Det tog sin tid men nu jävlar

Mina damer och herrar. Kan någon förklara för mig vad som hände torsdagen den 19:e november? Det simpla svaret är att vi vann borta mot Örebro. Men det är inte det svaret jag söker. Svaret jag letar efter är hur vi helt plötsligt, från den kvällen och fram till idag, kan ha plockat hem 40 av totalt 48 poäng. Det är sjukt imponerande i och med att vi liknade Titanic tidigare i höstas.

Det tar tid att spela ihop ett bra lag. Jag vet. Men hur bra är vi egentligen?! Efter segern borta mot Örebro har vi vunnit mot Skellefteå, Linköping, Frölunda, Brynäs och Växjö för att nämna några lag. Med andra ord tunga möten. Det trots att:

  • Vi saknar Bill Sweatt, Lennart Petrell och Victor Ekarv.
  • Vi har ett väldigt ineffektivt powerplayspel.
  • Vi inte riktigt har någon specifik målskytt
  • Vi vinner matcher när vi inte ens spelar så bra som vi faktiskt kan göra.

Innan säsongen drog igång sa Niklas Wikegård att Luleå skulle vinna SM-guld. I torsdags uttalade sig Sanny Lindström om att enbart Luleå kan hota Frölunda och Skellefteå. Nu precis nyligen uttalade sig även självaste Tomas Ros om exakt samma sak. Jag citerar: ”Luleå är inte bara hela Norrbottens lag. Det är just nu hela Sveriges räddning och hopp mot stormakterna Skellefteå och Frölunda. Det är det enda lag som kan röra runt i hockeysverige och förändra en transportsträcka 2016 till en intressant berg- och dalbana”. Det låter för bra för att vara sant i mina öron. Eller är vi verkligen på väg mot en magisk guldsäsong? Jag vågar inte ropa hej förrän den hese Fredrik ljuder. Men det känns fantastiskt kul just nu. Jag ska verkligen suga på den här karamellen länge och väl.

Jag har många tankar och funderingar just nu. Dels powerplayspelet. Hur kan vi vara så ineffektiva där? Ikväll exempelvis lyckades vi inte göra mål trots att vi fick chans att spela 5 mot 3 i hela 1 minut och 53 sekunder! Vid ett sådant ypperligt tillfälle ska det ju bara rassla till bakom motståndarens målvakt oavsett vilket lag vi möter. Skärpning grabbar! Det måste ni ändra på inför slutspelet, om ni vill gå långt.

Vad händer när Bill, Lennart och Victor kommer tillbaka? Med vilka spelare ska de spela och vilka spelare ska i så fall plockas bort? För mig är det riktigt svåra frågor, då jag tycker att samtliga spelare bidrar till lagets spel just nu. Alla verkar, på ett eller annat sätt, ha insett att man måste kämpa i varenda byte om man ska få matcherna dit man vill. Visst, alla lyser inte i varje match. Absolut inte. Harju, exempelvis, var som bortblåst i närmare tre månader innan han kom tillbaka i torsdags. Wallmark hade sin målkavalkad ikväll mot Malmö. Micflikier verkar gilla att spela mot Växjö. Hadirajala syns inte heller alltid till. Men det gör inte så mycket så länge någon annan gör jobbet. Vi har en hel drös med spelare som kan kliva fram istället för den där tilltänkta stjärnan. Den bredden gillar jag. Jag tror nämligen att det är en styrka. Man kanske inte vinner skytteligan på det. Men vad är viktigast – att kunna komma långt i ett slutspel i en lagsport som hockey eller att kunna skylta med att man är den ende i laget som kan göra många mål?

/Hillman