Nu är vi på vinnarspåret igen

Idag har jag varit på hockey i Gavlerinken och sett matchen mellan Brynäs och Luleå Hockey/MSSK.

Jag höll nästan på att komma försent då jag inte visste vart man skulle gå in. Under tidigare möten har man fått gå in via bortaståentrén. Så jag gick dit idag med. Men där var det stängt. Det visade sig att under den här säsongen (och förhoppningsvis även kommande) gäller huvudentrén. Mycket bra initiativ. Synd bara att de inte kläckte samt genomförde den idén tidigare.

Väl inne på arenan satte jag mig på sittplats. De hade stängt av hälften av sektionerna, bland annat ståplats. Något de inte har gjort tidigare. Alla var tvungna att sitta på samma långsida. Funderade över varför de hade valt att göra så, men jag kom inte direkt fram till något vettigt.

Hur som helst, matchen skulle starta och då mina damer och herrar drogs det igång något slags intro! Trodde knappt mina ögon. Det fanns liksom inte på kartan förra säsongen. Jag blev så glad! Det var så rätt! Alla lags damer förtjänar det här. Ett slags erkännande eller vad man ska säga.

Det var LHF/MSSK som startade målskyttet. 0-1 kom redan efter cirka 5 minuter i powerplay genom Melinda Olsson. Brynäs var nära att kvittera på slutet när de hade ett skott i ramverket. Men perioden slutade på samma sätt som den startade.

När jag skulle gå ut och köpa mig en dricka kom Leffe Boork förbi och frågade om jag spelar för LHF/MSSK eftersom jag hade kryckor och rätt tröja på mig. Lite komiskt tycker jag att landslagets förbundskapten inte verkar ha koll på läget. Men jag log bara och sa att nae det gör jag inte. Jag är bara och håller ställningarna.

Den andra perioden såg väldigt länge ut att bli mållös, men med 8 sekunder kvar bjöd Emma Nordin på enmansshow när hon väldigt snyggt hängde 0-2.

Den tredje perioden blev betydligt mer målrikare. Först satte Nathalie Ferno 0-3 efter cirka 8 minuter. Drygt 2 minuter senare fixade Rebecca Stenberg 0-4. Men det var inte slut där. Nordin grejade ytterligare ett mål till 0-5 med cirka 3,5 minuter kvar av matchen. Det såg länge ut som att Maria Omberg skulle hålla nollan. Men tyvärr sprack det med 4 sekunder kvar då 1-5 kom. Trodde att det skulle spelas upp någon mållåt då med tanke på introt inför matchen. Men icke. Så långt hade de inte kommit i utvecklingen. Men det kommer väl det med framöver. Hoppas jag.

Tre enkla poäng blev ett faktum när slutsignalen ljöd. Jag var så nöjd. Det var en mycket välförtjänt seger. Skottstatistiken slutade 12-29, vilket säger en hel del om matchbilden.

Efter att lagen hade tackat varandra åkte våra tjejer fram och tackade oss på läktaren för matchen genom att slå klubborna i plexiglaset. Perfekt avslutning på en underbar kväll.

/Kobran

Douze points

I torsdags började SDHL för Luleå Hockey/MSSK:s del med bortaturné deluxe. På fyra dagar skulle laget besöka fyra olika städer samt spela mot fyra olika lag. Absolut ingen lätt uppgift.

Jag personligen tänkte att om tjejerna får med sig nånstans mellan 7-9p hem så har de gjort det bra. Djurgården, Linköping och HV71 är tunga att möta borta (och även hemma). Göteborg bör man väl kanske inte underskatta helt och hållet, men där bör vi ändå vara några storlekar större.

Första stoppet blev Stockholm och möte mot de regerande svenska mästarinnorna Djurgården. Matchen var jämn redan från start, men Anja Stiefel såg till att spräcka målnollan redan i slutet av den första perioden. Djurgården kvitterade tidigt i andra, men sedan kunde Rebecca Stenberg och Natalie Ferno göra varsitt mål så att det stod 1-3 på resultattavlan när perioden var över. Djurgården gav sig inte utan hängde 2-3 några minuter in i tredje. Men det verkade inte Stiefel vara så nöjd med, för hon svarade cirka 9 minuter senare med att sätta sitt andra mål för kvällen. 2-4 alltså. Med cirka 2 minuter kvar blev det nerv i matchen igen när hemmalaget satte 3-4. Men de norrbottniska tjejerna redde ut det och vann till slut med samma siffror. Fantastiskt. Underbart.

Nästa stopp, Linköping. Ytterligare en svår uppgift att ta sig an. Men det stoppade inte våra stålkvinnor. 0-1 av Stenberg när ungefär halva den första perioden var spelad. 0-2 av Michelle Karvinen perioden senare. Linköping svarade visserligen nästan direkt genom att sätta 1-2. Men vad gjorde det när Melinda Olsson hängde 1-3 i slutet av tredje. Visst, Linköping pressade på genom att återigen svara till 2-3. Men segern blev vår, ändå. 6 tunga poäng på 2 matcher. Jag var stolt som tuppen.

Jönköping nästa. Här trodde jag att bränslet skulle ta slut. Att musklerna inte skulle orka mer. Att säsongens första förlust skulle bli ett faktum. Det såg även ut att bli så när matchen väl var igång, med tanke på att det var HV71 som spräckte målnollan först. 1-0 efter första perioden. Fan, fan, fan tänkte jag här hemma. Men som en blixt från klar himmel kvitterade Emma Nordin matchen till 1-1 tidigt i den andra perioden. Ett hopp tändes inom mig. Kanske att det kan gå ändå. Och som det gick! 1-2 av kapten Jenni Hiirikoski cirka 10 minuter senare följdes av 1-3 av Ferno några minuter in i den tredje perioden. 2-3 kom visserligen väldigt tätt inpå, men Ferno drog ändå det längsta strået där och hängde 2-4 med enbart några minuter kvar av matchen. Ytterligare en seger i bagaget. Ytterligare 3 otroligt viktiga poäng. Vilka fantastiskt duktiga tjejer vi har i laget!

