Luftskeppet som sprängdes

Dagen hade kommit. Det var nu det skulle vända. Nu skulle Luleå vara som bäst. Visa ett bottenlag, vilken toppkandidat man var. Här skulle klättringen i tabellen börja.

5 mål i röven senare, inser vi att det något som är väldigt galet i Luleå Hockey. Inte bara som lag, utan som organisation. Ledarna har huvudet i sanden, kaptenen intervjuas i TV och är nära till gråt, styrelsen ror sakta sin båt ut på okända vatten, men det finns varken GPS, karta eller ens en kompass.

Luleå är vilset, bortkommet och oerhört små, just nu.

Jag sa redan innan säsongen, att går vi till slutspel, ska vi ta det som en bonus. Jag trodde inte på det här laget. För det är inget lag. Det är inget guldbygge. Det är ett ruckel med en lyxig fasad. Vi har ständigt fått höra stora och guldkantade ord. Svansföringen har varit hög och trumpeter och stora trummor dånade i Luleås kansli. Men nu står vi på ruinens brant, utan någon som helst backup-plan.

Joakim Fagervall blir gråare för varje vecka som går, Burra står paralyserad, likt en stenstod, medan Skuggan mest liknar ett enormt frågetecken. Ingen har någon aning om vad de ska göra för att vända detta.
Osten flinar och vandrar omkring i Coop Arenas korridorer. Vi går ju bra i Europa.
Enbom finns inte att hitta, om han så ständigt, hade en The Sims-liknande pil ovanför sig. Inte ens FBI skulle lyckas hitta honom. Men när det går bra och Luleå gör bra resultat, då ska det minsann baskas i solskenet och tas äran för vad som är bra.

Jag visste att det skulle vara en halvdan säsong för Luleå, i och med att man startat om från noll. Man har startat om från scratch och satsat på ett dyrt lyxbygge, helt utan fundament att stå på.
Det är som om de arabiska oljeshejkerna, på chans, skulle ha byggt Burj Khalifa i ett träsk med ett flera hundra meter djupt sjunkhål och hoppats på det bästa.

Vem tar ansvaret? Vem bör kliva fram och säga ”det här är mitt fel”? Vem av spelarna vill ta ansvar för det fallerade spelet? Vem är egentligen ledaren i Luleås organisation? Så många frågor, utan några som helst tecken på svar.

Luleå är just nu, inget annat, än ett sjunkande skepp. Ett sjunkande skepp, utan kapten.

Övergivet. På en oändlig ocean. Helt utan land i sikte, medan vågorna, likt stålpläterade piskor, hårt slår mot skrovet och river upp stora hål.

/Skägget