Ostens korthus

Det Luleå, som mot Rögle och Djurgården hittade en röd tråd, nånting att bygga på. En positiv känsla att följa, rasade återigen ihop som ett korthus och visade åter sina rätta färger. Tyvärr är de färgerna grånade och avslöjar vilket fusk som ligger bakom detta lagbygge.

Ostens jobb, som skulle vara att bygga upp ett stabilt lag att gå framåt med, tog ett steg bakåt. I alla fall hittills, denna säsong, har det sett långt värre ut än vad det gjorde förra säsongen. Vi har ju ändå inte nått mardrömsmånaden November, ännu.

Sanningen är den att vi tyvärr inte har mycket att sätta emot topplagen. Inte med det bristande spelet och den inkonsekvensen som infinner sig, vid minsta lilla motgång. En slarvar, då slarvar nästa, istället för att täcka upp och hjälpa till vid misstaget.

Vid Linköpings 1-0, står både Savilahti-Nagander och Janne Sandström dåligt till och Janne tar inte sin gubbe, som med enkelhet kan slå in en retur, helt fri framför Lassinantti, som återigen, lämnas i skiten av sina backar.

Janne, ja… 37-åringen, som ser trött och sliten ut. Håller han verkligen säsongen ut? Det finns nog många som tvivlar över veteranens status i laget just nu. Han är säkert en hyvens kille och viktig att ha i ett omklädningsrum. Men på isen tillför han inte mycket, för tillfället. En kille som är lätt att älska för sin inställning och kärlek till klubben.
En kille som alltid ställt upp, som alltid varit en stöttepelare för de yngre i klubben och som skördat fina framgångar i Luleå. Men det ser inte ut att bli något SM-guld, för gode gamle Janne Dragskott, denna säsong, heller.

Han har en för stor roll, just nu och lever inte upp till det, han en gång, var. Stabil, pålitlig, en trygghet i egen zon. Nu är han mest ett orosmoment och har tyvärr blivit ett rundningsmärke i den moderna hockeyn, som nu går snabbare än nånsin, innan.

När ”Savva” ser ut som rena rama blixten bredvid honom, vet man hur långt det gått.

Men det är inte bara Janne. Det är hela laget som inte tar ansvar bakåt, eller ens framåt, för den delen. Inte förrän det är för sent att göra något. Matchen slutar 3-2, men resultatet ljuger. Luleå var aldrig ens nära. Kul dock att se Luleå kämpa. Men, nu är vi inne på förra säsongens stora problem. Man spelar bara hockey 5-10 minuter, per match.

Fagervall gnetar envist på i samma spår, ser små små ljusglimtar och saker de gör bra. ”Nånstans”, ser han dom. Förlustmatch efter förlustmatch. Jag säger inte att Fagervall ska avgå. Inte alls. En rockad kanske är lämplig på annan position. Säg, Skuggans, till exempel.

Jag upprepar, återigen, att Stefan ”Skuggan” Nilsson är en misslyckad J18-tränare utan en hållbar plan. Hur ska han kunna ta Luleå till ett SM-guld? Hans powerplaystrategi funkar ju inte sådär jättebra. Långsamt tempo, felbalanserade uppställningar och puckkladd.

På hans tid gick det bra att stå stilla och vänta in en magisk pass. Spelet var inte lika smart, lika välstuderat och snabbt som det går idag. Det är ett annat tänk. Det är inte år 1996, längre. Hur mycket Luleås ledning, verkar tro det.

Det behövs få in ett modernt tänk, mer uppoffrande och ett smartare spel. Snabba pass, som alltid slutar med ett direktskott eller en handledare från blå med massor av trafik framför mål. Nu kanske jag har spårat ur litegrann. Men det är många tankar som vill ur mitt huvud efter en så underlig match, som denna.

Problemet, som jag ser det, är inte heller bara Skuggan. Utan också den brist på balans det finns i laguppställningen. Vi spelar med stjärnor på två kedjor och har två griskedjor som inte producerar nånting framåt, alls.

Där vill, i alla fall jag, förändra. En kedjeuppsättning där tyngd möter klass och där grisandet inte alls finns till samma mängd i en och samma kedja.

Rajala – Lagacé – Harju

Sylvegård – Wallmark – Cehlarik

Micflikier – Granström – Sweatt

Hedman – Mastomäki – Ylivainio/Toolanen

Ekarv

Backbesättningen går också att rucka på. 

Schira – Mikkelson

Sigalet – Jaros

Savilahti-Nagander – Själin

Oskarsson/Melart

Det som behöver hända, är att ta obekväma beslut. Bänka några ”stjärnor” (Petrell, Janne, Melart, Fabbe och Forsberg, t ex) och visa att man faktiskt måste leverera för att få spela. Ta in någon junior och visa vad man är beredd att göra för att få laget att fungera som en enhet.

Fagervall, som gammal militär, borde vara van att ta tuffa beslut och inte vara rädd för stora egon och gråtande hockeyspelare. Melart må vara stor, men han är inte särskilt skrämmande, i mina ögon. I alla fall inte på isen.

Fabricius, Forsberg och Petrell är också tre som inte levererat. Forsberg hade en av sina bättre säsonger, förra året. Men denna säsongen har han inte visat särskilt mycket driv. Inte den ”Pite-Foppa”, vi blev vana att se, tillsammans med Fabbe och Fogström.

Bänkningar kanske är ”the way to go”, i detta skede. I detta fall kanske det är bra med radikalism. De äldre i laget, har inte klivit fram, som de ska. Jag skulle kunna prata och skriva så mycket mer, men känner att det är dags att avrunda… Tror jag…

Jag kan det här med att omdömeslöst raljera om allt och inget, vad gäller Luleå Hockey.

Självklart vill jag att Luleå ska vända denna negativa trend och göra bra ifrån sig. Men det kanske också krävs en hel del omkastningar och uppoffringar för att få det att funka.

I med och motgång och strid!

Forza Luleå. Min kärlek och livskamrat.

/Skägget