Sista stoppet, idag. I Göteborg. På förhand en match som tjejerna ska vinna. Men samtidigt en oviss match, med tanke på den långa resan dit. Återigen hann jag tänka att bränslet kanske var slut. Återigen fick jag fel. Denna gång med råge. Karvinen hängde två snabba i början av den första perioden. Det följdes av ett mål av Ferno samt två mål av Hiirikoski. 0-5 alltså redan efter en period. Redan där förstod jag att matchen var över. Jag såg nämligen inte hur Göteborg skulle kunna svara. Det kunde de inte heller. Istället var det Luleå Hockey/MSSK som fortsatte att gasa. Hiirikoski fullbordade sitt första hattrick i LHF/MSSK-tröjan genom att sätta 0-6 direkt i den andra perioden. Den hann knappt starta, om man säger så. Det var inte bara hon som skulle göra hattrick idag utan Karvinen satte 0-7 13 minuter senare. Men hon nöjde sig inte där utan passade även på att sätta 0-8 i början av tredje. Fyra mål på en match. Galet bra, Magic Michelle. För att sprida ytterligare salt i såren satte Nordin 0-9 en stund senare. Jag satt och hoppades på tvåsiffrigt. Men så kul skulle vi inte ha det, åtminstone inte den här gången.

Fyra dagar, fyra matcher, fyra segrar. 12 poäng. 20 gjorda mål. Kan det bli bättre? Jag tror nästan inte det.

Eller jo, det kan det nog. Nu på fredag den 15/9 är det hemmapremiär för tjejerna kl 19.00 i Ishallen Delfinen, med utlovat maffigt tifo på H-läktaren. Det får man ju bara inte missa!

Låt segerråget rulla vidare!

Ses där.

/Kobran

Ska man oroa sig?

Luleå åkte till Uleåborg idag för ett möte mot Kärpät, ett möte som blivit något utav en försäsongstradition. Det är också en sorts försäsongstradition att åka därifrån, med svansen mellan benen, efter en traditionsenlig förlust, vilket också blev fallet denna gången.

Det var ett Luleå som nästan såg ut att inte riktigt veta att nedsläppet faktiskt skedde 17.30, svensk tid. De vaknade någon gång, närmare 18.40-18.50, där tredje perioden drog igång.
Då hade man redan 1-4 i baken – efter att storebror Emanuelsson visat att det inte bara är Janne Dragskott som kan det där med handledare. Dock var Luleå rejält överkörda i 40 minuter.
Under de två första perioderna tog man sig knappt över mittlinjen med kontroll över pucken. Man agerade hafsigt, slött och håglöst första två perioderna, där Kärpät bjöd på en rejäl hockeylektion, tillika total överkörning.
Det var som att se en bilkrock. Ni vet. Dom där ryska dashcam-videorna som finns överallt. Det är hemskt och pinsamt, men på nåt sätt kan man ändå inte riktigt sluta titta.

Luleå vaknade till i sista perioden och bjöd på några fina spelvändningar, signerade
ELL-kedjan (Emanuelsson-Lundeström-Larsson) som stod för några riktigt vackra uppsnurrningar av finska backar, som fick köpa korv bakom läktarna ett par gånger.
Men, det är också där som man kanske ser en brist. Ruskigt kul att se den unga kedjan ta för sig så mycket. Men var är då initiativet ifrån övriga kedjor? En anledning kan vara att det ständigt ställs över spelare som ska vara med i topp 2-kedjorna och att det inte finns någon kontinuitet i dessa två. Eller är dom bara felkomponerade? Jag tror mest på alternativ nummer 1.

I denna match ställdes Cehlin över, troligtvis pga skadan han ådrog sig emot Björklöven. Att man hellre ser att han är hel till seriepremiären emot Örebro. Men i tidigare matcher har Olausson ställts över, lika så Anton Hedman (pga födsel av sambons och Antons första barn), Petter Emanuelsson och Johan Harju. Två tredjedelar av fjärdekedjan ställdes över en match och dessutom missade Mikkelson och Själin matchen emot Kärpät, Grahn och Johansson är på landslagsuppdrag, samt att Sondell och Janne missat försäsongen, en del.

Jag förstår Bulans tänk, helt och hållet. Man vill se vad specifika spelare går för, hur de agerar i vissa matchmoment, vilka som är redo och vilka som inte är bra nog.

Dom som ligger ”sämst” till, (min personliga åsikt) 4 matcher in i försäsongen, är Rydahl, Toolanen och Johansson.
Trion har visat att de inte RIKTIGT är där, ännu. Rydahl tror jag inte alls på. Visserligen blev han skadad och missade mycket av andra halvan av fjolårssäsongen, men är tung, långsam och ser inte alls ut att vara med på nivån där han behövs. Toolanen och Johansson har en bit kvar till SHL-standard och skulle nog må bra av lite tid i Allsvenskan. Samma sak vill jag nog även säga om Nässén.
Ja, han är en enorm talang, men är lite för valpig och stressad där ute, ännu.

Lassinantti ser rostig ut och släppte ett par alldeles för lätta puckar i dagens match emot Kärpät, samt att Gustafsson är nyopererad, men bör vara tillbaka till premiären.

Det som är ljust med laget däremot, är att de unga grabbarna tar för sig, att Hishon vill ha puck och verkar vara en riktigt fin värvning. Powerplayet ser riktigt fint ut, i jämförelse till tidigare säsonger och att boxplayet börjar se riktigt jobbigt ut, att möta. Intensiva och spelskickliga, defensiva specialister. Men det är långt kvar till något som ens kan börja kallas godkänt, sett till spelidé, passningsspel och motivation att vilja göra något, bryta mönstret och visa att man vill vinna, till varje pris.
Men… Som jag nämnt… Det är ju ändå bara försäsong. Det är inte nu vi ska vara strålande. Förluster kommer komma och då får man se tillbaka och se vad man gjorde fel och vad man kan förbättra ifrån den förlusten, samt ta med sig de små detaljerna som faktiskt såg bra ut, ifrån den förlusten.

