Framtiden: Del 4

Efter en lång, ganska hektisk dag med flytthjälp, köttgryta och alldeles för mycket fikabröd, så är det skönt att komma hem till lägenheten igen. Av med obekväma arbetsbyxor och på med bekväma mjukisbyxor, slå på slötittar-serier på TV och bara supa in tystnaden.

Barn, spring och jäkt. Kan jag inte bara få sätta mig i mitt hörn i vardagsrummet, framför datorn och kolla på SHL-hockey igen? Där stunden är min och bara min. Där jag får twittra alldeles för mycket om matchen på skärmen. Vara arg, glad, hoppfull och ångestfylld. Allt på samma gång.

En match på 12 dagar, där matchen faktiskt handlar om Luleå, är alldeles för lite matcher. Vill helst ha hockey hela året. Jämt. Varannan dag. Kör bara, kör! Släpp pucken, allready.

Nåja, vi har kommit fram till avdelning nummer 4 och sista anhalten på min lilla miniserie om Luleås framtid. Idag är det bara allmänna tankar kring tränare, formationer och strategi… Here we go!

Tränarna.

Vi fans, har under många år, ställt höga krav på tränarna i Luleå hockey. Än kräsnare blev vi när Jonas Rönnqvist vände en negativ trend, till något där vi alla hoppades, såg fram emot nästa match, blev glada och kunde stoltsera med serievinst, finalspel och effektiv hockey.

Den kanske inte var rolig att se på. Men herregud vad framgångsrika vi blev. Rönnqvist ställde hårda krav på spelarna och var inte rädd att bänka stjärnor som spelade dåligt. Jag tror vi blev lite för bortskämda under hans år som chef i avbytarbåset. Det var en tränare som kom med nya idéer, nya spår att utforska och en taktik som ingen tidigare hade sett.

Den hockeyn anammade alla andra lag efter två säsongen och Rönken stod med händerna i fickorna, tugga febrilt på sitt tuggummi och såg allmänt konfunderad ut. Hur kom detta sig? Varför vann vi inte längre? Han åkte rakt in i en vägg med näsan före. Alla andra lag hade hunnit ikapp, tränade nu ännu hårdare och åkte ännu mer skridskor. Luleås framfart blev ett minne blott.

Under Fagervall hoppades vi såklart att detta skulle fortsätta. Men Fagervalls tränarteam har inte riktigt kommit dit vi alla önskat. För det första fick han bygga om laget, mer eller mindre från scratch. Sen är det aldrig svårt att försöka anamma just sitt system i ett lag där alla kommer från olika sorters hockey. Att Luleå bytt ut över 25 spelare på två säsonger, är också något vi måste ha i åtanke. Svårt att bygga ett lag som är i spillror.

Nu till våren går Fagervalls kontrakt ut. Spelare som känner Fagervall tycker om honom som tränare, att han är rak och ärlig och inte håller på med några krusiduller. Det gör mig kluven i tränarfrågan och vad gäller när det är dags att tänka nya tränare.

Skuggan och Burra har inte varit optimala tränare att ha med sig i båset. Det är min bestämda åsikt och det vet ni sedan tidigare blogginlägg. Jag tycker nog ändå att Fagervall ska få vara kvar, men i en helt annan roll. Som pådrivare, som eldsjäl och som en bestämd ledare. En assisterande tränare, med andra ord. Huvudcoach, skulle jag jättegärna vilja se Bulan bli, i vårt Luleå. Men Berglund har ett år kvar i Brynäs efter denna säsongen och lär se ut sitt kontrakt i Gävleklubben.

Det sätter oss lite i ett dilemma. Jag vill inte jättegärna se Fagervall tillsammans med Skuggan och Burra i ett år till. Om Fagervall får ett år till som huvudtränare, vill jag se att positionerna bredvid honom tas av andra personer. Varför inte få in Bert Robertsson.
Jag vet vad ni tänker nu: ”Hur f*n kan du ens tänka tanken?”. Men Bert är en defensiv gigant och har ett hypermodernt tänk. Och som huvudtränare, varför inte ta in Uffe Samuelsson, Sam Hallam eller kanske till och med Per Mårts?

Det är oändliga lösningar som finns där ute på tränarfronten till nästa säsong.

Det som är viktigast är ändå att den tränare som blir huvudtränare till nästa säsong får behålla majoriteten av stommen i laget. Kontinuitet och krydda med spets. Stjärnor spelar med bulldozers och bygga om backbesättningen en aning.

Vi ska fortsatt vilja spela en rak, fartfylld, offensiv hockey med stort defensivt kunnande bakåt och gärna Lassinantti ett år till mellan stolparna. Hans andra år i SHL har varit allt annat än stabilt. Behöver få kontinuitet i Luleå och få mycket förtroende för att växa till en riktigt bra målvakt. Alla vet hur bra han KAN vara.

Så en tränare som tror på sitt lag och kan bygga laget mer jämnt än vad Fagervall kunnat, so far. En tro på sin idé och spelare som tror på sin(a) tränare. En tydlig grund, bra fundament och en trygg miljö i laget. Vi är på väg dit. Men har ganska lång tid kvar, innan vi når SM-finalen där vi kommer gå segrande.

Jag är inte orolig. Det har jag väl egentligen aldrig varit. Snarare frustrerad att saker och ting inte riktigt kuggar. Några små justeringar och kanske en extra spelare in i laget och saker och ting kan börja vända till det bättre.

I medgång, motgång och strid. För Luleå. För Norrbotten.

Tack för att ni tagit er tid.

/Skägget