Låt tjejerna få komma fram nu en gång för alla

Jag var på hockey förra lördagen (17/9) och bevittnade Luleå Hockey/MSSK – AIK.

Jag hade en förhoppning inför den matchen att det skulle bli en bra publiksiffra. Bra, i det här sammanhanget, hade varit en fyrsiffrig publiksiffra i och med att herrarnas premiärmatch precis hade avverkats. Men icke. Av de 5450 personer som såg herrarnas storseger mot LHC stannade enbart 423 personer kvar. Mycket blekt. Jag har förståelse för om man skulle jobba natt eller var tvungen att ta någon buss hem eller liknande. Men inte annars. Detta var tänkt som en #superlördag och ändå drog folk redan efter den första akten. Sorry, men det är inte okej någonstans.

Klockan slog 19.00 och tjejerna kom in på isen via björngapet, så som herrarna brukar göra. De bemöttes av både applåder och sång. H-läktaren stod och sjöng ”Svenska mästarna från Luleå” ett bra tag. Efter en sedvanlig lineup-presentation var matchen igång. En match som dessvärre inte blev så fartfylld som åtminstone jag hade förväntat mig. Om det berodde på att det var den första dammatchen som jag hade den stora äran att få se live eller om matchen i sig var rätt avslagen låter jag dock vara osagt.

Hur som helst vann tjejerna med komfortabla 3-0. Det var njutbart. Riktigt, riktigt njutbart. Jag var så stolt. Jag var så lycklig. Jag fick sjunga med till Scooter – J’adore Hardcore ytterligare tre gånger (hade ju blivit fyra gånger under herrarnas match) tillsammans med alla andra. Två nollor och sex poäng på en och samma dag. Det är ett glatt minne som jag sannerligen kommer leva länge på.

Jag var på hockey i söndags och bevittnade Brynäs – Luleå Hockey/MSSK. 

Jag gick in i hallen. En hall som såg väldigt nedsläckt ut för att vara matchdag. Det var så pass illa att om man inte hade vetat om att det var match så hade man heller inte lagt märke till det. Jag funderade först på vart jag skulle sitta, men ställde mig sedan på bortastå tillsammans med några likasinnade. På hemmastå kunde man se några barn. I övrigt satt alla ner.

Spelarna skulle komma in på isen. Förväntade mig musik och något slags intro. Men icke. Det var helt knäpptyst vad gäller musik när Brynäs damer kom in på isen, via båset. Just det. Via båset. De såg ut som ett bortalag, trots att de skulle spela i sin egna borg. På läktaren hördes applåder. I övrigt, som sagt, ingenting. Någon efterföljande line-uppresentation var det inte heller tal om.

Matchen drog igång. En match, som utifrån mina ögon sett, gick väldigt bra. Luleå Hockey/MSSK spelade sin bästa match hittills denna säsong och vann rättvist med 1-5. Brynäs lyckades, till skillnad från tidigare motstånd, få in en puck bakom Omberg till hemmapublikens förtjusning. Målet gjordes av… Ja, vem var det nu? Det kommer jag inte ihåg. Nu må jag ha dåligt minne. Men samtidigt så uppmärksammades inte det. För ni ska inte tro att målskytten hyllades med mållåt och entusiasm från matchspeakern. Nix pix. Det målet verkade lika uppskattat som de fem som Luleås tjejer gjorde.

Hur kan det vara sådana skillnader beroende på vart man får chans att spela någonstans? Om man spelar hemmamatch (oavsett sport och kön) ska det synas att det är just hemmamatch. Man ska lyftas fram som både spelare och lag.

Nu tog jag bara Brynäs som exempel då det var den match jag var på. Men jag är övertygad om att det finns fler städer i Sverige där damhockey, i detta fall, kommer i skymundan. Antingen helt och hållet – för att man inte har valt att satsa på det – eller delvis i form av att man tycker att det är mer värt att satsa på herrarnas matcher.

Det är så otroligt synd att det är så. Jag blir uppriktigt ledsen. Damer har lika stor rätt att synas som herrar. Jag sitter just nu och funderar på om det kan vara en ond cirkel som gör att det blir halvdant, så som i Gävle. Att man menar på att publiksiffrorna är för låga (var 85 stycken på plats i söndags i Gavlerinken) för att det ska vara någon mening med att fixa ”festlig stämning”. Men å andra sidan är det svårt att få folk att komma till matcherna om man inte gör reklam om dem. Jag såg inte ett enda reklamblad om dammatchen i Gävle och då bor jag ändå här. Jag såg heller inte någon reklam om detta på sociala medier. Varför?

I Luleå fungerar det ju uppenbarligen. Våra damer får ju uppmärksamhet. Både vad gäller reklam, festlig stämning i hallen samt publikstöd. Match efter match. Trots att vi var nykomlingar i SDHL förra säsongen.

Vi var missnöjda över att det bara kom 423 personer till damernas match mot AIK. Men det är trots allt 5 gånger så många personer om man jämför med hur många som kom och tittade på matchen i Gävle.

– Ja, men Luleå är ju en hockeystad”, svarar många på det.

Men då kontrar jag med detta:

– Ja, men är inte exempelvis Gävle, Stockholm och Skellefteå också det?

Nej, nu är det är dags att sudda bort alla ursäkter och lyfta fram damhockeyn en gång för alla! Om det fungerar i en stad borde det kunna fungera i fler städer.

/Kobran