Alla vet att Bulan aldrig kommer vika sig, vad gäller sin spelidé och den som inte underkastar sig hans träningsmoment och styre, kommer också att bänkas och få mycket mindre speltid.
Ingen sätter sig på en björn. Och Bulan kan vara en av de mer aggressiva utav björnarna.

Så, det finns ljus, även i ett mörker efter en betydelselös förlust.

Det stavas Thomas ”Bulan” Berglund. Vi ska vara ENORMT glada att han är tillbaka i båset.
Det kommer ta tid att få in spelarna i en helt ny spelidé, för de unga att ta steget ifrån J-lagets lite långsammare hockey och för de nya importerna att vänja sig vid stora ytorna och anpassa sitt spel därefter. Jag är inte orolig – än.

/Skägg 

So far…

Luleå har blandat och gett inledande 3 matcherna av försäsongen där man skrapat ihop 2 vinster och en uddamålsförlust. Vinsterna kom emot Boden och Björklöven, medan en ganska platt och medioker match emot MoDo, gjorde att man ”bara” fick med sig en straffläggning som belöning.

Bodenmatchen har Hanna redan gått igenom, så den släpper vi. Men matchen emot MoDo och Björklöven ska gås igenom, lite lätt. Emot MoDo hittade Luleå aldrig riktigt tempot och slarvade enormt mycket i defensiven och passningspelet, som gjorde att Ö-viksgänget fick med sig väldigt billiga mål och kunde kontrollera matchen på ett rätt bekvämt sätt.
När Luleå väl fick press på MoDo visade Luleå att man är ett gäng som kommer bli intressant att titta på i vinter. Men, Filip Gustafsson i Luleåmålet stod för en riktig plattmatch, där han såg ointresserad ut och stod ofta fel, slarvade med puckarna och straffläggningen var det sämsta jag sett Filip göra i Luleåmålet. Inget att snacka om där. MoDo var effektiva och Luleå slarviga. Kul att se ynglingskedjan med Larsson, Lundeström och Emanuelsson, som snurrade friskt i MoDos defensiva zon och hittade fina kombinationer. Med lite mer flyt kunde Luleå ha vunnit med ett par mål. Viktigt är att peka på att Luleå vilade 5 ordinarie spelare den matchen.

Vi går vidare till Björklöven, där Luleå var sega i första perioden och såg riktigt spaka ut. Björklöven snurrade fint i offensiv zon och fick Luleå oorganiserade, flera gånger om. En period ingen kommer minnas, direkt.
Andra perioden var bättre och där nånstans började klasskillnaden visas. Att det var ett Allsvenskt mittengäng emot ett mittengäng ifrån SHL. Det är rätt stor skillnad, spelmässigt, när Luleå väl hittade passningarna, ytorna och fick lite tempo i benen.
Det märktes också att man börjat fila på powerplayspelet, något som var ett sorgebarn gångna säsongen. Olaussons blick skojar man inte bort. Kan bara Harju lära sig att ha klubban i isen när passningarna kommer ifrån vår nye kaptens klubba, kommer den gode Tornedalingen göra 15 mål kommande säsong.

Det tog ungefär 10 minuter av andraperioden, innan målet också kom, genom Luleås evighetsmaskin och titan, Janne Sandström. Hur gjorde han målet? Genom ett dragskott, såklart. Bra trafik av Luleå som störde Werner i Löven-målet. Assists på Johan Forsberg och Oscar Engsund. 1-0 till Luleå var också resultatet efter två perioder.
Björklöven kom ut fokuserade i tredje perioden och bjöd upp till dans första tio av sista perioden, innan Luleå kunde ta vara på en lös puck som Harju stenhårt jobbade kvar i offensiv zon. Pucken stöttes till Niklas Olausson, som hittade en fri Petter Emanuelsson i slottet, som kunde stänka in 2-0 till bortalaget, i powerplay.

Unge Einar Emanuelsson satte in en riktigt fin offensiv tackling på en Björklövenback, som tappar puck till Andreas Falk, som enkelt kunde dra pucken i sidled och hänga den högt bakom en annars väldigt duktig Werner i Lövenmålet. Utan den unge talangen i Umeålagets mål, hade siffrorna blivit betydligt större. En godkänd insats ifrån Luleå som börjar hitta lite grunder.
Passningsspelet är fortfarande lite blekt, men både boxplay och powerplay ser redan bättre ut, än det gjort på länge. Coach Bulan har en tydlig idé i special teams och det är en mycket modernare hockey som spelas under den nygamle tränaren.


Hur har då nyförvärven sett ut, so far under försäsongen?

Emil Larsson hade två ganska bleka matcher emot Boden och MoDo (förutom sista perioden emot Ö-vikarna). Emot Löven såg han fokuserad ut, hittade fina framspelningar, jobbade hårt och hade några riktigt fina mållägen. Den gode Gävlesonen kommer bli ordentligt nyttig i ynglingskedjan. Han har alla verktyg för att lyckas i SHL och Luleå Hockey. Varit lite seg i benen, efter missat andra halvan av Allsvenskan, efter ett benbrott. Tar ständigt steg.

Patrick Cehlin har, som alla trodde, varit ringrostig. Han missade stora delar av förra säsongen, pga en efterhängsen hjärnskakning. Men visar prov på bra blick, skridskoteknik och ett finfint skott. Det står inte på förrän han är med i målprotokollet igen. Blir en viktig spelare, framåt.

Ryan Johnston, den nye kanadensaren på backplats, som parats ihop med sin landsman Mikkelson, har sett lite vilsen ut första matcherna. Stressad i egen zon och vill göra allt väldigt snyggt. Har ett hårt skott och bra blick i offensiv zon. Måste bli mer trygg på stor is. Men med tiden kan han bli en av våra bästa backar. Har visat potential.

