med vår form. Dumbo på hal is. Det var det jag trodde. Det kändes även så när 1-0 kom. Jaha, där var den matchen avgjord. Men ack så fel jag hade. Vi kvitterade och vände. Via powerplay. Fattar fortfarande inte hur det kunde hända med tanke på att vårt powerplayspel brukar vara mer farligt för oss själva än för motståndarna. Att vi sedan vågade spela klart matchen var nästa chockartade grej. Åtminstone för mig.

Nej, jag har fortfarande inte fattat att vi vann. Men det gjorde vi, som sagt. Jag ler just nu. Stort och brett. Nånstans vill jag nämligen tro att denna vinst var årets viktigaste. Den slår vinsten mot Tappara med hästlängder. Visst, den vinsten var också skön. Men det känns ändå som att CHL är vår turnering. Ikväll ville Örebro vinna lika mycket som oss. Men vi visade färg och styrka. När det behövdes som mest.

Om vändningen har kommit nu vill jag dock inte uttala mig om än. Vi ska möta Brynäs hemma först på lördag. Vinner vi den matchen, ja då vågar jag nog tro att pusselbitarna har fallit på plats. Men förlorar vi då, då är vi tillbaka på ruta ett igen.

Jag hoppas verkligen att vi kan spela lika bra mot Brynäs, om inte bättre. Jag förespråkar även att Gustavsson ska få stå, igen. Han är grym. 17 år och redan så här duktig – vad ska det bli av honom?!

Inatt kommer jag sova gott och drömma om guld. Som vanligt.

/Hillman