Kategoriarkiv: Uncategorized

Det är dags att vakna nu och börja se allvaret

Jag känner en ung kille här i Gävle som har ishockey som ett av sina största intressen. Han spelar inte bara för att det är kul utan även för att han vill kunna leva på det i framtiden. Han drömmer om att få spela i Brynäs A-lag och har även visioner om att en dag få spela i NHL.

Jag har sagt att den dagen han tar en plats i Brynäs A-lag ska jag stå där på läktaren och heja fram honom. Visa ren och skär uppskattning för all den tid och energi han har lagt ner för att komma så pass långt gällande sina drömmar. Det spelar ingen roll om det är Luleå eller något annat lag som står som motståndare. Jag kommer ändå att stå där och vara stolt över honom.

Tyvärr kanske detta just bara är drömmar och visioner. Tyvärr kanske den där dagen aldrig kommer. Inte för att han kommer ge vika, för det tror jag absolut inte att han kommer göra, utan snarare för att SHL som liga eventuellt kommer att hinna stängas innan han blir gammal nog för att ta det där steget.

Detta gäller inte bara honom, utan såklart även alla andra talanger där ute i landet med olika slags hockeydrömmar.

Drömmar som helt plötsligt kan gå i kras.

För så är det ju. Om SHL som liga stängs måste man vara den där superbra spelaren som alla elitklubbar vill ha för att kunna ta den där platsen som man har kämpat så länge för.

För då finns inte längre möjligheten att komma upp via ett lag.

För någon vecka sedan startade Hockeyallsvenskan. 14 lag med ett gemensamt mål – att komma upp till SHL. Men vägen dit är lång. Man ska inte bara genomföra grundserien, utan i så fall även spela femtielva matcher till, innan man ens får chansen att kvala uppåt. Då mot ett lag som har kunnat passa på vila under den tiden.

För att göra det ännu krångligare än vad det redan är, har det nyligen kommit ett förslag om att redan när lagen kvalar till den högsta serien ska licenskraven vara uppfyllda. Det innebär alltså att om man som lag inte klarar av att uppfylla dessa där och då, så ska man heller inte få genomföra kvalet.

Helt uppåt väggarna fel, om du frågar mig och uppenbarligen väldigt många andra. Det är enligt mitt tycke inte bara att förstöra sporten utan även att döda den.

Samtidigt kan inte SHL (som har varit med som en del kring förslaget) förstå att detta just leder till att diverse lags fans blir arga och börjar protestera. Det heter istället något i stil med att fel sorts information har kommit ut.

Okej. Men då ber jag er om en sak nu. Ut med språket och tala ur skägget. Se till att man får en klarhet kring vad ni faktiskt vill. Om ni inte är villiga till det, nej men då får väl Svenska Ishockeyförbundet det som uppgift istället då. Eller någon annan typ av ansvarig.

Men någon måste göra det.

Nu.

Annars kommer protesterna att fortlöpa. Vare sig ni vill det eller inte.

Ni kommer alltså att få höra ”SHL-hockeymördare” från läktarhåll.

Ni kommer att få se banderoller med samma och/eller liknande budskap.

Ni kommer att få höra när det sjungs ”Ligan har startat en häxjakt. Med lagar som säger såhär! Ta bort alla känslor från sporten, för då blir den mer familjär. Men så länge vi står här på läktarn kommer ishockeyn aldrig att dö! Supportrar får sporten att leva. Försök aldrig att stoppa vårt stöd”.

Det är ett faktum.

Det spelar ingen roll att ni försöker skicka ut hemliga mail till samtliga klubbar om att deras säkerhetsansvariga ska ha ”kontroll av banderoller och budskap” under veckans matcher samt ”scanna av sociala medier där supporterfalangerna kommunicerar”.

För det är inte så det fungerar. Man kan inte tysta folk på det sättet. Det borde ni förstå.

Likväl som man förstör sporten för alla spelare genom att stänga ligan förstör man den även för alla supportrar. Alla som brinner för att titta på sporten man älskar. Som brinner för att få stå där på läktaren och heja fram sitt lag. Som har det som sitt stora intresse här i livet.

