Kategoriarkiv: Uncategorized

Bekväm matchinledning

Nu ikväll spelades den första träningsmatchen för säsongen borta mot Boden Hockey. En mycket bra start kan jag tycka, med ett riktigt hockeyderby.

Att Luleå skulle vinna matchen var jag rätt så övertygad om på förhand, men samtidigt så funderade jag lite på det som Fredrik sa i det senaste podcastavsnittet – att motivation skulle kunna slå klass.

Luleå valde att ställa upp med följande kedjor:

Harju – Hishon – P. Emanuelsson (Johansson – Sandström)

Hedman – Olausson – Cehlin (Mikkelson – Johnston)

Larsson – Lundeström – E. Emanuelsson (Själin – Nässén)

Rydahl – Levander – Toolanen (Engsund – Grahn)

Mycket juniorer med andra ord och total avsaknad av, vad jag åtminstone kallar det, ordinarie fjärdekedja i form av Fabricius, Falk och Forsberg.

Det hade jag inte räknat med. Vad nu? Ser Luleå det här som en plojmatch? Vill de inte vinna? Eller är det bara ett ypperligt tillfälle att låta juniorerna testa på lite matchspel?

Oavsett vilket så drog matchen igång. Den första perioden blev mållös. Men i den andra perioden kunde Harju sätta 0-1, efter att ha fått stå helt ensam i slottet.

Otroligt glädjande att just Johan fick sätta Luleås första mål. Det har ju varit mycket diskussioner kring honom den senaste tiden. Många som har menat på att C har tyngt ner honom, att han nog kan leverera mer framåt nu, osv. Åsikter som jag själv förövrigt delar. Så jag hoppas att det här inte var en engångsföreteelse utan att han faktiskt är på gång nu, igen. För nog är han en bra spelare allt om han bara får rätt förutsättningar och hittar lugnet i sig själv.

Lite senare i samma period kunde Hishon sätta 1-2 på direktskott.

Även det mycket glädjande. Efter de senaste årens utländska nyförvärv i form av bl a Rajala och Kennedy har man ju ändå varit lite tveksam nu om Hishon är något att ha. Tanken har ju slagit en att han skulle kunna vara lika loj som de andra.

Men den tanken har jag till viss del slagit bort nu. Inte bara för att han lyckades göra ett snyggt mål ikväll, utan för att Joey faktiskt verkar vilja spela hockey. Han har nämligen enligt rykten redan nu visat framfötterna på träningarna i form av positiv inställning. Något som åtminstone Kennedy såg ut att sakna.

Hishon verkar förövrigt vara en sådan spelare som kan gå in framför mål och böka och ser dessutom ut att kunna läsa av spelet bra, osv. En spelare som Luleå behöver helt enkelt.

Dock ska man väl inte ropa hej riktigt än. Säsongen är ju trots allt ung fortfarande. Men hittills ser det ju lovande ut i alla fall.

Den andra perioden avslutades med att Olausson satte 1-3.

Ytterligare ett (nygammalt) nyförvärv som fick näta. Ytterligare ett glädjande besked. Alltid skönt när kaptenen visar vägen från start.

I den tredje perioden satte Lundeström 1-4 på styrning.

En junior i målprotokollet! Inte fy skam! Isac visade ju visserligen redan förra säsongen att han besitter kapacitet att kunna bli en riktigt bra hockeyspelare. Så egentligen borde jag inte ha blivit förvånad över att han lyckades hitta nät även ikväll. Men det är klart att man blir lite extra glad när de yngre förmågorna tar plats.

Isacs mål skulle inte bli det sista för kvällen. Ytterligare en junior skulle visa sig framgångsrik. Nämligen Levander.

Det om något hade jag absolut inte trott på förhand. Visst. Axel är ju, uppenbarligen, bra. Annars skulle han aldrig ha fått skriva på A-lagskontraktet. Men jag hade ändå inte tänkt mig att han skulle näta. Åtminstone inte nu. Men det är bara att lyfta på hatten och hoppas på att det fortsätter så i de matcher som han får chans framöver.

