SM-Guld!

I tjugo år har vi väntat på ett guld. I tjugo långa, mörka år har vi våndats, hoppats, gråtit, skrattat och haft ångest över Luleå Hockey. Sen tar Luleå Hockey över verksamheten, som Piteå/MSSK har bedrivit via eldsjälar, minimala medel, spel inför näst intill tomma läktare och media som inte har brytt sig ett skvatt.

4100 personer kom idag till Ishallen Delfinen (för att det är dess rätta namn) för att bevittna, vad som skulle bli en fest, en uppvisning i hur man arrangerar hockeymatcher på lika villkor. Jag är fortfarande alldeles tagen över hur väl Luleå, som organisation, med sportchef – tillika tränare – Fredrik Glader, fått detta lag med så otroligt duktiga tjejer att ta sig så långt första året som ”ny klubb” på högsta nivå.

Vi fick in namn som superstjärnan Michelle Karvinen, Sveriges främsta center i Emma Nordin, norrbottningen Melinda Olsson, samt finska superlöftet Christa Alanko. Luleå gick ifrån att vara lilla anonyma underdogen Piteå/Munksunds SK till, vad kommer att kunna vara en supermakt inom svensk damhockey, om man sköter korten rätt.

Hela säsongen förbryllades vi hur vi faktiskt kunnat gå miste om damhockeyn i Sverige. En anonym liga, som alltid varit i skymundan, till att bli en liga som har enorm potential till att bli en riktig publikfavorit. Det bevisade Luleåborna idag, när de gick man ur huse för att se Luleå Hockey ta sitt första SM-guld på damsidan och föreningens första guldet på tjugo år.

Och vilken fest det blev!

Michelle Karvinen kanaliserade Teemu Selänne, Henriette Sletbak såg ut som Tomas Holmström i sina glansdagar, Maria Omberg var rena rama väggen och spelade med stort lugn och enorm pondus. Kapten Eliasson såg ut som en blandning mellan Johan Fransson med sin underbara skridskoåkning och Janne Niinimaa med sin auktoritära stil.

Jag satt i bilen sista perioden och hjärtat bultade snabbare än det gjort på mycket länge. Det var nånting stort på gång, Luleå gav inte vika en tum och ju närmare slutsignalen vi kom blev mitt leende större och bredare. När sen slutsignalen ljöd och Luleå Hockey förkunnades som svenska mästare brast det. Bakom ratten satt jag och grät och grät och grät och skrattade och kände mig så stolt, så stolt.

Jag önskar, med varje fiber i min kropp, att jag kunnat vara på plats för att bevittna denna historiska händelse. Men via radio och TV fick duga denna gången. Tyvärr.

Jag är stolt, glad, lycklig… Ja, lägg till alla superlativ och fina ord som finns. Tjejerna förtjänar inget mindre än ett guld efter den resan de gjort. Nominera Fredrik Glader till årets Luleåbo, årets Norrbottning, ge honom årets tränare inom svensk idrott, ge Luleå alla pris som finns. För de förtjänar det. Varenda en av dom.

Så det är såhär det känns att vinna ett SM-guld?
Jag upplever gärna den känslan senare i vår också, tack!

Luleå Hockey tills jag dör. Grattis tusen gånger om, Luleå Hockey/Piteå-MSSK, från alla oss på Björnbröder.

/Skägget