Ett lag

Det finns få saker som är så skönt som att ta tre poäng.
Att få slå sig ner på porslinstronen, filosofera med mobilen i hand efter en lång dag utan möjlighet för längre klosettbesök, är en nära utmanare.
Att få skägget masserat med ljummen olja efter ett barberarbesök en annan.
Och att, som i Jonte Hedströms val av ord, ”pissa på” en stor rival, spelmässigt, är en tredje.

Ja, det blev ju faktiskt tre poäng, i Kraftlösa Arena i schtaan som int’ finns. Tre poäng som nog kom som en överraskning för, mer eller mindre, alla Luleiter. Vi vet om hur det brukar se ut på bortaplan emot låtsas-AIK. Vi spelar bra. Dom tar alla poäng.
Gårdagens match var dock något helt annorlunda. Visst – vi trodde nog att ”detta går åt pipsvängen” när Calof snajpade in 1-0 bakom en skymd Lassinantti. Vi trodde nog alla att luften skulle gå ur och detta blir en i raden av ”hedersamma förluster”.

Men runt 12-minutersstrecket i första perioden, så hände någonting. Energi återfann sig hos bortalaget, skridskoåkningen var lite rappare, närkamperna var lite hårdare och pressen satt ännu lite högre på Skellefteå, som såg chockade ut. Luleå och Johan Forsberg gjorde säsongens mest rättvisa kvittering bara 20 sekunder in i andra perioden och Luleå var ett helt annat lag i andra ronden, som man vann både på mål och poäng.

Tredje perioden handlade egentligen bara om en grej. Luleå. Var det inte defensiven som excellerade, så var det offensiven, som helt plötsligt såg riktigt bra ut. När sedan Kennedy gjorde 1-2 på ett helt MAGISKT sätt…

…exploderade den alltid välljudande Luleåklacken och alla Luleåfans i ett enda stort gutturalt och kollektivt björnvrål, som, med ett ursinne, hämtades ur den djupaste av Norrbottniska skogar och som fick ett envist spöke att lägga benen på ryggen och älga det snabbaste han kunde. På samma gång imploderade hockeyexperternas hjärnor runt om i vårt avlånga land.
Slutresultatet löd 1-3 och Luleå inkasserade en av sina absolut tyngsta vinster denna säsongen.

En alldeles utomordentlig insats av samtliga, trots den lite sega inledningen i första perioden.

Luleåspelarna ska ha beröm. Fem stycken, lite extra.

Mikkelson – Drar ett enormt lass och spelar mest av alla i Luleå, match efter match och gör det med bravur. En gigant på isen och i båset.

Forsberg – Ett evigt slit fick utdelning på pass av sin nya lekkamrat, Kael Mouillierat.

Fabricius – Åt handgranater och tvåtumsspik till frukost. Gick sedan in och gjorde sin bästa match för säsongen och stängde ner Skellefteå. Ibland helt på egen hand. Han var precis överallt.
Totalt outtröttlig.

Kennedy – En sten, nästan tonnet tung, släppte från hans axlar efter målet och var en jobbig jävel att möte. Tacklades, åkte skridskor, vann puckar, hittade passningsalternativ och tog skott. En riktigt helgjuten insats av den kritiserade amerikanen.

Janne – Mr Luleå och 1000 matcher på sitt konto i alla tävlingsmatcher i SHL (grund- och slutspel) och en match där han täckte 14-15 skott och styrde ut Skellefteås stjärnor i sarghörnorna, där han höfttacklade sådär snyggt på Jannemanér och där han spelade sådär briljant, men ändå spartanskt simpelt. En perfekt match. Punkt.

Resten då? Förtjänar inte dom att nämnas? Jodå. Men inlägget skulle bli så jäkla långt då.

Jag vill prata om något annat, såhär innan vi rundar av.

Ett lag. Gruppen. Kollektivet. Maskinen. Luleå Hockey.