Nu såhär efter matchen är jag nöjd och positiv. Luleå spelade bara på den tredje växeln ikväll, men lyckades trots det vinna komfortabelt med 2-5. De mötte må hända inte det bästa motståndet. Men det känns ändå som att det finns potential i laget.

Man sparade, som sagt, på vissa spelare. Spelare som jag vet är hungriga och som jag vet kan ställa till det för motståndarna framöver. Kanske inte alltid i form av mål, men i form av stök och bök. Jobbiga spelare att möta med andra ord.

Sedan så vet vi ju att bröderna Emanuelsson kan vara riktigt giftiga. Larsson sägs dessutom vara bra. Han är en snabb och stark spelare som kan tacklas och har dessutom ett snabbt skott. Cehlin tror jag personligen även mycket på.

Ingen av dessa herrar hamnade i målprotokollet ikväll. Så där finns det nog en del att hämta framöver, kan jag tänka mig i alla fall och jag vägrar ha fel på den punkten.

På torsdag möter Luleå Modo hemma i Delfinen. Frågan är om det blir seger då och på vilken växel laget har tänkt spela på.

Frågan är om jag är lika nöjd och positiv efter den matchen.

Men man kan ju alltid hoppas.

Heja Luleå!

/Kobran

 

Kom igen nu. Stå upp för damerna, Hockeysverige.

Hur kommer det sig att (åtminstone) ett damlag i Sveriges högsta liga ska behöva städa läktare för att pengar ska rulla in? Laget jag tänker på är Leksand. Leksand som drar mängder med folk när herrarna spelar. Varför blir skillnaden så stor när damerna tar på sig skridskorna?

Leksands damer håller sig ju kvar i den högsta ligan varje år och går dessutom till slutspel. Så snälla, rara kom inte och säg att de är dåliga på något vis. Tråkiga? Nae, det tycker jag då inte heller. Då måste det vara betydligt tråkigare att åka återtåg år in och år ut.

Hur kommer det sig att någon i Gävle var så stolt över publiksiffran i höstas, när den enbart visade på ett 100-tal personer under matchen mellan Brynäs-Luleå Hockey/MSSK?

Ett 100-tal personer. Kom igen. Sen när blev det mycket? Det är visserligen en ganska så vanlig publiksiffra när damer spelar. Men som jag var inne på tidigare: Varför är det så?

Jag minns när vi i Luleå var sjukt besvikna över Luleå Hockey/MSSK:s publiksiffra i höstas efter att Luleås herrar hade spelat sin hemmapremiär och då var det ändå betydligt fler än 100 personer som stannade kvar.

Hur kommer det sig att kontrasterna är så stora när det kommer till vad som anses vara mycket publik under en dammatch?

Hur kan en mindre stad som Luleå (ofta) dra mer publik till en dammatch än någon av de större städerna i Sverige?

Jag hörde en gång att ”alla går på hockey i Norrland för folket där har inget annat för sig”.

Jaha. Det var ju verkligen ett jättebra argument.

Jag slår vad om att personen som sa så aldrig har satt sin fot i Norrland – vad som nu ens anses vara Norrland?

Dessutom, brukar exempelvis Luleås herrar ständigt ha lapp på luckan? Nej, det brukar de inte.

Jag tror att svaret på frågan, åtminstone delvis, är kärlek. Av någon anledning så väljer Luleå Hockeys supportrar att visa mer kärlek till sina damer än vad övriga supportrar gör.

Exempelvis genom att sponsra damlaget med lagjackor. En mycket, mycket fin gest som visar på att damerna är minst lika mycket värda som herrarna.

Nej, Luleås herrar har inte fått något sådant. Men det behöver de ju inte heller. De får redan uppmärksamhet i form av både reklam och publik.

Jag skulle kolla upp en sak på damernas hemsida nyss (www.sdhl.se). Jag länkades per automatik till herrarnas hemsida (www.shl.se). Jag testade då att googla ”SDHL” istället. Fick direkt upp ”menade du SHL?” längst upp på sidan. Nej, det gjorde jag för bövelen inte. Bara några sådana här enkla saker kan göra mig tokig alltså. Redan där har vi ju en slags skillnad, för redan där känns det som att herrarnas serie får tyngre vikt.

