Kobrans saga om Micflikier

Förra säsongen, som så många andra säsonger, fruktade jag att möta LHC. LHC är ju som bekant ett av mina (och Lockets) ”derbylag”. Jag har vuxit upp i Linköping och har på så sätt alltid fått höra av både kompisar och bekanta att LHC är ett så fantastiskt bra lag. Jag har aldrig gått på deras tokerier. För mig har det alltid bara funnits ett (annat) hockeylag och det stavas Luleå HF och inget annat. Därför uppstår det alltid en bitterljuv känsla inom mig när LHC och Luleå möts. Det spelar ingen roll om det är träningsmatch, grundseriematch eller slutspelsmatch. Luleå måste bara vinna. Jag blir så otroligt ledsen vid en förlust. Samtidigt ler jag som aldrig förr vid en vinst.

Just förra säsongen var speciell på det sättet att det fanns några spelare i LHC som allt som oftast producerade poäng framåt. Jag tänker speciellt på en spelare. Hans namn var/är Jakob Micflikier. Micflikier ansågs vara en av LHCs bästa spelare. Åtminstone om man ska tro på mina Linköping-kontakter. De var alltid pigga på att prata om honom i tid och otid. Jag kan förstå dem. Han var ruggigt bra. Jag önskade nästan att han skulle bli sjuk varje gång LHC skulle möta Luleå. Jag var nämligen rädd för att han skulle avgöra matcherna till LHCs favör.

Säsongen led mot sitt slut och av någon anledning förlängde inte Micflikier sitt kontrakt med LHC. Han valde istället att börja spela för Luleå. Kappan vändes snabbt efter vinden: Micflikier ansågs helt plötsligt vara dålig. Det uppstod en riktigt grinig stämning i Linköping. Han svek minsann Cluben. Men jag bara log. Äntligen skulle den fantastiska spelaren lira för oss. Äntligen skulle han få chans att avgöra matcherna åt rätt håll.

Efter hemmapremiären pratade jag lite med honom. Jag sa bl a att hans mål mot Frölunda var snyggt. Luleå vann inte som bekant matchen, men målet var det som sagt inget fel på. Han sken upp som en sol och tackade så mycket. Han förväntade sig inte att någon skulle ”hylla” honom. Jag delgav honom stämningen som hade uppstått i Linköping samt att jag hade blivit glad över att han hade valt att spela för oss. Han skrattade och sa att han förstod båda parter. Samtidigt berättade han att han hade skrivit på för Luleå för att deras mål var att bli svenska mästare. Han ville mer än gärna vara med på den resan.

När jag lite senare under hösten besökte Linköping för att titta på en match mot mitt kära Luleå visade jag stolt upp Micflikiers autograf till en av mina LHC-kompisar. Jag fick ett hånleende tillbaka samt kommentaren ”Honom kan ni behålla”.

Nu när grundserien är slut är jag fortfarande riktigt tacksam över att ha honom i mitt lag. Han vann inte bara den interna poängligan. Han visade även (återigen) att det går att producera framåt trots att man är en förhållandevis liten spelare. Han har kämpat och slitit mest av samtliga stjärnspelare i Luleå. Stjärnspelare i det här sammanhanget är han, Rajala och Sweatt. Han har även varit med och sänkt LHC (till min och Lockets stora glädje).

Nu stundar slutspel. Ett slutspel som jag verkligen hoppas går Luleås väg. Sedan är den stora frågan vad bl a Micflikier väljer att göra inför nästa säsong. För min del får han gärna stanna ett tag till. Jag säger nämligen som min LHC-kompis sa ”Honom kan vi behålla”. Men även om han skulle välja att hitta på något annat så skulle jag aldrig få för mig om att såga honom. Jag skulle bara vara tacksam över det han har bidragit till. Däremot kommer jag alltid att fortsätta såga LHC. LHC kommer aldrig få upp mina ögon. Det är de inte värda. Inget annat lag heller för den delen.

Jag vill leva, jag vill dö som Luleåfan.

/Le Cobra