Framtiden: Del 3

Regnet faller ifrån en himmel, som snarare ser ut som en solid grå vägg. Dropparna smattrar mot plåtfasaden, vinden tar tag i det gamla huset och det knakar i väggarna, som det så charmigt gör i äldre byggnader.
Doften från perkulatorkaffet letar sig behagligt från vrå till vrå, medan tonerna från
Long Night of Solace”, ett 12 minuter långt mästerverk av Martin O’Donnell och ett av hans många episka opus, ljuder i hörlurarna.

En stilla avsaknad av hockeyns frenesi och passion infinner sig. Ensamhet. Tomhet. Men också glädje, över att slippa förlora ännu en match. Sport är inget annat än tvetydigt.
När trånandet efter hockeyn och saknaden efter svettlukt blir för svår, ja, då skriver jag ett blogginlägg.

Det har blivit dags för del nummer 3, som också är sista delen av miniserien ”Framtiden”. En serie personliga tankar om, just det – Luleås framtid i SHL. Del 1 och 2 finns att läsa på bloggen, så leta er gärna dit om ni missat de första två kapitlen. Idag pratar vi om lagbygget.

Behåll en stark stomme.

En stark stomme där stjärnor blandas med rutin och stora hockeyhjärtan.
Inte möjligtvis kultfigurer, men ändå spelare som kan göra skillnad i de olika spelformerna. Någon som både tar hand om de nya killarna som ska komma in och producera, men också den rutinerade killen som tar hand om tonåringarna som kommer in. Ni vet… Den där killen som alltid kan få dem att hålla sig kyliga och stå stadigt med båda fötterna på jorden.

Rutinen ska blandas med producerande killar, som år ut och år in alltid gör det offensiva jobbet. Kolla på Klasen. Kom in i Luleå, lite som ett wild card. Mognade och blev en discplinerad poängspruta som alltid klev ut på isen, match efter match och gjorde sitt jobb. Inte bara offensivt, utan som också gjorde hemjobbet. Kanske inte lika ofta som en Fabricius, Forsberg eller Fogström gjorde, men han kunde ändå, vid flertalet tillfällen göra ett riktigt starkt hemjobb.

Den extra kryddan.

Den där extra kryddan som gör ett lag så framgångsrikt. En powerforward som alltid kraschar nätet, en som alltid vågar göra skillnad. En playmaker och tillika trollgubbe som med en kan  lurar upp motståndarbacken på läktaren och som alltid ser ut att ha
lika kul ute på isen, som ett barn har, på cirkus.

En Omark, som sätts i en kedja med en Granström och Micflikier. Tänk, vilken drömkedja det skulle vara. Granström, som jobbar stenhårt i varje byte, som alltid vill finnas framför mål och som kan hugga på returer, Omark, med sitt spelsinne, som kan lägga en avgörande, briljant pass till Micflikier, men som också sitter på ett riktigt bra skott som på egen hand kan avgöra en viktig match. Micflikier måste bara användas i rätt roll.

Den extra kryddan kan också vara en stark powerplayback, en Niinimaa, if you will. Men kan precis lika gärna vara en Skrbek eller Robin Jonsson i sina gulddagar.
Den där defensiva generalen som gör det avgörande jobbet i egen zon, som rensar i sista sekund, som står upp och skyddar sin målvakt  och som alltid är villig att täcka skott, om det så är med tänderna. Det måste alltid finnas någon som alltid är villig att offra några framtänder i skottlinjen.

Del 4, imorgon, Söndag. Tills dess – ha en väldigt trevlig helg!

/Skägget