Visst förekommer det reklam om SDHL också. Så naiv är jag inte. Det var ju ett reklamberg som gjorde att HV71:s damer kunde slå publikrekordet i SDHL.

Det var likaså reklam som gjorde att även Brynäs damer var nära på att slå publikrekordet (ja, jag vet. Personen som jag nämnde tidigare måste ha svimmat där av chock).

Jag vågar påstå att även Luleå Hockey/MSSK slog det tidigare publikrekordet genom reklam.

Reklam är aldrig fel. Men varför inte göra reklam för alla matcher när man ändå håller på? Vad är det roliga i att enbart göra det en handfull gånger om året, om ens så mycket?

Nu kommer vi tillbaka där vi började – pengar och intresse.

Det kostar. Speciellt när intresset är så pass lågt.

Men å andra sidan, hur ska intresset någonsin kunna höjas om reklamen uteblir?

Förtjänar inte tjejer lika mycket kärlek, respekt och uppmärksamhet som killar?

Till nästa gång du ska på hockey i en stad som både har ett herr- och damlag. Kolla gärna upp om båda lagen har hemmamatch samma dag och gå i så fall på båda matcherna. Det kostar inte så mycket extra. I princip det enda det kostar är tid. Men det går att offra några timmar från sociala medier till förmån för att stötta en verksamhet. Jo du, ta gärna med kompisgänget också. Ni kanske rent av kan twittra om att ni har varit där och skriva in någon rolig hashtag.

Den enkla gärningen kanske kan leda till att någon annan kan städa läktarna efter match.

Vem vet?

/Kobran

Jag längtar…

Igår skrev jag ett kortare inlägg om att hockeyn snart börjar igen. Jag tänkte försöka mig på ett liknande inlägg idag, men med fokus på olika saker som jag ser fram emot.

Jag längtar efter att få marschera längs Luleås gator i riktning mot Delfinen och känna mig som världens gladaste människa.

Jag längtar efter att få ställa mig på H-läktaren och heja fram föreningen i mitt hjärta (herrar som damer) samt kunna göra exakt samma sak på bortastå någonstans i Sverige.

Jag längtar efter att få se Sveriges snyggaste tifon (gjorda av LuleåFans/Luleå Ultras).

Jag längtar efter att kunna krama närmsta människa på läktaren av ren glädje för att Luleå har gjort mål.

Jag längtar efter att kunna applådera laget efter match oavsett om de har vunnit eller förlorat (även om det första alternativet är att föredra).

Jag längtar efter att få se Johan Forsbergs underbara skridskoteknik.

Jag längtar efter att få se Emma Eliassons tröja hissas i Delfinen.

Jag längtar efter att BDA-orkestern ska släppa nya låtar.

Jag längtar efter att domarna ska få tummen ur och släppa pucken någon gång.

Jag längtar efter att få sjunga med till ”Nanananana Einar”.

Jag längtar efter att Janne Sandström ska göra 100 000 mål.

Jag längtar efter att få se vad Niklas Olausson kan åstadkomma som kapten.

Jag längtar efter att kunna jinxa igen till allas stora förtret.

Jag längtar efter att Luleå ska vinna i Gavlerinken.

Jag längtar efter att Jenni Hiirikoski återigen ska visa vilken skridskodrottning hon är och att Magic Michelle Karvinen ska vinna poängligan i SDHL.

Jag längtar efter att få se Bulan i båset.

Jag längtar efter att få se Fredrik glad(er).

Jag längtar efter att kunna ha roligt i baren.

Jag längtar efter att få se Roger Rönnbergs röda ansikte.

Jag längtar efter att våra duktiga målvakter ska hålla nollan.

Jag längtar efter att få se Emma Nordin på H-läktaren sjungandes till ”Luleå olé olé olé…”.

Jag längtar efter att domarna ska bortse från vilket namn det står på tröjan efter att Anton Hedman har tacklat.

Jag längtar efter att få se vad alla nya spelare kan åstadkomma.

Jag längtar efter att få se Djurgårdarnas sura miner efter att Johan Forsberg återigen har visat att deras beteende inte biter på honom genom att hänga pucken i nät på Hovet. Gärna i sista sekund.