Såhär bra kan Luleå vara, om man spelar disciplinerat och har hårt arbete som adelsmärke och jobbar utifrån de förutsättningarna. När man ger sig fasen på att jobba åt samma håll, som en grupp, är man oerhört svårstoppade och jobbiga att möta i egen defensiv zon. Det ges inte en sekund till tanke, utan att det finns en Luleåspelare där med hugg kring knän, skridskor, klubbor och puck.

Men såhär hårt måste alla vara införstådda med att det måste arbetas. Ja, nya spelare kommer in och är inte införstådda med just hur hårt Luleå vill arbeta för att nå framgångar. Då skär sig spelidén, för spelare gör inte jobbet, fuskar med marginalerna och gör en svår defensiv lösning, istället det raka – sarg ut.

Spelet ska vara tightare och mer tillknäppt än Susan Lanefelts rumpa. No margin for errors.

Vi har spelare i laget som börjat inse det nu. Spelare med utgående kontrakt. Spelare som kan göra skillnad i Luleås framtid. Men vissa spelare kanske då också får se sig införstådda med en mer tillbakadragen roll i laget.

Ett exempel är Kael Mouillierat, som verkar trivas formidabelt tillsammans med rutinerade Forsberg och Fabricius. Kael har verkligen fått en nytändning i den kedjan och kan ses som en fabulös fjärdecenter. Ska vi då offra Mastomäki, tänker ni? Ja. För sett realistiskt så har hans spel stagnerat i år och han har inte alls varit lika bra som han var förra säsongen. En ung talang, men Luleå har, i mina ögon, bättre egna juniorer än Mastomäki.

Sweatt har inte producerat som önskat och har haft det kämpigt att försöka slå sig in med Kennedy och Mouillierat. Sweatt exploderade igår när han till och från spelades med Hedman och Falk. Kemin där verkade infinna sig väldigt väl. ”Men, Petter då?”, ropar ni säkert nu… Lugn!

Petter ska bilda kedja med Einar och en klasscenter. Petter som en hårt arbetande tvåvägs med poänggaranti, Einar som sniper och en center som kan skapa yta åt de båda bröderna med fina passningar. Olausson kanske?

De mest självklara spelarna att förlänga med inför nästa säsong är ju ändå Schira och Mikkelson. Så jag ber dig snällt nu, kära Tomten. Jag vill ha långtidskontrakt på våra framtida kaptener. Två spelare som kommer göra skillnad i Luleå, utan tvekan. Säkra sedan upp Själin och vi har en slagkraftig defensiv även nästa år, med Engsund, som kan ta Melarts plats.
Ja, jag hör er. Melart är en hård legend och allt sånt. Jag vurmar för honom, något oerhört. Jag gillar hans inställning, hans hjärta och så. Men huvudlös, osäker och har inte varit så bra som jag önskat.
Spetsa den uppsättningen och vi är good to go.

Avslutande vill jag se förlängt kontrakt på Fabricius och Forsberg. Dom känns ju ändå självskrivna. Arbetar hårt, gör sitt och är våra främsta defensiva forwards. Guld värda. Driver laget framåt och ha många år kvar på högsta nivå.

Hur kan då Luleå, anno 2017/2018 se ut?

FORWARDS:

P. Emanuelsson – NY – E. Emanuelsson

B. Sweatt – A. Falk – A. Hedman

J. Harju – I. Lundeström – Junttila

K. Fabricius – K. Mouillierat – J. Forsberg

Junior som roterar

BACKAR:

B. Mikkelson – D. Todd

C. Schira – P. Själin

O. Engsund – L. Nässén

Junior som roterar

MÅLVAKTER:

F. Gustavsson

(O. Masiello)

Med detta lag slipper vi byta ut 13 spelare per säsong. Vi behåller en stark stomme och har kontinuitet, blandat med juniorer som kan få speltid vid tufft spelschema och/eller skador.

Med detta sortens Luleå – där den tilltänkta poängproducerande spetsen är välscoutad och av hög klass, är vi guldutmanare inom två säsonger från nu. Det är jag relativt säker på.

Kontinuitet. Ung hunger. Välscoutad spets. Harmoni.

/Skägget