I Skuggan av Stefan

Det har nu gått några dagar sedan beskedet kom, att klubbikonen, passningsgeniet och en av mina största hjältar genom alla tider, Stefan ”Skuggan” Nilsson klev ut ifrån båset, efter att ha misslyckats kapitalt med årets lagprestation, där man för tillfället ligger på en utsatt niondeplacering i SHL.

En niondeplacering, som bör ses som ett fiasko, sett till hur man pratade kring lagbygget innan säsongen. Att Luleå, återigen skulle bli en utmanare om slutspelsplatser. Ja, till och med guldkandidater. Det togs in spelare från AHL där största stjärnan skulle vara NHL- och AHL-rutinerade Tim Kennedy. Där också en okänd, dock poängstark Kael Mouillierat skulle agera poängkung i Norrbottenslaget.

Alla vet vi ju hur det slutade. Kennedy kom, misslyckades, vaknade till liv ett par matcher och lämnade klubben, från ingenstans, efter att ha sänkt Skellefteå och KHK.
Kael Mouillierat pratades det kring som att han var en Bugatti Veyron, men det visade sig fort att han var en Opel Kapitän, anno 1958. Slitstark, men varken snabb eller flashig.
En spelare, som om han kan tänka sig gå ner en hel del i lön, skulle kunna bli en kultlirare i klubben.
Men vi har inte råd med att ta in spelare som inte scoutats tillräckligt, där man chansar pga att man sett på Elite Prospects att han gjort ett par hyfsat poängstarka säsonger borta över Atlanten.

Vad kan vi förvänta oss att Stefan lämnar i sin skugga? Storhetsdåd från tillförordnade huvudtränare Lasu Nilsson? Nej. Inte ens lite.
Vi vet alla, som är Luleåsupportrar och har följt dem sedan 90-talet att han var en riktigt rivig rock’n’roll-back. Det var mer offensiv än defensiv i honom när det begav sig. Och jag tror lite grann att vi får se en sån hockey, nu också. Även om han har koll på att vår defensiv läcker som ett såll. Vi gör hyfsat mycket mål, men vi släpper in alldeles för mycket. Lasu Nilsson sa, igår, i en intervju, att det skulle bli lite mer ”f*ck the rest”-hockey. Något som både gör mig lite glad, men också orolig.

Tyder spelidén på att vi ska skita lite i hur det ser ut, så länge vi får resultaten med oss, eller blir det en rakare, rock’n’roll-hockey där man kör lite på chans? Jag vet inte, jag.
Jag vill ju självklart att Luleå ska lyfta sig. Jag vet också att spelarna är frustrerade och vill få ut mer ur sig själva och att ”Skuggan” misslyckats med att förmedla sin ”spelidé” till laget och inte fått dom att dra åt samma håll. Underbetyg måste delas ut, det måste jag erkänna.
Vi har, denna säsong, lutat oss emot en 19-åring, en 17-åring och en fjärdekedja, att de ska leverera. Det är inte rimligt.

Stefan Nilsson har misslyckats. Punkt. Det vet han också själv. Det som Skuggan däremot ska ha KREDD för, är att han är en av de som varit mest tydlig med att juniorerna skall få plats i A-laget och få testas på den allra högsta nivån, möjligt, för att få dom att växa in i SHL-kostymen.
Jag applåderar detta faktum. Hans jobb med de unga har givit en sober och nyanserad syn, utifrån, på Luleås juniorsatsning, som, så sakteliga, börjar bära frukt.

Så det finns fördelar med att Stefan klev upp som huvudtränare. Men det finns alldeles för mycket nackdelar, för att man ska blunda för hans misslyckande, i det stora, hela.
Powerplayet har uteblivit, kreativiteten likaså. Hans grundspel och matchplan har misslyckats allt för många gånger för att man ska kunna ursäkta det. Jag anser att det är rätt att han flyttas till annan position inom klubben. Jag tror han gör mer nytta som GM, än som tränare. Hans samarbete med Ulf Engman tror jag på, då Engmans och Ostens kontaktnät är bredare än man tror.

Luleås framtid, vid fortsatt SHL-kontrakt, ser fruktansvärt ljus ut. Thomas ”Bulan” Berglunds hemkomst till klubben bevisar detta faktum, då även han är en tränare som ser positivt på en ung satsning, men som ändå kryddar laget med spets. En spets som han kontrollerar med järnhand och vill ha 110% ifrån och ingenting annat. Underpresterar spelare, får de förvisas till bänknötning eller läktarplats. Han är inte rädd att slå folk på fingrarna om de misslyckas och han strävar ALLTID efter att nå sina spelares fulla potential.

Bulan” har, i mina ögon, utvecklats med tiden. Något som tyvärr inte ”Skuggan” har, i mångt och mycket. Herr Berglund vet vad som krävs, även om det gått lite troll i maskineriet i Gävle senaste tiden, mycket pga skador och familjära skäl hos spelare, som just nu inte finns i truppen. Då har han, utan fruktan, tagit upp spelare som Asklöf och Boqvist från Brynäs J-lag och skapat en hungrig fjärdekedja som flåsar resten av truppens spelare i nacken. Något jag gärna ser hända i Luleå kommande åren.

What a time to be alive. Trots mörker, ser vi ändå solen skina igenom molnen, på distans.

Vad tror och tycker ni om Luleå och klubbens framtid? Skriv till oss.

/Skägget