Daniel Sondell – en annan av våra nya backar, har haft lite dåliga passningar och inte alls haft något tempo i benen. Syns att han spelat på en lägre nivå senaste året och måste upp några snäpp. I powerplayspelet hittar han ytor åt sina medspelare, skjuter stenhårt, men har inte riktigt ställt in siktet, ännu. Det kommer. Bidrar med rutin, lugn och en rejäl dos offensiv. Kommer vara god för 15-20 poäng i höst. Utan problem.

Niklas Olausson – det namnstarkaste nyförvärvet, tillika vår nye kapten, visar redan att han kommer stärka Luleås offensiv med en sjuk vision för vad som händer på isen. Hittar ”omöjliga” passningar över centrallinjen och har även varit bättre på rören än han någonsin var under sin tid i Luleå, tidigare. En av våra absolut viktigaste spelare i höst/vinter. Rutinerad, poängstabil och leder laget exemplariskt.
Ingen är direkt förvånad att han redan varit med i poängprotokollet flertalet gånger på bara 2 matcher.

Joey Hishon. Den nye centern är tekningsstark, snabb på rören, har god teknik och ett kanonskott. Kommer bli bra mycket bättre än vad både Mouillierat och Kennedy var, tillsammans. Redan fått göra mål, lägger fina passningar, snackar enormt mycket och visar att han vill ha puck. Kommer bli en tillgång. Jag är inte orolig där. När det blir tävlingsmatcher, tror jag att han kommer excellerera än mer.


Sammanfattningsvis är det ju så att det fortfarande är försäsong och att det syns. Men, jag tror att när det börjar vankas premiär, står vi som ett starkare lag, än vad vi var förra säsongen. Tror inte på lika djupa dalar som det varit senaste 3(!) åren. Ett lag som Bulan fått börja dra åt samma håll. Starkt ledarskap skapar också bättre spelare. Ett modernt spelsätt, en tydlig idé och ett Luleå med special teams som kommer bjuda upp till bättre dans emot topplagen, än vad som varit fallet senaste säsongerna.

Väldigt intressanta backpar, väldigt intressanta kedjor och en kemi som börjar sätta sig. Einar Emanuelsson och Isac Lundeström kommer ha stort fokus på sig under kommande säsong och de kommer få ta massor med istid och plats. Detta är säsongen, där de ska blomma ut ordentligt. Deras kedja har redan visat att man kommer ha lekstuga med många backar och målvakter i vinter.

Lassinantti kommer få tävla med Filip Gustafsson när säsongen blir mer på allvar och det är poäng på spel. ”Flipper” är ingen dussinmålvakt, på något sätt. Men, han kommer också sättas på prov ifrån Bulan, där inga mediokra misstag kommer tillåtas. Blir det som mot MoDo kommer inte den unge Västerbottningen få spela många matcher. Men ett otroligt stabilt målvaktspar, i grund och botten. Där har Luleå en riktigt stadig grund att stå på. Nu gäller det att nyförvärven får utdelning och gör det som ska göras. Poäng, poäng och mer poäng!

På återhörande!

/Skägget 

Bekväm matchinledning

Nu ikväll spelades den första träningsmatchen för säsongen borta mot Boden Hockey. En mycket bra start kan jag tycka, med ett riktigt hockeyderby.

Att Luleå skulle vinna matchen var jag rätt så övertygad om på förhand, men samtidigt så funderade jag lite på det som Fredrik sa i det senaste podcastavsnittet – att motivation skulle kunna slå klass.

Luleå valde att ställa upp med följande kedjor:

Harju – Hishon – P. Emanuelsson (Johansson – Sandström)

Hedman – Olausson – Cehlin (Mikkelson – Johnston)

Larsson – Lundeström – E. Emanuelsson (Själin – Nässén)

Rydahl – Levander – Toolanen (Engsund – Grahn)

Mycket juniorer med andra ord och total avsaknad av, vad jag åtminstone kallar det, ordinarie fjärdekedja i form av Fabricius, Falk och Forsberg.

Det hade jag inte räknat med. Vad nu? Ser Luleå det här som en plojmatch? Vill de inte vinna? Eller är det bara ett ypperligt tillfälle att låta juniorerna testa på lite matchspel?

Oavsett vilket så drog matchen igång. Den första perioden blev mållös. Men i den andra perioden kunde Harju sätta 0-1, efter att ha fått stå helt ensam i slottet.

Otroligt glädjande att just Johan fick sätta Luleås första mål. Det har ju varit mycket diskussioner kring honom den senaste tiden. Många som har menat på att C har tyngt ner honom, att han nog kan leverera mer framåt nu, osv. Åsikter som jag själv förövrigt delar. Så jag hoppas att det här inte var en engångsföreteelse utan att han faktiskt är på gång nu, igen. För nog är han en bra spelare allt om han bara får rätt förutsättningar och hittar lugnet i sig själv.

Lite senare i samma period kunde Hishon sätta 1-2 på direktskott.

Även det mycket glädjande. Efter de senaste årens utländska nyförvärv i form av bl a Rajala och Kennedy har man ju ändå varit lite tveksam nu om Hishon är något att ha. Tanken har ju slagit en att han skulle kunna vara lika loj som de andra.

Men den tanken har jag till viss del slagit bort nu. Inte bara för att han lyckades göra ett snyggt mål ikväll, utan för att Joey faktiskt verkar vilja spela hockey. Han har nämligen enligt rykten redan nu visat framfötterna på träningarna i form av positiv inställning. Något som åtminstone Kennedy såg ut att sakna.

Hishon verkar förövrigt vara en sådan spelare som kan gå in framför mål och böka och ser dessutom ut att kunna läsa av spelet bra, osv. En spelare som Luleå behöver helt enkelt.

Dock ska man väl inte ropa hej riktigt än. Säsongen är ju trots allt ung fortfarande. Men hittills ser det ju lovande ut i alla fall.

Den andra perioden avslutades med att Olausson satte 1-3.

Ytterligare ett (nygammalt) nyförvärv som fick näta. Ytterligare ett glädjande besked. Alltid skönt när kaptenen visar vägen från start.

I den tredje perioden satte Lundeström 1-4 på styrning.