Jag längtar efter att Luleå ska gå till slutspel.

Jag längtar efter att få räkna hur många gånger som Björnbröder-Fredrik säger ”Precis så är det ju” i kommande poddar.

Jag längtar efter att återigen kunna fråga LHCarna hur det gick för Cluben efter att de ytterligare en gång har floppat och missat det där med att vinna guld.

Jag längtar efter att få besöka Stadsparken med vita jeans…

 

Snart börjar det igen

Solen skiner ute och jag sitter på ett tåg. Verkligen bra timing. Eller inte. Men, då passar det ju ypperligt att skriva lite här. Det var ju ett tag sedan jag gjorde det ändå. Nu kanske ni börjar förstå att det inte är Skägget som sitter och skriver den här smörjan. Nej precis, det är den huggande Kobran som äntligen är ute på grönbete igen.

Nå, vad har då jag på hjärtat en dag som denna? Dels vill jag ta tillfället i akt och gratulera Johan Forsberg på födelsedagen. Men framförallt vill jag poängtera att det enbart är 79 dagar kvar nu till premiärmarschen! Den kommande säsongen är enbart ett stenkast bort nu. Man blir glad av bara tanken.

Tänk er:

När Luleå entrar isen via björngapet för första gången. När vi (återigen) får se Sveriges snyggaste tifon på H-läktaren. När säsongens första mål kommer. När någon spelare väljer stålmannen som målgest. När segrarna börjar rulla in. När någon av våra eminenta målvakter håller nollan. När (ytterligare) en ung talang kliver fram och visar framfötterna.

När Luleå lyckas kvittera i sista sekund. När laget lyckas vända en sämre trend.

När Luleå (förhoppningsvis) går till slutspel.

När vi får umgås med likasinnade och ha kul tillsammans; oavsett om det är hemma eller borta. När vi för fulla halsar hejar fram laget i både med- och motgång och strid, med flaggor och halsdukar viftandes i skyn.

Det om något är kärlek.

Snart mina vänner är det dags.

 

Mr X – Joey Hishon?

Det viskas i de digitala korridorerna om att Jokeritcenter Joey Hishon är Luleås Mr X, på forwardsidan. En kille jag tycker ser väldigt spännande ut, trots en halvt misslyckad säsong, senast i den finländska KHL-klubben.

Vem är då Joey Hishon? Han är 25 år gammal och är född och uppvuxen i Stratford, Ontario, Kanada där han fostrats i Stratford Warriors i juniorligan OMHA. Han tog sedan steget över till en av de tre största juniorligorna i Kanada, OHL, där han var en del av Owen Sound Attack, där han spenderade fyra år och var en av de mest lovande spelarna i klubben. Han draftades, som nummer 17 i första rundan, av Colorado Avalanche. Han var på väg mot AHL med stormsteg, då han blev fult huvudtacklad och blev borta från hockeyn i nästan två år, där utvecklingen, såklart, tyvärr stangerade.

Hishon har fått ta den långa vägen, på grund av skador, till att faktiskt få speltid i AHL och var en del av det Stanley Cup-lag som Colorado ställde på is, senast man spelade om Lord Stanley i Stanley Cup-slutspelet, 2013/2014. Säsongen därpå blev det 13 matcher i NHL för Joey, där han mestadelen av säsongen spenderade tid i AHL-laget Lake Erie Monsters där han stod för 36 poäng på 53 omgångar, innan San Antonio Rampage tog över platsen som Colorados AHL-lag, säsongen 15/16.

Där spelade ”Hish”, som han kallas, 62 omgångar och stod för 14 mål och 29 assists, innan flyttlasset gick över till Jokerit och KHL. Han skadade axeln under säsongen i Finland och fick säsongen spolierad, på så vis och inte alls kunde bidra poängmässigt.

Min vän och Twitterkollega Patric Björklund, som följt kanadensaren under hans karriär säger såhär om Joey Hishon:

Så, jag tycker det ser ut som en spännande spelare, i min mening. Jag förstår också misstankarna att han kan bli ”en ny Kennedy” och att man höjer rösten om att man ”inte scoutat” spelaren. Men, i min bok är Engman och Skuggan bättre förberedda som sportchefer och mer kunniga i sin spelarbedömning, än vad Luleålegendaren Lars Bergström nånsin kommer vara.