Jag är en av alla dem man förstör för. Jag älskar att stå på läktaren och sjunga mig hes. Jag älskar att se mitt lag spela. Jag älskar nervositeten kring att vissa lag kan åka ut samtidigt som jag undrar vilka lag nerifrån som skulle kunna ha chans att ta sig upp. Det är ju nämligen lite det som är charmen med det hela.

Jag tillhör även en av alla dem som har växelsjungit ”SHL-hockeymördare” på läktaren.

För flera år sedan.

Smaka på den.

Det är alltså ingen nyhet att det protesteras.

Men det var det väl kanske ingen som trodde heller.

Åtminstone ingen som har haft ögon och öron med sig.

Men trots det har det som sagt inte hänt något.

Åtminstone inte åt det hållet, utan snarare åt det andra.

Likt en struts som har stoppat huvudet i sanden, fortsätter SHL sorgligt nog att tro på sin idé om att göra ligan till någon slags ”NHL-look-alike”. Man verkar se sporten som en slags produkt där man ska tjäna så mycket pengar som möjligt.

Att stänga ligan är ”bara” en sak i det stora hela.

Man verkar även vilja införa kisscam samt få folk att börja använda uppblåsbara klapprör, göra hockeymatcherna till någon slags familjär underhållning istället för att bevara den fantastiska stämning som råder.

Samtidigt sitter man och kliar sig i huvudet och undrar varför man inte kan fylla arenorna runt om i landet.

Ja, vad kan det bero på?

Kanske för att folk inte tycker att hockey är en familjär underhållning på det sättet.

Kanske för att man försöks tystas ner om man råkar ha en annan åsikt än er.

Kanske för att ni, oavsett vad ni själva säger, försöker döda sporten.

Det tragikomiska i det hela är att om man inte hade haft något att dölja, så hade man heller inte behövt lägga så mycket energi på att försöka släta över det som folk upplever som problem.

Man hade inte behövt skydda sin produkt så pass brutalt som man nu gör.

Man hade inte funnit det nödvändigt att behöva tysta ner andra.

Man hade helt enkelt inte behövt hamna i en flera år lång intressekonflikt.

Men fortsätt gärna att skydda er produkt ni. Om det på riktigt är det ni tror på.

Men kom för fasen inte sedan smått förtvivlade och klaga över att ni inte får in några pengar överhuvudtaget.

För den dagen ingen orkar stå upp längre för sin sak, vare sig spelare eller supportrar, den dagen har ni bara er själva att skylla på.

Då kan ni gott stå där med era dyra slipsar i en tom, ekande arena och undra vad det var för vits med att förlänga periodpauserna om det ändå inte var någon som ville köpa en enda pinal extra.

Ångra er över att ni aldrig lyssnade på dem som faktiskt brydde sig – på riktigt. De som såg sporten och inte bara pengarna.

Helt enkelt inse att utan supportrar så kommer man ingenstans.

Försöka trösta alla vars drömmar ni har förstört.

Försöka förklara för era barnbarn att det en gång i tiden även spelades ishockey i Sverige, men att ni var dumma nog att mörda den.

Pengar kan absolut ha en viss betydelse, men det betyder verkligen inte allt. Kom ihåg det.

Eller… så kan ni helt enkelt börja lyssna redan nu. Det vore helt klart det bästa för alla parter.

/Kobran

W O W

Nej… inte som i det där spelet. WOW!! som i SÅ J**LA BALLT!!

Och nu tror ni säkert att jag menar den nya ljus och ljudanläggningen, och den har iofs samma faktor, men nej.

Jag syftar här på den sedvanliga premiärmarchen! Jag lyckades med konst stycket att inte kunna medverka även detta år mer än via bilder och nån videosnutt. Det är verkligen så förbaskat häftigt! Luleå Hockey sträcker på sig och känner stolthet över sina fans, det lovar jag!

Att sedan Delfinenär utsåld och packad till max med sina totalt 6220 åskådare är ren och sann eufori. Jag älskar dessa bilder, dessa människor och denna förening!