En junior i målprotokollet! Inte fy skam! Isac visade ju visserligen redan förra säsongen att han besitter kapacitet att kunna bli en riktigt bra hockeyspelare. Så egentligen borde jag inte ha blivit förvånad över att han lyckades hitta nät även ikväll. Men det är klart att man blir lite extra glad när de yngre förmågorna tar plats.

Isacs mål skulle inte bli det sista för kvällen. Ytterligare en junior skulle visa sig framgångsrik. Nämligen Levander.

Det om något hade jag absolut inte trott på förhand. Visst. Axel är ju, uppenbarligen, bra. Annars skulle han aldrig ha fått skriva på A-lagskontraktet. Men jag hade ändå inte tänkt mig att han skulle näta. Åtminstone inte nu. Men det är bara att lyfta på hatten och hoppas på att det fortsätter så i de matcher som han får chans framöver.

Nu såhär efter matchen är jag nöjd och positiv. Luleå spelade bara på den tredje växeln ikväll, men lyckades trots det vinna komfortabelt med 2-5. De mötte må hända inte det bästa motståndet. Men det känns ändå som att det finns potential i laget.

Man sparade, som sagt, på vissa spelare. Spelare som jag vet är hungriga och som jag vet kan ställa till det för motståndarna framöver. Kanske inte alltid i form av mål, men i form av stök och bök. Jobbiga spelare att möta med andra ord.

Sedan så vet vi ju att bröderna Emanuelsson kan vara riktigt giftiga. Larsson sägs dessutom vara bra. Han är en snabb och stark spelare som kan tacklas och har dessutom ett snabbt skott. Cehlin tror jag personligen även mycket på.

Ingen av dessa herrar hamnade i målprotokollet ikväll. Så där finns det nog en del att hämta framöver, kan jag tänka mig i alla fall och jag vägrar ha fel på den punkten.

På torsdag möter Luleå Modo hemma i Delfinen. Frågan är om det blir seger då och på vilken växel laget har tänkt spela på.

Frågan är om jag är lika nöjd och positiv efter den matchen.

Men man kan ju alltid hoppas.

Heja Luleå!

/Kobran

 

Två steg bakåt och nu då?

Juli börjar närma sig mitten och det har droppat under 70 dagar till SHL-premiär och jag har suttit och diskuterat floppvarningar och spelare som måste ta steget, med mina kära kollegor i Björnbröder. Så… Vilka är dessa spelare som måste ta steget, för att hålla en plats i herrarnas A-lag, kommande säsong?

Den första vi kom att tänka på, kom via Luleåfans Forum, där det började diskuteras att ta in en avdankat och gammal profil, i Per Ledin, i utbyte mot Gustav Rydahl. Något jag ser är fullständigt fel, här och nu. Laget är satt och det finns inget som helst intresse att plocka in en blivande 39-åring mot en ung och hungrig 22-åring.

Alla vet ju att Rydahl tyvärr hamnade snett förra säsongen och aldrig riktigt kom in i rollen som den sheriff Luleå Hockey behövde, efter det att Sylvegård och Granström försvann ifrån klubben. Men, nånschtans tycker jag ändå att det här är den ultimata chansen för den gode Karlstad-sonen att verkligen ta den välbehövliga steg hela Luleå Hockey behover ta, efter en totalt miserabel säsong.

Han försvann, tyvärr på grund av att, hela Luleå underpresterade och han fick nånstans ta en skuld som inte alls var hans och jag förstår hans frustration och att sedan skada sig på träning och behöva operera sig, så att han blev borta resterande tiden av säsongen, var ju långt ifrån perfekt, när han redan befann sig lite på sniskan.

Vi kan diskutera hur länge som helst att det i slutändan var ”Osten” och ”Skuggan” som var att beskylla för den gångna säsongens totala misslyckande, men också där i den gråa massan finns nu ett litet hopp för alla att visa att det bara var en engångsföreteelse och att klubben är hungrig, i ett underdog-läge, där man kan förvåna och överraska många av, de så kallade, ”experterna” på alla kanaler och tidningar.

Just Gustav Rydahl, i främsta rummet, har en gyllene chans att som den ultimata underdogen, att överraska och visa att han minsann ska ha en viktig roll i klubben, kommande säsong. Han är ung, hungrig och har något att bevisa för sina nya tränare och har verktyg att bli precis lika viktig som han var under sin första säsong i Växjö, där han var en ettrig, jobbig pitbull att möta som jagade precis allt och alla och var en pest att möta i den defensiva zonen. Under Bulans ledning, har han nu den morot han behöver för att ta nästa steg. Revansch! En riktig joker, i laget.

Mikkelson hade problem med ljumskar gångna säsongen och var otroligt blek,
långa stunder och behöver visa att han bli att räkna med, som en stabil tvåvägsback, med ett ruskigt fint skott, samt en finfin skridskoteknik. Den assisterande kaptenen måste också börja använda sin tyngd och kroppshydda att trycka till sina motståndare när det hettar till. Har en extra växel att lägga i, kommande säsong. Måste sluta slänga puckar omkring sig, såsom han gjorde ofta, förra säsongen.

Ynglingarna i Einar Emanuelsson, Isac Lundeström, Anton Toolanen, Linus Nässén och Pontus Själin har en hel del kvar att bevisa, för att vara helt säkra på sina platser. De kan inte, under några omständigheter, ta nånting för givet och arbeta fruktansvärt hårt för att visa att de ska ha tröjor och stora roller kommande säsong. Speciellt de tre sistnämnda. Nässén blev utlånad och var ojämn när han fick tid i A-laget. Toolanen spelade väldigt valpigt och gav bort många enkla puckar och var rätt svag i majoriteten av närkamperna. Måste lägga på sig vikt och våga mer. Skador störde Själin, som hade en perfekt säsongsinledning, där han inte gick minus en enda match, de första 16 matcherna. Har enorm potential, som han måste arbeta på att låsa upp.

