Segersötma

Ny vecka. Nytt poddavsnitt. Ni som har lyssnat på det kommer förstå mig nu när jag säger att det lätt kunde liknas med Johan Forsbergs skridskoteknik. Mycket svajigt och mjäkigt – men det fungerar i krig. Sorry mina älskade bröder, men precis så var det ju.

I rodret satt som vanligt veteranen Fredrik som mycket, mycket överraskande (eller inte) hade valt att bjuda in en annan veteran. Nämligen Skägget. Den kombon är ju ungefär lika uttjatad som snacket kring Janne Sandström.

Turligt nog kom det in ny energi i form av Gustav Niläng. Utan Gustav hade jag personligen ringt upp Fredrik och ställt frågan ”Nae, vad säger du? Ska vi (inte) gå vidare?”.

Men glädjen över Gustavs intågande svalnade dessvärre av direkt. Avsnittets upplägg skulle nämligen visa sig bli exakt likadant som tidigare, med trött snack om matcher hit och dit. Men det är klart, man bör väl inte förvänta sig något annat från PRO-medlemmen Fredrik.

Nej då, jag skojar bara. Poddavsnittet var givetvis toppenbra, som alltid, på alla sätt och vis. Jag ville bara att ta tillfället i akt att hugga lite.

Om ni inte har förstått det än så är det Kobran som skriver detta inlägg. Men det är väl inte direkt någon skräll.

Men vad tyckte jag om matcherna då? Om vi börjar med matchen mot Malmö så tyckte jag att det var otroligt kul att Filip Gustavsson fick stå för en bra insats. Det tror jag stärker självförtroendet hos laget –  att inte bara Joel Lassinantti är bra mellan stolparna. Men just målvaktssidan brukar ju vara Luleås grej så jag är egentligen inte förvånad.

Jag är uppriktigt imponerad över samtliga målvakter från Luleås sida. Då pratar jag inte bara om de målvakter vi har i A-laget just nu, utan även dem som vi har haft och de som kommer underifrån.

Sedan var det ju givetvis allmänt trevligt med både seger och powerplaymål mot serieledarna. Serieledarna Malmö. Har ni hört på något så tokigt på länge? Det var ju verkligen inte igår som man kunde säga det senast. Men förhoppningsvis är något annat lag i topp när serien är slut.

Under matchen mot Rögle så tyckte jag att det var otroligt dåligt av Luleås ledning att inte låta Johan Forsberg lägga straffen under ordinarie matchtid. Johan Harjus straffar är ju lika osynliga som karln själv (även om han faktiskt bidrar med poäng han också). Men man kanske ville ge Rögle en ärlig chans att ta sina första 3 poäng (under en och samma match). Vad vet jag. Om inte annat så verkade domarna vilja det. Kommentaren ”…skulle ha gått till Specsavers” har aldrig känts mer passande. Turligt nog vann Luleå till slut matchen ändå och 2 poäng var ett faktum. 

Gårdagens match sammanfattar jag med följande – wow! Isac Lundeström säger jag bara, vilken jäkla klippa! 16 år och står redan för både offensiva tacklingar och mål. Det finns inte ord för hur mycket jag gillar den grabben. Sedan måste jag tillägga att Johan Forsberg varken fick pucken på halsen eller på kinden när Luleå ökade på ledningen till 2-0. Han bröstade in den. Det kunde man ju tydligt se på de fantastiska reprisbilderna som Cmore bjöd på. Inget att snacka om där. Att Daine Todd sedan fick göra 3-1 kändes på något sätt rättvist då jag tycker att han har kommit fram mer och mer på slutet.

Rent allmänt tycker jag att Luleås power play är det mest underhållande jag någonsin skådat. Helt fantastiskt hur fem spelare helt plötsligt slutar spela den hockey som de tidigare har spelat under matchen. För att inte tala om målchanserna det bjuds på – åt andra hållet. Man kan ju knappast klaga på att det inte blir svettigt. För det blir det sannerligen. Varje gång. Rena rama thrillern ju.

För övrigt är allt snack kring att Tim Kennedy skulle vara årets flopp hittills helt oförståeligt för mig. Bill Sweatt är ju i särklass årets stolpskott. Det visade han ju minst sagt prov på igår.

Sammanfattningsvis: Tack Luleå Hockey för 8 fantastiska poäng av 9 möjliga under veckan som var. Tack även till Hv71 för tipset om att spela i nuet.

/ Kobran