Och som den berömda grädden på moset, löken på laxen, snusen efter maten, vänder underläge till seger på ett Brynäs som vi haft Skeå-svårt för de senaste säsongerna får mig nästan att smälla av!

Jag kan bara bocka och buga.

TACK

Tack Luleå, Tack fansen.

#handhjärta

 

/ Locket

Värmeslag och hockeyabstinens

Hallå på er!

Snart nalkas en ny hockeysäsong och vad passar inte bättre då, än ett blogginlägg innehållandes några av mina spontana tankar kring den?

Om knappt två månader kommer den traditonsenliga premiärmarschen att gå av stapeln. En marsch som jag självklart ser fram emot, mycket pga att jag inte kunde delta på den förra året.

Jag har redan pratat om det ett flertal gånger på jobbet, varpå jag har fått reaktioner antydandes att jag är knäpp som planerar den resan så pass långt i förväg. ”Det är ju bara en match”. En kommentar, som givetvis är lätt att fälla, när man sådär tröttsamt lite snabbt och lätt brukar bläddra förbi sportresultaten läsandes tidningen morgonen efter. Men för mig handlar det inte om ”en match”. För mig handlar det om så mycket mer. Jag behöver nog inte utveckla det mer än så. För ni som läser detta, ni förstår.

Jag hoppas förövrigt att det rådande eldningsförbudet upphävs tills dess. No pyro, no party, liksom.

Men marschera, det ska vi. Inget snack om den saken. Om det så skulle spöregna den dagen och alla skulle slafsa in på arenan liknandes blöta hundar. För vi stöttar ju i med- och motgång och i strid. Igår, idag, imorgon, för alltid. Eller hur?

Brynäs står som bekant som motståndare. Ett Brynäs som man brukar ha otroligt svårt för. År efter år. Av någon outgrundlig anledning. Jag fattar det verkligen inte.

Ett Brynäs som man dock lyckades slå här nere i Gävle tidigare i våras under det sk play in (eller vad ni nu vill kalla skiten för). En seger, som dessvärre, några dagar senare inte skulle visa sig betyda ett skit. För man knöt inte ihop säcken. Man valde istället att åka in på isen, på hemmaplan, inför den direkt avgörande matchen, likt tjuren Ferdinand på julafton. Ni vet, först kommer matadorerna osv in och sedan förväntas Ferdinand komma inspringandes tuff och stark, men ingenting händer. Lite så kändes det. Det såg mycket nervöst ut och förlusten blev ett faktum.

Det jag vill se nu här i september är samma tänk och kämpaglöd som våra fantastiska damer visade upp när de skulle spela den direkt avgörande SM-finalen hemma mot Linköping några veckor senare. När det stod 1-1 i matcher och Linköping hade vunnit dagen innan. När många säkert tänkte att det skulle skita sig. Men icke. Det var inget snack om att guldet skulle hem till Norrbotten igen. Total kontrast gentemot herrarnas match. En uppvisning utan dess like. DET vill jag se.

Vad jag mer vill se under säsongen är ett nytt publikrekord i SDHL. Oavsett om det skulle ske i Luleå eller i någon annan stad. För så som jag har sagt förut så tycker jag att damhockeyn förtjänar betydligt mycket mer uppmärksamhet, kärlek och respekt både i norr, Mellansverige och i söder.

Att Luleå håller på att satsa på något riktigt stort både vad gäller publik och löner bl a är självklart mycket välkommet, men jag skulle även gärna vilja se att något och/eller några fler lag uppriktigt bestämmer sig för att göra skillnad och således hoppar på samma tåg. Vi får helt enkelt se vart det bär hän. Det ska oavsett vilket bli otroligt intressant att följa utveckligen.

Jag tänkte inte försöka mig på att gå in på lagbygget i detta inlägg, då jag inte direkt känner att det är min grej, men något jag skulle vilja lyfta åtminstone lite är valet att byta logga samt lägga ut sjuhelvetes mycket pengar på ett nytt ljus- och ljudsystem inne i arenan.