Nu ska ännu en spelare in. En back. En ännu mer offensivt kunnig spelare än Sondell. Mycket spännande att följa utvecklingen av Luleå Hockey, just nu.

Vi kan samtidigt säga att Junttilas kontrakt ser ut att brytas inom den närmaste framtiden. Något som också är vettigt, i min mening. En spelare som kom som tilltänkt toppforward, men som totalt misslyckades på SHL-nivå och som förmodligen kommer hamna i finska högstaligan igen.

Vad tror ni? Let us know.

/Skägg 

Nu står dörren på glänt…

För exakt ett år sedan vann Luleå Hockey/MSSK sitt första SM-guld efter att ha slagit LHC med 2-1 i matcher. Sett till det samt det faktum att de båda var i förarsätet även under grundserien, trodde jag att det skulle bli en kamp in i det sista mellan dessa så kallade giganter även i år. Men ack så fel jag hade.

Norrbottningarna vann visserligen årets grundserie överlägset, men sedan tog det stopp. Om det berodde på nervositet och att de inte riktigt klarade av att hantera de höga förväntningarna som de hade på sig går det bara att sia om. Det hela rann helt enkelt ut i sanden. Inte heller Linköpings damer fick det att fungera.

Men där någonting slutar tar något annat vid. På samma sätt som vårblommorna sakta men säkert kommer upp ur det kalla snötäcket och får se solens strålar, kom Djurgården och HV71 in i finrummet.

Två lag, som aldrig tidigare hade spelat final, skulle alltså få göra upp om SM-titeln. Efter två väldigt jämna matcher drog Djurgården det längsta strået. Men HV71 bör inte känna sig allt för besvikna ändå. De vann inte bara ett åtråvärt silver, utan slog även nytt publikrekord under säsongen. Det tidigare publikrekordet innehades av Luleå Hockey/MSSK på fina 3150 åskådare, det nya ligger nu på hela 4563 åskådare.

Att det inte var någon favorit som vann guldet i år tror jag kan gynna sporten ur den aspekten att nytt intresse kan födas. Dels från småtjejer runt om i landet som mycket väl kan se egna möjligheter i att kunna bli stjärnor i framtiden tack vare deras förebilders framgångar, dels från gemene man. Om SM-titeln hela tiden skulle stå och väga mellan ett fåtal lag skulle det nog vara svårt att få utvecklingen framåt. Men ju fler vedträn desto större brasa.

I höst påbörjas en ny, rafflande säsong. Det återstår att se vilka som till slut kan titulera sig svenska mästare då. Kanske blir det en ny finalserie mellan Djurgården och HV71, kanske slår Luleå Hockey/MSSK och LHC tillbaka, kanske kommer det in ett nytt lag i finrummet. Dörren står helt enkelt på glänt.

Oavsett hur det hela slutar så hoppas jag att någon eller några utmanar HV71 om publikrekordet, för inte är det väl meningen att våra hockeytjejer aldrig ska få uppleva fullsatt hall?

/Kobran

Vart är vi på väg egentligen, SHL?

För cirka ett år sedan kunde man glatt läsa att det under innevarande säsong hade varit rekordmånga besökare på plats på SHL-arenorna runt om i landet. Alldeles nyligen vändes det hela upp-och-ner. Totalt. Då löd istället rubriken att (den här) säsongens publiksnitt var det tangerat sämsta på 14 år. Det har alltså skiftat, med råge. Enbart två av 14 SHL-klubbar har lyckats höja sitt publiksnitt gentemot förra säsongen. Det är långt ifrån bra. Men faktum är att jag inte tror att det är så konstigt, egentligen.