Einar och Isac måste ta nästa steg, i och med att de kommer få betydligt större roller kommande säsong, enligt tränartrions utsago. Viktigt att de får rätt verktyg att använda och alltid ha ett forum där de diskuterar individuella styrkor och svagheter. Lillebror Emanuelsson och Malmfältens stora hopp, Lundeström, är nog de två största talangerna Luleå Hockey sett på, väldigt länge.

De två nya transatlanterna, Joey Hishon och Ryan Johnston, måste leverera – och det fort – annars kommer de bli kapade vid fotknölarna av, den kanske brutalaste supporterbasen, i svensk hockeys högsta liga. Uteblir leverans ifrån de tu, de öppnande 10 matcherna, kommer det ropas på skeppning till Sibirien, påskön, sydpolen, eller liknande destinationer.
Luleå Hockeys supportrar vittrar redan blod i vattnet och då har de inte ens klivit på is, inför försäsongsmatcherna. De har enorma förväntningar på sig, pga att de är importer, efter Luleås fantastiskt dåliga leverans, ifrån tidigare sådana, senaste säsongerna.

Den sista som jag ser måste ta ett steg, är Joel Lassinantti. ”Joel Lassinantti?”, frågar ni er säkert nu. Ja, Joel Lassinantti. Har haft problem med skador och inte alls verkat i balans och har en hel del att jobba på om han vill behålla förstaspaden. Filip Gustafsson är inte långt ifrån att knycka den, framför nosen på den, annars så säkre, förstakeepern. Men det kanske just är det som behövs också. En rejäl utmaning för att just ta det där steget och bli en stabil målvakt som vinner de viktigaste matcherna på egen hand, samt figurerar i Tre Kronor, med jämna mellanrum och får det internationella genombrottet.

Vad tror ni? Är det någon mer som är ett stort frågetecken?
Jag menar, jag vet på ett ungefär, vad jag får ifrån resten av laget. Massor med rutin, ledarskap och poänggaranti på en hel del poäng, per spelare, vid det rätta flytet och en skadefri säsong. Samt att vi har några riktigt spännande namn utan några som helst förväntningar på sig.

Skriv till oss!

/Daniel ”Skägget” Eriksson

Kom igen nu. Stå upp för damerna, Hockeysverige.

Hur kommer det sig att (åtminstone) ett damlag i Sveriges högsta liga ska behöva städa läktare för att pengar ska rulla in? Laget jag tänker på är Leksand. Leksand som drar mängder med folk när herrarna spelar. Varför blir skillnaden så stor när damerna tar på sig skridskorna?

Leksands damer håller sig ju kvar i den högsta ligan varje år och går dessutom till slutspel. Så snälla, rara kom inte och säg att de är dåliga på något vis. Tråkiga? Nae, det tycker jag då inte heller. Då måste det vara betydligt tråkigare att åka återtåg år in och år ut.

Hur kommer det sig att någon i Gävle var så stolt över publiksiffran i höstas, när den enbart visade på ett 100-tal personer under matchen mellan Brynäs-Luleå Hockey/MSSK?

Ett 100-tal personer. Kom igen. Sen när blev det mycket? Det är visserligen en ganska så vanlig publiksiffra när damer spelar. Men som jag var inne på tidigare: Varför är det så?

Jag minns när vi i Luleå var sjukt besvikna över Luleå Hockey/MSSK:s publiksiffra i höstas efter att Luleås herrar hade spelat sin hemmapremiär och då var det ändå betydligt fler än 100 personer som stannade kvar.

Hur kommer det sig att kontrasterna är så stora när det kommer till vad som anses vara mycket publik under en dammatch?

Hur kan en mindre stad som Luleå (ofta) dra mer publik till en dammatch än någon av de större städerna i Sverige?

Jag hörde en gång att ”alla går på hockey i Norrland för folket där har inget annat för sig”.

Jaha. Det var ju verkligen ett jättebra argument.

Jag slår vad om att personen som sa så aldrig har satt sin fot i Norrland – vad som nu ens anses vara Norrland?

Dessutom, brukar exempelvis Luleås herrar ständigt ha lapp på luckan? Nej, det brukar de inte.

Jag tror att svaret på frågan, åtminstone delvis, är kärlek. Av någon anledning så väljer Luleå Hockeys supportrar att visa mer kärlek till sina damer än vad övriga supportrar gör.

Exempelvis genom att sponsra damlaget med lagjackor. En mycket, mycket fin gest som visar på att damerna är minst lika mycket värda som herrarna.

Nej, Luleås herrar har inte fått något sådant. Men det behöver de ju inte heller. De får redan uppmärksamhet i form av både reklam och publik.

Jag skulle kolla upp en sak på damernas hemsida nyss (www.sdhl.se). Jag länkades per automatik till herrarnas hemsida (www.shl.se). Jag testade då att googla ”SDHL” istället. Fick direkt upp ”menade du SHL?” längst upp på sidan. Nej, det gjorde jag för bövelen inte. Bara några sådana här enkla saker kan göra mig tokig alltså. Redan där har vi ju en slags skillnad, för redan där känns det som att herrarnas serie får tyngre vikt.

Visst förekommer det reklam om SDHL också. Så naiv är jag inte. Det var ju ett reklamberg som gjorde att HV71:s damer kunde slå publikrekordet i SDHL.

Det var likaså reklam som gjorde att även Brynäs damer var nära på att slå publikrekordet (ja, jag vet. Personen som jag nämnde tidigare måste ha svimmat där av chock).

Jag vågar påstå att även Luleå Hockey/MSSK slog det tidigare publikrekordet genom reklam.

Reklam är aldrig fel. Men varför inte göra reklam för alla matcher när man ändå håller på? Vad är det roliga i att enbart göra det en handfull gånger om året, om ens så mycket?

Nu kommer vi tillbaka där vi började – pengar och intresse.

Det kostar. Speciellt när intresset är så pass lågt.

Men å andra sidan, hur ska intresset någonsin kunna höjas om reklamen uteblir?

Förtjänar inte tjejer lika mycket kärlek, respekt och uppmärksamhet som killar?

