Chokladbollar och brända lägen

Gamnacken är tung. Jag tar en tugga av en chokladboll, rullad av min egen hand.
Jag tänker och grubblar. Orättvisan finner inga gränser och det smattrar regn mot rutan i den mörka Novemberkvällen.

Var det den tyngsta förlusten på hela säsongen? Ja, jag vill nog påstå det.

Vi inleder matchen svagt och blir ifrånåkta, uppsnurrade och förbipassade av Frölundas magiska pucktempo och passningspel i både 5 mot 5 och i boxplay. Ward går in och monsterräddar ett skott från, Lasch, om jag inte minns fel.
Med klubbspetsen vid stolproten, förhindrar han ett tidigt och tungt 1-0-mål. Det hade nog varit en spik som varit svår att få ur. Ward fortsatte att rada upp fina räddningar.
Alla utespelare i Luleå såg chockade ut och man hjälpte inte sin SHL-debuterande målvakt.

Efter att man klarat av boxplayet reste sig Luleå och visade prov på fina offensiva takter. Man hade nästan en puck inne, men som vanligt de senaste 18 månaderna, ville inte pucken in. Vi har svårt att få ett flyt med oss. De viktiga studsarna, de viktiga marginalerna som skiljer ett lag från att ligga i toppen och att befinna sig i botten. Men Luleå fortsätter att bränna fina lägen som ges och då klättrar man inte i en SHL-tabell där alla lag kan slå alla lag. Eller ja, alla kan slå oss, som det verkar.

Vi har endast mäktat med två(!) raka trepoängare denna säsongen. För dåligt. Men nånstansch, så vill jag ändå se att det finns en vilja nu, som inte har infunnit sig på, mer eller mindre, hela säsongen. Det finns ett driv på mål. Man vill något.

1-0 i baken, kom ändå. Genom ett självmål av Jacob Micflikier. Tungt. Så oerhört tungt.
Lehkonen fick vandra rakt in i slottet och Micflikier petade, helt sonika, in pucken under Wards benskydd och in i eget mål. Passivitet, återigen, i Luleås försvarsspel.

Comebackande Sweatt visade prov på fin fart under rören, men såg inte ut att vilja dra sig in på mål, riktigt än. Nämnde Sweatt gjorde sig sedan skyldig för huvudtackling när han, från blinda sidan, huvutacklade sin motståndare. Inte hårt. Bara otroligt korkat. 12 minuter på botbänken. Lyckat.

Hemmalaget Frölunda, gjorde 2-0 genom att skicka in en puck från strax bakom den förlängda mållinjen, så Pontus Själin med all otur i världen, styrde in den bakom en chanslös Samuel Ward. SHL-debuten blev än tyngre. Frölunda hade nu gjort två mål, genom att inte ens skjuta på mål, nån av gångerna.

2-1 kom, bara 22 sekunder senare, genom en flaxstyrning av Fabricius och höstlövet letade sig in bakom en ställd ex-Luleåkeepern, Johan ”JG” Gustafsson. 2-2 kom, efter fint powerplayspel och en turlig styrning från Harju, fram till Cehlarik, som med all tur i världen flippade pucken på JG, som styrde den över sig själv och in i mål. Två flaxmål. Eller skitmål, kanske vi ska säga.

Luleå vände också på matchen i andra perioden, genom ett slitmål av Micflikier som fick två chanser och som hängde upp den i nättaket. Viktigt, efter det, psykiskt otroligt tunga, öppnande 1-0-målet.

Bortalagets totala oflyt skulle dock hålla i sig. Jag vet inte riktigt. Men, det verkar som att Luleåspelarna har krossat varje spegel, gått under varje stege eller kastat saltet över höger axel, istället för vänster. För 3-3 kom.

Med ynka 2(!!) sekunder kvar av andra perioden, kunde Tömmernes sätta kvitteringspucken, efter att Janne Sandström styrt pucken i eget mål, bakom en – återigen – helt ställd Samuel Ward. Debuten var officiellt en katastrof, för den unge keepern. Men vi kan inte lasta honom får något av självmålen. 3-3-målet skulle aldrig ha fått komma till.

Bortalaget, som dagen till ära spelade i gula stålmannentröjor, gjorde inte tröjan rättvisa när man tog en spontan semester i egen zon. Kvitteringen var ett faktum och Norrbottens stolthet skulle fortsätta ha det tungt. Oturen grinade oss i ansiktet. Igen.

Jo, då. Hemmalaget gjorde också 4-3 i tredjeperioden. Efter att Wallmark spelat fram till ett friläge där Abbott Spencer inte gjorde något misstag, utan satte pucken iskallt bakom en uppgiven Samuel Ward. Mardrömsaftonen var fullbordad. 78.95 SVS% speglar dock inte hans insats. Men debuten kunde varit roligare. Jag har aldrig varit med om att ett lag har lyckats styra in 3 puckar bakom sin egen målvakt, på det sättet de styrdes in ikväll.

Jag är uppgiven, irriterad, ledsen och besviken. Säsongens absolut tyngsta förlust. I en match som vi skulle ha vunnit. Killarna slet som djur där ute, men allting studsar emot.

Orättvisan vet inga gränser. Men ändå finns det hopp. Hopp om att hitta flytet. Hopp om att hitta en vinnande väg. Det var längesedan den känslan fanns inom mig. Luleå borde ha vunnit idag. Men man hade maximal otur. Ett bottenlag, utan den där avgörande marginalen, på sin sida. Luleå, gjorde en bra match. Det ska vi inte sticka under stol, med.

Men defensivt hänger vi inte med topplagen. Där fattas det något. Plus att vi har nummer ett, två och tre, skadade på målvaktssidan. Vi spelade alltså nummer fyra och hade nummer fem som båsöppnare. Det säger en del om Luleås, lite halvprekära läge.

Ännu en ”hedersam förlust”. Undrar hur många till det blir denna säsongen….?

/Skägget