Upp som en pannkaka…

…ned som en gråsten i ett mörkt gruvhål…

Så känns det.

Med två timmars sömn i bagaget, nyupphällt (starkt) kaffe i muggen på skrivbordet, frukosten i magen och progressiv metalcore i hörlurarna sitter jag och funderar, vad Luleå egentligen håller på med, denna säsongen.
Det är hockey i klass med åttiotalets Sovjet, som blandas med en division 2-match, som hämtat från en kall, dåligt belyst hockeylada, någonstans i de norduppländska skogarna.

Jag blir inte riktigt klok hur ojämna insatser Luleå kan leverera. Ingen blir nog riktigt klok. Man vrider och vänder på det, analyserar hit och dit, tar med de allra klaraste faktorerna till mer obskyra tankegångar. Sparka hit, värva dit. Ja, rent spontant, känner jag någonstans att kanske någon bör bytas ut.

Men i samma tanke måste jag ju ändå ta in hur dåligt samspelta Luleåspelarna fortfarande måste vara. Vissa missade hela försäsongen, andra har varit skadade. Någon har bara inte kommit in i tempot och andra märker man kanske inte riktigt räcker till.

Men, med tanke på just det – att man inte är samspelta – kommer nog en sorts oro, när det kommer motgångar. Ingen vet riktigt vem som ska ta ansvaret när det kommer ett baklängesmål. Spelet går i stå och kreativiteten och stabiliteten är som bortblåst, pga ett dåligt byte eller en misstajmad pass, som resluterar i en snabb spelvändning och ett mål i baken.

Målvakterna blir lidande av detta faktum. Hur ska en målvakt känna ro och lugn, när övriga utespelare bara tittar på varann och förväntar sig att den andra ska ta ansvaret när det defensiva spelet blir lidande? Det är inte lätt för varken Larsson eller Lassinantti att komma in och få flytet när de ständigt utsätts för två-, tre-, ja, till och med fyra-mot ettor i match efter match? När Luleå går bort sig, gång efter annan i bytena och våra motståndare, oförlåtande och utan nåd, straffar oss varenda gång, är det inte lätt att vinna matcher.

En kan ju tycka att ett par byten inte bör vara så svårt. Men det har nog varit Luleås fall, i mångt och mycket, denna säsong, so far. Man blir samtidigt väldigt stressade i den brist av tillit som finns inom laget, ännu. Jag vet. Gnugga och träna bort det. Det är det mest naturliga. Men när det händer såpass ofta, känns det som att det bör vara någon som inte riktigt har vad som krävs att lyckas på denna nivå?

Schira fick chansen i en stor roll igår och stod väl för några fina passar och spelade smart vissa stunder. Men, så fort han blev satt under längre och större press, fallerade han – återigen. Melart är lite likadan. Slår dåliga passar, skickar onödiga icingpuckar och vet inte riktigt hur han ska spela. Han använder inte ens sina tacklingar längre på ett smart sätt.

Jag vet, det är lätt att vara negativ i sitt tänk när spelet går i stå. Lätt att räkna upp och leta syndabockar till höger och vänster. Men någonting fallerar. Är det Fagervall, eller är det spelarna han förfogar över? Är det samspelet som inte sitter? Är det bristen på tillit som är boven i dramat? Eller är det helt enkelt bara brist på kunnande?

Bara tankar som cirkulerar. Inga guld vinns ju i Oktober. Men, nog hjälper det om vi spelar bra redan nu och får ett självförtroende. Jag vet inte, jag.

Behöver Luleå mer tid? Hur mycket mer tid är supportrarna redo att ge detta stjärnfyllda, tilltänkta, topplag?

/Skägget