Det är dags att vakna nu och börja se allvaret

Jag känner en ung kille här i Gävle som har ishockey som ett av sina största intressen. Han spelar inte bara för att det är kul utan även för att han vill kunna leva på det i framtiden. Han drömmer om att få spela i Brynäs A-lag och har även visioner om att en dag få spela i NHL.

Jag har sagt att den dagen han tar en plats i Brynäs A-lag ska jag stå där på läktaren och heja fram honom. Visa ren och skär uppskattning för all den tid och energi han har lagt ner för att komma så pass långt gällande sina drömmar. Det spelar ingen roll om det är Luleå eller något annat lag som står som motståndare. Jag kommer ändå att stå där och vara stolt över honom.

Tyvärr kanske detta just bara är drömmar och visioner. Tyvärr kanske den där dagen aldrig kommer. Inte för att han kommer ge vika, för det tror jag absolut inte att han kommer göra, utan snarare för att SHL som liga eventuellt kommer att hinna stängas innan han blir gammal nog för att ta det där steget.

Detta gäller inte bara honom, utan såklart även alla andra talanger där ute i landet med olika slags hockeydrömmar.

Drömmar som helt plötsligt kan gå i kras.

För så är det ju. Om SHL som liga stängs måste man vara den där superbra spelaren som alla elitklubbar vill ha för att kunna ta den där platsen som man har kämpat så länge för.

För då finns inte längre möjligheten att komma upp via ett lag.

För någon vecka sedan startade Hockeyallsvenskan. 14 lag med ett gemensamt mål – att komma upp till SHL. Men vägen dit är lång. Man ska inte bara genomföra grundserien, utan i så fall även spela femtielva matcher till, innan man ens får chansen att kvala uppåt. Då mot ett lag som har kunnat passa på vila under den tiden.

För att göra det ännu krångligare än vad det redan är, har det nyligen kommit ett förslag om att redan när lagen kvalar till den högsta serien ska licenskraven vara uppfyllda. Det innebär alltså att om man som lag inte klarar av att uppfylla dessa där och då, så ska man heller inte få genomföra kvalet.

Helt uppåt väggarna fel, om du frågar mig och uppenbarligen väldigt många andra. Det är enligt mitt tycke inte bara att förstöra sporten utan även att döda den.

Samtidigt kan inte SHL (som har varit med som en del kring förslaget) förstå att detta just leder till att diverse lags fans blir arga och börjar protestera. Det heter istället något i stil med att fel sorts information har kommit ut.

Okej. Men då ber jag er om en sak nu. Ut med språket och tala ur skägget. Se till att man får en klarhet kring vad ni faktiskt vill. Om ni inte är villiga till det, nej men då får väl Svenska Ishockeyförbundet det som uppgift istället då. Eller någon annan typ av ansvarig.

Men någon måste göra det.

Nu.

Annars kommer protesterna att fortlöpa. Vare sig ni vill det eller inte.

Ni kommer alltså att få höra ”SHL-hockeymördare” från läktarhåll.

Ni kommer att få se banderoller med samma och/eller liknande budskap.

Ni kommer att få höra när det sjungs ”Ligan har startat en häxjakt. Med lagar som säger såhär! Ta bort alla känslor från sporten, för då blir den mer familjär. Men så länge vi står här på läktarn kommer ishockeyn aldrig att dö! Supportrar får sporten att leva. Försök aldrig att stoppa vårt stöd”.

Det är ett faktum.

Det spelar ingen roll att ni försöker skicka ut hemliga mail till samtliga klubbar om att deras säkerhetsansvariga ska ha ”kontroll av banderoller och budskap” under veckans matcher samt ”scanna av sociala medier där supporterfalangerna kommunicerar”.

För det är inte så det fungerar. Man kan inte tysta folk på det sättet. Det borde ni förstå.

Likväl som man förstör sporten för alla spelare genom att stänga ligan förstör man den även för alla supportrar. Alla som brinner för att titta på sporten man älskar. Som brinner för att få stå där på läktaren och heja fram sitt lag. Som har det som sitt stora intresse här i livet.

Jag är en av alla dem man förstör för. Jag älskar att stå på läktaren och sjunga mig hes. Jag älskar att se mitt lag spela. Jag älskar nervositeten kring att vissa lag kan åka ut samtidigt som jag undrar vilka lag nerifrån som skulle kunna ha chans att ta sig upp. Det är ju nämligen lite det som är charmen med det hela.

Jag tillhör även en av alla dem som har växelsjungit ”SHL-hockeymördare” på läktaren.

För flera år sedan.

Smaka på den.

Det är alltså ingen nyhet att det protesteras.

Men det var det väl kanske ingen som trodde heller.

Åtminstone ingen som har haft ögon och öron med sig.

Men trots det har det som sagt inte hänt något.

Åtminstone inte åt det hållet, utan snarare åt det andra.

Likt en struts som har stoppat huvudet i sanden, fortsätter SHL sorgligt nog att tro på sin idé om att göra ligan till någon slags ”NHL-look-alike”. Man verkar se sporten som en slags produkt där man ska tjäna så mycket pengar som möjligt.

Att stänga ligan är ”bara” en sak i det stora hela.

Man verkar även vilja införa kisscam samt få folk att börja använda uppblåsbara klapprör, göra hockeymatcherna till någon slags familjär underhållning istället för att bevara den fantastiska stämning som råder.

Samtidigt sitter man och kliar sig i huvudet och undrar varför man inte kan fylla arenorna runt om i landet.

Ja, vad kan det bero på?

Kanske för att folk inte tycker att hockey är en familjär underhållning på det sättet.

Kanske för att man försöks tystas ner om man råkar ha en annan åsikt än er.

Kanske för att ni, oavsett vad ni själva säger, försöker döda sporten.

Det tragikomiska i det hela är att om man inte hade haft något att dölja, så hade man heller inte behövt lägga så mycket energi på att försöka släta över det som folk upplever som problem.

Man hade inte behövt skydda sin produkt så pass brutalt som man nu gör.

Man hade inte funnit det nödvändigt att behöva tysta ner andra.

Man hade helt enkelt inte behövt hamna i en flera år lång intressekonflikt.

Men fortsätt gärna att skydda er produkt ni. Om det på riktigt är det ni tror på.

Men kom för fasen inte sedan smått förtvivlade och klaga över att ni inte får in några pengar överhuvudtaget.

För den dagen ingen orkar stå upp längre för sin sak, vare sig spelare eller supportrar, den dagen har ni bara er själva att skylla på.

Då kan ni gott stå där med era dyra slipsar i en tom, ekande arena och undra vad det var för vits med att förlänga periodpauserna om det ändå inte var någon som ville köpa en enda pinal extra.

Ångra er över att ni aldrig lyssnade på dem som faktiskt brydde sig – på riktigt. De som såg sporten och inte bara pengarna.

Helt enkelt inse att utan supportrar så kommer man ingenstans.

Försöka trösta alla vars drömmar ni har förstört.

Försöka förklara för era barnbarn att det en gång i tiden även spelades ishockey i Sverige, men att ni var dumma nog att mörda den.

Pengar kan absolut ha en viss betydelse, men det betyder verkligen inte allt. Kom ihåg det.

Eller… så kan ni helt enkelt börja lyssna redan nu. Det vore helt klart det bästa för alla parter.

/Kobran