Klantigheter och Mikkelson

Eder skäggbeprydde riddare var igår på Hovet för att se kungligheterna ifrån Norrbottens runda bord, ta tre poäng mot Djurgårdens stolthet – Skansens IF. Eller var det tvärtom?

Började kvällen med att träffa på gif-kungen själv, Daniel Moritz och sen även Niläng, Zeb, reklamkändisen Christoffer Olofsson och massa annat roligt folk, lyssnade till Ostens, något utdragna tal och tog en öl innan det var dags för nedsläpp.

Hur som haver. Det gick väl inte riktigt som planerat, efter att vi för andra matchen i rad släppt in riktiga skitmål bakåt. Inte bara en gång, utan tre gånger. Mot Brynäs var det fyra av fem som var skitmål, så Luleå har en HEL DEL att arbeta på.

Men, de facto, är att Luleå fortfarande ligger på övre halvan av tabellen och att vi fortfarande har ljusa punkter att lyfta fram. De ljusa punkterna jag tänker på är tyvärr inte Lassinantti, det är inte den disciplinerade defensiven som vi vant oss vid att se och det är inte de tilltänkta spjutspetsarna, som fortsätter att vara helt under isen.

Nej, det är Emanuelsson, Amnér, Junttila och Schira. Fyra spelare som kommer till varje match, taggade till tänderna och som jobbar hårdare än någon annan i Luleå, just nu.
Amnér imponerar stort på mig, de två matcherna han fått. Ser lugn ut, gör få misstag och spelar enkelt. Han står även upp i närkamper och delade ut ett par RIKTIGT fina tacklingar igår, måste dock börja bidra med sitt fina skott, offensivt och sluta fega på blå.

Schira är en GIGANT och spelar så otroligt lugnt, hittar fina spelvägar och kommer bli Luleås viktigaste spelare den här säsongen. Inget snack om saken.
Emanuelsson och Junttila, då? Emanuelsson har visat prov på att han kanske är värd en plats i förstakedjan tillsammans med Lagacé och Sweatt. Kan bli en riktig poängspruta, i rätt miljö.
Till slut har vi Julius ”Caesar” Junttila. Jobbar otroligt hårt, trampar hela tiden på rören och vinner otaliga puckar, bryter passningar och ser ut att bli riktigt bra på SHL-nivå. Ge grabben tid, bara.

Klantigheterna måste jag ta upp. Vi börjar med alla dessa dåliga passningar i egen zon ifrån främst Melart, Jaros och Janne. Alla tre har varit rejält under isen senaste två matcherna nu och ser riktigt ut att vara redo för en bänkning, eller åtminstone en rejäl hårfön från defensivt ansvarige Petter Lasu Nilsson.

Lassinantti. Vår Joel ser helt plötsligt ut att vara mänsklig och gör en del rätt stora misstag spelet runt egen bur och ser inte alls ut att lita på sina backar och blir därför skakig och skulle behöva vila ett par matcher för att åter kunna fokusera på rätt saker. Ge Gustavsson ett par matcher nu.

Kommunikationen. Luleås spelare måste bli bättre i defensiv zon generellt och vad gäller uppspelen och dessutom försöka dutta pucken i egen zon är för farligt.
För kommer man väl in i offensiva zonen i 4 mot 4, samt 5 mot 5, så ser det faktiskt riktigt bra ut, stundtals, även om det såklart kan bli mycket bättre.

Utvisningarna. Speciellt från Mouillierat, som ser ut att ha ett värre temperament än Chris och Cam Abbott – tillsammans. Matchstraffet är solklart och hans avstängning är korrekt. Klubban får ALDRIG hamna så långt upp, och dessutom inte horisontellt. Fruktansvärt klantigt av Kael.
Hoppas han får en rejäl åthutning av tränartrojkan nu och att han tar sitt förnuft till fånga och fokuserar om och blir den spets han blev värvad för.

Powerplay/Tim Kennedy. Till sist har vi denna kombination. Kennedy ser ut att vara en riktig flopp. Började starkt i första perioden mot Djurgården och hade en hel del fina anfall och jobbade hårt. Ju längre matchen gick och han inte fick till sitt spel, började han hänga med huvudet, blev frustrerad och tappade fokus. Höjer mitt varningens finger, än en gång, för den värvningen. Vill dock ge honom 4-5 matcher till.
Just denne Tim Kennedy ska ju vara general i vårt powerplay. Det märks inte. Luleå har fortfarande ett powerplay som knappt kommer in i offensiv zon med en man mer, mot nåt lag. Ett powerplay som nu har gått mållöst 10 gånger i rad, sedan Harjus PP-mål emot Skellefteå i tredje omgången.
Luleås powerplay står, as we speak, på anskrämliga 16,67%. Fjärde sämst i serien.

Det har väl egentligen aldrig varit farligt, heller, i spelformen 5 mot 4. Det oroar mig något kopiöst. Vi har ett powerplay som, för tredje året i rad är, mer eller mindre, obefintligt.

Det slarvas i passar, det fuskas i pucktransport och skottögonblicken är oftast inte vältajmade alls. Nu har vi dessutom börjat fuska och slarva i 4 mot 5 och Luleå tog ändå 2 poäng på Hovet.
Det är en styrka bara det. MEN, det borde varit tre poäng. Det är inte okej att inte vara på tårna med 10 sekunder kvar av matchen i ledning.

Nej, Luleå har otroligt mycket att jobba på, trots två poäng. Kul med straffvinst, dock. Extra kul att kapten Harju fick sätta avgörande straffen.

Nu väntar Färjestad hemma. En match vi ska vinna. En match som kommer vara viktig. En rejäl sexpoängsmatch, i mina ögon, sett till det tidiga tabelläget.

Mikkelson undrar ni, när ni läser blogginläggets rubrik och jag inte nämner honom en enda gång, förrän nu.

Jo, det var såhär, va. Under matchen igår, så hörde jag nog den mest negative Norrbottningen, jag någonsin bevittnat (förutom @MJohanzzon på Twitter, då). Det var hat från nedsläpp till hemgång. Han gav Mikkelson skit för saker Mikkelson inte ens gjorde. Var det Schira som gjorde fel, så skrek han att Mikkelson var värdelös. Mikkelson satt då på bänken. Allt var Brendans fel. Hela kvällen. Tills Mikkelson gjorde mål. Då älskade han Mikkelson. I 10 sekunder. Sen var det hat igen.

Jag har klagat otroligt mycket senaste säsongerna. Men jag har varvat det med kärlek till klubben, spelare som gör saker bra och så. Men där var det hat, från start till mål. Jag blev aningen less på att höra det. Vad gör du ens på matchen om du enbart är där för att klaga på laget? Du sjöng knappt med i nån ramsa och du klappade knappt händerna.

Åk hem och stanna hemma, är du snäll.

I medgång, motgång och i strid. 

/Skägget