Biljettpriserna

Biljettpriserna har väl kanske inte höjts något anmärkningsvärt just den här säsongen. Men om man vill slippa se tomma stolar framöver bör man ändå anpassa dessa för att fler personer ska känna att de har råd att ta sig på match. Just nu kostar det två skjortor, en slips och tre gräddtårtor om man vill lösa en sittplatsbiljett. Jag vågar inte ens gissa vad det kostar om man dessutom vill ta med sig sin hockeytokiga familj på matchen. ”Men köp biljetter till ståplats då”, kanske någon tänker nu. Poängen är den att alla inte har möjlighet till det och det tror jag även att ni förstår innerst inne.

Matchdagar

När jag var yngre spelades det matcher på tisdagar, torsdagar och lördagar. Det var enkelt att komma ihåg. Jag tror att en del av oss fortfarande relaterar dessa dagar till hockey. Nu däremot verkar det inte finnas någon logik angående detta. Det går alltså bra att schemalägga en match på en söndag eftermiddag. Som hemmasupporter må det kanske inte vara några problem, men det kan däremot bli knivigt om man som bortasupporter har tänkt sig att ta sig dit. Ju fler supportrar desto bättre, eller hur?

Tekningssituationer 

Under match kan en tekningsvinst avgöra väldigt mycket. Exempelvis kan ett lag, som spelar i numerärt underläge, lyckas få ut pucken ur zon istället för att riskera ett mål i röven. Det jag dock frågar mig här är om domarna verkligen har förstått det, då det sällan förekommer tekningar som enbart involverar två spelare (en från vardera lag) nu för tiden. För att inte tala om hur problematiskt det verkar vara att släppa pucken. Man kan ju nästan tro att de har fullt med handbollsklister i nävarna. Denna fördröjning är otroligt tröttsam för både spelare och åskådare, speciellt när det sker flera gånger per match. Att publiken ibland skanderar ”Släpp, släpp, släpp” är ett av många exempel på detta. Jag vill dock förtydliga att jag verkligen inte tror att detta fenomen direkt påverkar publiksiffrorna negativt, men med tanke på att det är ett spelförstörande moment bör man ändå ha det i åtanke framöver.

Videogranskningar

Videogranskningar är mer än välkommet om man som domare verkligen inte kan avgöra om det blev mål, exempelvis när det råder tvekan om hela pucken var inne eller inte. Däremot bör man inte missbruka systemet så som jag till viss del tycker att man gör i dagsläget. Det rings alldeles för mycket till situationsrummet. Allt som oftast för att avgöra huruvida målvakten blev störd eller inte; något som i sin tur verkar bedömas olika från match till match. Ibland är det okej, ibland inte. Det här är inte Postkodmiljonären där man kan välja mellan att ringa en vän, använda 50/50 och/eller fråga publiken när klurigheter uppstår längs vägen. Det här är ishockey. Ishockey har, så som alla andra sporter, tydliga regler för vad som gäller. Använd dem för Guds skull. Det blir bäst så, för alla. Folk slipper ifrågasätta er verksamhet och ni slipper göra anmälningar till höger och vänster.

Anmälningar till disciplinnämnden

Självklart ska man anmäla spelare till disciplinnämnden som helt klart har betett sig illa under match. Men att någon eller några aktivt sitter och granskar samtliga matcher med lupp i efterhand känns bara löjligt. Speciellt när det hittas händelser som ingen har sett. På vilket sätt gör det här sporten mer intressant? Kan någon klok person svara på det? Anställ en till domare om det inte räcker med de fyra (per match) som redan finns.

Om man till nästa säsong tar sig en funderare angående åtminstone några av de här punkterna som jag har lyft fram idag tror jag definitivt att publikintresset börjar öka igen. Men om man däremot inte vill det får man snällt stå ut med att det inte heller sitter lappar på luckorna.

/Kobran

 

Hej… Det är jag igen.

Hej.

Jag är för dålig. Jag tycker för mycket men skriver för lite.

Detta blir ett axplock av vad som rör sig i min skalle. Blir säkert inte helt logiskt men sån är jag.

 

 

Då var vi då där till slut. Efter mycket om och j***a men. Säsongen hittills kan väl bäst beskrivas som en bergochdalbana. Det började bra, blev skit.. skiten höll i sig, det skakades bort men kom tyvärr tillbaka. Skuggan lämnade/fick lämna, vilket i sig är något som aldrig hänt och inget jag trodde skulle hända men det var nödvändigt.  Men nu är vi iaf i play-in.

