Den eviga kärleken

Det har skrivits en hel del på slutet om våra herrar. Folk som undrar när bl a Cehlin kommer tillbaka, varför spelet ser så hafsigt och slafsigt ut, varför man tappar solklara poäng, vad Sondell gör inne i powerplay, när Harju gjorde en bra match senast, om det blir något slutspel eller inte, osv osv.

Jag kan inte direkt påstå att jag vet när spelare kommer tillbaka. Däremot har jag en idé om varför det tycks vara svårare att vinna mot så kallade enklare lag och vice versa. Man tänker såklart som Robin Hood. ”Att ta från de rika och ge till de fattiga”.

Jag har även en idé om vad Sondell gör inne i powerplay. Han ger motståndarna hopp. Såklart. Det kan väl alla se?

Nej, men skämt åtsido.

Jag undrar såklart likväl som ni andra vad det är som försiggår ibland. Varför man väljer att mörka skador, varför vissa tilltänkta stjärnor underpresterar, varför man tappar solklara poäng, varför man inte vågar skjuta när man har chansen, varför man tar onödiga utvisningar, varför man tappar pucken på blå. Alla dessa varför, varför, varför. Det undrar jag också.

Men två saker ska ni veta. För det första – utan Harjus bök framför mål igår hade det heller inte blivit mål. Då hade det heller inte blivit någon förlängning. Ni förstår säkert vart jag vill komma. Han är en viktig spelpjäs oavsett om ni vill se det eller inte. Kan ni vara vänliga och sluta att gnälla på karln? Kom nu inte och säg att någon annan hade kunnat göra mål istället, för det vet vi inte. Kanske just för att det inte hände.

För det andra – jag är övertygad om att det blir slutspel. Nu kanske vissa av er sitter med hakan på golvet. Men ni som eventuellt inte håller med mig nu. Säg mig, varför tvivlar ni? Jag ska ge er min motivering. Rakt upp och ner. Topp 10. Det räcker. Man behöver faktiskt inte vara bättre än så nuförtiden för att få vara med och slåss om bucklan. Om det i sig är rätt eller fel går ju såklart att diskutera det också. Men det är det som gäller oavsett vad man tycker om den frågan och lägre än så tror jag knappast att det sjunker. Självklart är det ju mer fördelaktigt att sluta topp 6. Men inte heller där är vi körda. Än. 

Slutspel blir det även för våra älskade damer, som förövrigt var på bortaturné i helgen i Motala, Göteborg och Jönköping. I fredags vann de med 2-3 efter övertid mot LHC, igår vann de med 2-8 mot GHC och idag vann de med 1-2 mot HV71. 8 vunna poäng med andra ord av 9 möjliga. Fantastiskt bra. Man blir riktigt glader!

Nu ligger de tvåa i tabellen, bara 1 poäng bakom LHC. Med två matcher mindre spelade. Just det. Ni tänker säkert samma sak som jag just nu. När de matcherna är ikappspelade kan vi alltså vara serieledare med hela fem poängs marginal. Dock ska man inte ta ut något i förskott såklart. Men hoppas kan man ju, även om jag helt ärligt tror att det kommer att bli en kamp in i det sista.

Jag hoppas även att de tar sig till final i år och tar revansch efter förra årets uttågande redan i semin. Att de på riktigt kan visa det som många av oss redan vet. Att de är Sveriges bästa damlag.

Några som förövrigt nyligen har spelat final är Filip Gustavsson, Isac Lundeström, Anna Amholt och Nathalie Lidman i respektive JVM. Tyvärr blev det silver i båda finalerna. Men det är absolut inte fy skam. Herrarna hade inför årets turnering tre raka fjärdeplatser. Damernas J18-landslag hade aldrig tidigare tagit sig till final i ett VM.

Filip och Anna blev även utsedda till turneringarnas bästa målvakter. Isac pangade in två av Sveriges tre mål i kvartsfinalen. Nathalie blev utsedd till den bästa spelaren i gruppspelsmatchen mot Kanada. Anna till dito i gruppspelsmatcherna mot USA och Ryssland. Så ni ska vara mer än stolta.

Jag är mer än stolt.

Både över insatserna där och över själva föreningen i mitt hjärta.

Det kanske inte blir seger varje gång. Det kanske ser ut som hej kom och hjälp mig emellanåt. Det kanske tas onödiga utvisningar. Det kanske blir pucktapp på blå. Det kanske blir mål i baken. Det kanske inte skjuts när det bör.

Men sanningen är ju ändå den att oavsett om jag frågar mig själv varför saker och ting sker eller sliter mitt hår i förtvivlan eller rent av är nära på att kasta ut tvn så kan jag inte sluta att älska Luleå Hockey. Oavsett om det är våra damer eller herrar som spelar.

Jag kan inte sluta att titta på matcherna oavsett hur det har gått tidigare. Jag kan inte förmå mig själv att ta av mig min halsduk när icke likasinnade frågar hur i helvete jag kan bära den.

Jag är för stolt för det.

Oavsett med- eller motgångar.

Just för att man både vinner och förlorar tillsammans.

Jag vet vad jag tror på.

Jag tror på er.

Gör det ni också.

/Kobran