Till nästa gång du ska på hockey i en stad som både har ett herr- och damlag. Kolla gärna upp om båda lagen har hemmamatch samma dag och gå i så fall på båda matcherna. Det kostar inte så mycket extra. I princip det enda det kostar är tid. Men det går att offra några timmar från sociala medier till förmån för att stötta en verksamhet. Jo du, ta gärna med kompisgänget också. Ni kanske rent av kan twittra om att ni har varit där och skriva in någon rolig hashtag.

Den enkla gärningen kanske kan leda till att någon annan kan städa läktarna efter match.

Vem vet?

/Kobran

Jag längtar…

Igår skrev jag ett kortare inlägg om att hockeyn snart börjar igen. Jag tänkte försöka mig på ett liknande inlägg idag, men med fokus på olika saker som jag ser fram emot.

Jag längtar efter att få marschera längs Luleås gator i riktning mot Delfinen och känna mig som världens gladaste människa.

Jag längtar efter att få ställa mig på H-läktaren och heja fram föreningen i mitt hjärta (herrar som damer) samt kunna göra exakt samma sak på bortastå någonstans i Sverige.

Jag längtar efter att få se Sveriges snyggaste tifon (gjorda av LuleåFans/Luleå Ultras).

Jag längtar efter att kunna krama närmsta människa på läktaren av ren glädje för att Luleå har gjort mål.

Jag längtar efter att kunna applådera laget efter match oavsett om de har vunnit eller förlorat (även om det första alternativet är att föredra).

Jag längtar efter att få se Johan Forsbergs underbara skridskoteknik.

Jag längtar efter att få se Emma Eliassons tröja hissas i Delfinen.

Jag längtar efter att BDA-orkestern ska släppa nya låtar.

Jag längtar efter att domarna ska få tummen ur och släppa pucken någon gång.

Jag längtar efter att få sjunga med till ”Nanananana Einar”.

Jag längtar efter att Janne Sandström ska göra 100 000 mål.

Jag längtar efter att få se vad Niklas Olausson kan åstadkomma som kapten.

Jag längtar efter att kunna jinxa igen till allas stora förtret.

Jag längtar efter att Luleå ska vinna i Gavlerinken.

Jag längtar efter att Jenni Hiirikoski återigen ska visa vilken skridskodrottning hon är och att Magic Michelle Karvinen ska vinna poängligan i SDHL.

Jag längtar efter att få se Bulan i båset.

Jag längtar efter att få se Fredrik glad(er).

Jag längtar efter att kunna ha roligt i baren.

Jag längtar efter att få se Roger Rönnbergs röda ansikte.

Jag längtar efter att våra duktiga målvakter ska hålla nollan.

Jag längtar efter att få se Emma Nordin på H-läktaren sjungandes till ”Luleå olé olé olé…”.

Jag längtar efter att domarna ska bortse från vilket namn det står på tröjan efter att Anton Hedman har tacklat.

Jag längtar efter att få se vad alla nya spelare kan åstadkomma.

Jag längtar efter att få se Djurgårdarnas sura miner efter att Johan Forsberg återigen har visat att deras beteende inte biter på honom genom att hänga pucken i nät på Hovet. Gärna i sista sekund.

Jag längtar efter att Luleå ska gå till slutspel.

Jag längtar efter att få räkna hur många gånger som Björnbröder-Fredrik säger ”Precis så är det ju” i kommande poddar.

Jag längtar efter att återigen kunna fråga LHCarna hur det gick för Cluben efter att de ytterligare en gång har floppat och missat det där med att vinna guld.

Jag längtar efter att få besöka Stadsparken med vita jeans…

 

Snart börjar det igen

Solen skiner ute och jag sitter på ett tåg. Verkligen bra timing. Eller inte. Men, då passar det ju ypperligt att skriva lite här. Det var ju ett tag sedan jag gjorde det ändå. Nu kanske ni börjar förstå att det inte är Skägget som sitter och skriver den här smörjan. Nej precis, det är den huggande Kobran som äntligen är ute på grönbete igen.

Nå, vad har då jag på hjärtat en dag som denna? Dels vill jag ta tillfället i akt och gratulera Johan Forsberg på födelsedagen. Men framförallt vill jag poängtera att det enbart är 79 dagar kvar nu till premiärmarschen! Den kommande säsongen är enbart ett stenkast bort nu. Man blir glad av bara tanken.

Tänk er:

När Luleå entrar isen via björngapet för första gången. När vi (återigen) får se Sveriges snyggaste tifon på H-läktaren. När säsongens första mål kommer. När någon spelare väljer stålmannen som målgest. När segrarna börjar rulla in. När någon av våra eminenta målvakter håller nollan. När (ytterligare) en ung talang kliver fram och visar framfötterna.

När Luleå lyckas kvittera i sista sekund. När laget lyckas vända en sämre trend.

När Luleå (förhoppningsvis) går till slutspel.

När vi får umgås med likasinnade och ha kul tillsammans; oavsett om det är hemma eller borta. När vi för fulla halsar hejar fram laget i både med- och motgång och strid, med flaggor och halsdukar viftandes i skyn.

Det om något är kärlek.

Snart mina vänner är det dags.

 

Vart står Luleå Hockey?

Med Jeremy Soules storslagna verk, ifrån ”Elder Scrolls V: Skyrim” i öronen, sitter jag och tänker, kontemplerar, funderar, samt vrider och vänder kring Luleå Hockeys trupp, såhär långt, i vår silly season.
LHF är en back ifrån (någerst) full trupp. Det hela beror ju på Christian Jaros och hans vara eller icke vara i höst, under kommande säsong. Tar han en plats i Ottawa? Vill Senators ha honom kvar i AHL, även om han inte tar en plats och ha honom som bubblare för en plats i ordinarie lag?

Först och främst vill jag koncentrera mig på backplatsen, som behöver fyllas, efter det att tränare Berglund förkastat Daine Todd, där han rakt och upp och ned, förklarat att, ”du är inte det jag vill ha i Luleå Hockey 2017/2018”. Tyck vad ni vill om detta. Min ståndpunkt är dock klar:
Bulan vet exakt vad han gör.