Jag tror att Malmö bjuder upp till dans, men det gör även vi.  Jag menar, vad har vi att förlora? Från och med nu har vi allt att vinna. Motståndare och ”experter” har redan dömt ut oss och låtit domen falla. Ett ytterst lämpligt tillfälle att ge dom på tasken, att räta upp ryggen, spotta i nävarna och göra jobbet (vilket inte bör innefatta dumpa puck och jaga!). Se vad damerna gör! Dom är ett föredöme.. Ett mycket bra föredöme! Dom bär fanan högt. Dom gör jobbet och dom vinner. Jag älskar dom, som herrarna.. lika.

Jag kastar sällan in handduken, jag kan vara gnällig och förbannad men nånstans där längst inne så finns det en tro och ett hopp som inget kan släcka (tro mig, efter de senaste säsongerna så har jag bevisat det för mig själv), men i år var jag glad att vi slapp kval, för det såg bra illa ut. Nästa säsong måste det dock bli ordning i leden igen. Vi kan inte år efter år hamna i en avgrundsdjup svacka, tappa tron på spelare och ledare. Jag vill ha tillbaka mitt krigande,slitande,kämpande VINNANDE Luleå.

Men det var då och detta är nu. Vi börjar med att täppa till käften på danskarna, sen tar vi oss an vad som sen väntar oss.

Ett stort tack och kärlek till bröder och systrar inom Luleå Fans, jag önskar att jag fick vara en del av er även på plats, på H och inte bara som medlem på avstånd. Ni gör ett fantastiskt jobb! Respekt.

Idag, denna fredag vill jag även passa på att rikta ett särskilt tack till broder och kollega Dunderskägg. Det stycke musik som strömmade från hans lyra och strupe in i mina öron gav mig nytt hopp, ny glöd och en helt fantastisk fredags feeling. Tack Danne. Och för er som missat det.. sök upp det.

 

Nu kör vi.

 

 

/ Locket

 

 

Slutspelen är här! Framåt Luleå Hockey!

Nu till dagarna firar jag hela två år som medlem i Björnbröder. Det tar sig, sa mordbrännaren. Tiden går verkligen fort när man har roligt. Men det är inte det enda jag firar, eller rättare sagt njuter av, just nu.

Jag njuter även av grabbarnas seger igår samt det kommande slutspelet, damernas semifinalplats och fortsatta kamp ute på isen, Johan Forsbergs personliga målrekord i SHL, Luleåfansens ständiga ångande i Delfinen samt det traditionsenliga #OperationRödaLuleå som precis har startats upp igen i hela landet.

Jag blir bokstavligen riktigt rörd när jag läser att en hel drös med Luleåfans, bosatta i Luleå med omnejd, just nu är på väg till Malmö för att heja fram grabbarna till ytterligare en seger imorgon. Dessutom kommer det att komma ett gäng mer ”lokala” Luleåfans dit. Det kommer minst sagt bli festligt.

Detta engagemang, från norr till söder, är så sjukt häftigt. Det krigas verkligen i med- och motgång och i strid för laget i våra hjärtan.

Kudos till alla er, som på ett eller annat sätt bidrar till detta!

Imorgon spelar även damerna en otroligt viktig match, hemma i Delfinen, mot Hv71. Vinst gäller för fortsatt chans om en (ny) finalplats. Så till alla er som inte har möjlighet att ta er till Malmö, försök att ta er till vår eminenta hemmaborg istället! Damerna förtjänar minst lika mycket kärlek och stöd som grabbarna.

En förening – en kärlek. Så enkelt är det.

Fortsätt att sprida kärlek där ute. Tillsammans går vi för nya segrar!

/ Kobran

 

Vi är Luleå!

Ikväll tar Luleå Hockey tre poäng. 

Från och med nu, är det Luleå mot resten.

Ikväll slutar vi upp.

Ikväll vrålar vi fram Luleå till en hemmavinst.

Ikväll käkar grabbarna puck och grisar framför motståndarmålet.

Ikväll gör Jacob Lagacé och Janne Sandström mål.

Make it so.

/Skägget