Jag tycker att det är en mer balanserad trupp, såhär långt. Spelare som vet om rollerna, toppspelarna på rätt platser och en jämn fördelning av rutin, som möter ungdomlig hunger och längtan att få tävla om ordinarie platser under kommande säsong.
Enda frågetecknet är väl egentligen Joey Hishon, som kan bli både succé och flopp. Återigen litar jag här till Luleås ledning, scouting och nätverk. Det finns inga garantier att ens våra svenska spelare ska bli succéer. De är rutinerade och etablerade namn, men så var också Wandell i Örebro, Jeff Tambellini i Djurgården, Josh Hennessy i Växjö, Dominik Granak i Rögle, samt Bill Sweatt hos oss. Det ska till massor med faktorer, för att en tilltänkt toppspelare ska leverera.

Det ska vara kemi i kedjorna, man ska ha flytet, vara skadefri, etc… Vissa gånger misslyckas värvningar och ibland lyckas de. Man kan ju dock tycka att det vore droppen, som får bägaren att slutligen rinna över om ännu fler toppvärvningar misslyckades, till den milda gräns, att de skeppas innan juluppehållet, i Luleå, kommande säsong.

Men, med rätt flyt, mindre skadebekymmer och en ledning som har fastare hand från början, tycker jag att det finns god chans att spelare vill och kan lyckas under rätt omständigheter.
I SHL finns det inget som kallas stryklag eller blåbärslag, längre. Det är en väldigt jämn serie, som håller väldigt god standard, sett över de Europeiska ligorna. Ser man också till NHL, där fler och fler unga spelare tar sig an världens bästa liga och dessutom lyckas, tycker jag ändå att SHL är topp 3 i Europa, alltid. Gångna säsongen spelade ändå 89(!) svenskar, i världens främsta hockeyliga. Majoriteten av dom, är dessutom ledande spelare, ja till och med är vissa även kaptener, i sina lag. Och jag tror vi slår 90 spelare nästa säsong. Mycket, tack vare att det blir ännu ett lag i NHL 2017/2018.

Vart står då Luleå Hockeys standard i SHL, just nu?

Jag tror Luleå Hockey har en trupp (som jag nämnde också ska fyllas på med 1, ja kanske 2 backar) som ligger kring plats 7-9, i tabellen. Det har gjorts blygsammare värvningar, men också stabilare värvningar, sett till rutin och har (som jag upprepar gång efter annan) en juniorsatsning, som inom ett par år kommer vara en av Sveriges ledande, som gör att klubben har en bredd, underifrån till sitt förfogande. Något som Luleå Hockey inte haft förut. Fler spelare som är mer beredda på istid, när det kommer upp en skada, för det kommer vara oundvikligt.

Säg då att en riktigt bra back kommer in. Och då menar jag en back, god för 20+ poäng, som dessutom har ett finfint skott som kan nyttjas i powerplay. Ja, då kan det nog vara topp 6 som hägrar, helt plötsligt. Om än lite tveksamt. Men chansen finns.
Luleå Hockey har ett ledarskap nu, som är starkare än på många, många år. Ledare som är respekterade och kunniga, där man har en ständig kommunikation med juniorlagen och där även har ledare som den mycket kunnige Robin Jonsson, som individuell utvecklare. Robin har betytt att Luleås juniorer nu arbetar hårdare, får bättre och tydligare riktlinjer vad det gäller att förstå vad som krävs för att vinna. För klubbens största vinnarskalle (efter ”Bulan”) är vår Robin Jonsson. Ingen har den stenåldersmässiga urkraften och viljan att lyckas, som Robin. .

Ni kan dessutom, om ni missat vår specialintervju med Robin, höra den här.

Luleås målvaktsuppsättning är topp 3-4 i hela SHL. En riktigt stabil uppsättning målvakter, med Joel Lassinantti, som den främsta, men där mycket duktige Filip Gustavsson, kommer vara än mer redo att tävla om förstaspaden. Där, dessutom, flera unga killar, i juniorleden, är beredda att tävla om en topplats i A-laget, inom kort.

Backbesättningen är minst sagt intressant, redan nu, innan den tilltänkta toppbacken (tillsammans med Sondell) är på plats och kontrakterad. Ungdomar som Grahn och Nässén, är redo att flåsa Janne i nacken, vad gäller ordinarie plats. Tyngd och rejäla pjäser finns i Mikkelson och Engsund, samt ett redigt offensivt PP-vapen i tidigare nämnde, Daniel Sondell.

Forwardsplatserna känns givna och där är Isac Lundeström, Einar Emanuelsson och Axel Levander, redo att ta nästa steg. Rutin finns i överflöd och i truppen finns etablerade namn, så som Anton Hedman, Pite-Foppa, Fabricius och Olausson för att ta några, där alla vet sin plats.
Offensiven visade Petter Emanuelsson (15 baljor, trots 2 månaders frånvaro) att han besitter förra säsongen, där man kompletterats av ”Ola”, Cehlin och Hishon. Den spelare jag kommer följa närmast och sätta under lupp, är nyförvärvet Brynäsikonen Janne Larssons grabb, Emil Larsson, intagen ifrån Almtuna IS.
En vinnarskalle med arbetsmoral, som också besitter ett naturligt ledarskap. Emil visade prov på fin offensiv i Allsvenskan och kommer bli nyttig i en tredjekedja, i Luleå Hockey. Där vet Bulan vad han får, då han har fina referenser och röster ifrån senaste klubben, samt ifrån Brynäshåll.

Så, realistiskt sett, kan Luleå absolut utmana om en ordinarie slutspelsplats. Men, vi ska inte förvänta oss att det sker redan i år. Slutspel via Play In, känns mera realistiskt, som mål.
Men räkna aldrig bort Bulan Boys. De var inte tippat som ett finalgäng när ”expertern” ritade upp sina tabeller och guldutmanare.

Vad tror ni? Är jag rätt ute? Har jag tappat det? Vem skulle ni, realistiskt, vilja få in som offensiv toppback? Skriv till oss!

/Daniel ”Skägget” Eriksson