Spontant jätteroligt, båda sakerna.

Stålmannen är ju trots allt vår gamla hederliga logga och det känns inte mer än rätt att byta tillbaka till den när så pass många ändå har visat ett starkt intresse för det. En fin gest från föreningens sida med andra ord. Men samtidigt: Om resultaten under året skulle skita sig totalt, vad har då bytet för betydelse?

Vad gäller ljus- och ljudsystemet hoppas jag ju såklart att det blir en hit och att vi på så sätt kan verka unika med det inom Sverige på ett positivt sätt. Att folk helt enkelt uppskattar det. Dock känner jag att det ändå finns en viss risk att det lika gärna kan bli en flopp och att folk mer eller mindre kommer att uppfatta det som ploj. Att det liksom blir säsongens stora snackis i negativ bemärkelse. Så det ska bli mycket intressant att se hur det ter sig när jag väl kommer upp.

Jag tänkte avrunda detta inlägg nu med att lägga en gissning på hur pass långt våra representationslag tar sig under säsongen.

Damerna först. Om allt går som det bör borde vi kunna vinna serien där för fjärde året i rad samt ta oss till final. Förhoppningsvis blir det nytt guld. Men jag vill inte riskera att sabba allt genom en sk jinx, så jag väljer att ”bara” säga final.

Vad gäller herrarna så håller nog trenden i sig vad gäller en medioker mittenplacering av något slag. Men jag hoppas och tror ändå på rätt sida vad gäller topp 6 i år. Tyvärr tror jag att vi ryker i kvartsfinalen, men jag ser gärna att jag har fel där.

Se nu till att dricka mycket vatten så ni inte smälter bort i värmen innan den där pucken äntligen släpps, så ses vi förhoppningsvis inom en rätt snar framtid i en arena någonstans i landet.

Ha det gött!

/Kobran

 

Jag var där

Jag var där …..

http://www.shl.se/play/video/21186977

 

Jag såg Flipper briljera.. jag såg hur ungtupparna visade vägen. Einar… hur bra är inte den killen? Jag satt 2 meter från isen tillsammans med sonen, hans första hockeymatch live någonsin.. (han går igenom trots åldern och håller givetvis på motståndarlaget)

Vi var där tillsammans, det var underbart (för mig mest). Han fick se sitt lag, jag mitt.. Jag fick vara gladast!

Allt gick vår väg, ALLT. Vi slår Lkpg, på bortaplan, vi nollar dom dessutom.

Jag somnar med ett leende.

Tack Luleå. Tack Flipper Tack Tor

 

/ Locket

Den eviga kärleken

Det har skrivits en hel del på slutet om våra herrar. Folk som undrar när bl a Cehlin kommer tillbaka, varför spelet ser så hafsigt och slafsigt ut, varför man tappar solklara poäng, vad Sondell gör inne i powerplay, när Harju gjorde en bra match senast, om det blir något slutspel eller inte, osv osv.

Jag kan inte direkt påstå att jag vet när spelare kommer tillbaka. Däremot har jag en idé om varför det tycks vara svårare att vinna mot så kallade enklare lag och vice versa. Man tänker såklart som Robin Hood. ”Att ta från de rika och ge till de fattiga”.

Jag har även en idé om vad Sondell gör inne i powerplay. Han ger motståndarna hopp. Såklart. Det kan väl alla se?

Nej, men skämt åtsido.

Jag undrar såklart likväl som ni andra vad det är som försiggår ibland. Varför man väljer att mörka skador, varför vissa tilltänkta stjärnor underpresterar, varför man tappar solklara poäng, varför man inte vågar skjuta när man har chansen, varför man tar onödiga utvisningar, varför man tappar pucken på blå. Alla dessa varför, varför, varför. Det undrar jag också.

Men två saker ska ni veta. För det första – utan Harjus bök framför mål igår hade det heller inte blivit mål. Då hade det heller inte blivit någon förlängning. Ni förstår säkert vart jag vill komma. Han är en viktig spelpjäs oavsett om ni vill se det eller inte. Kan ni vara vänliga och sluta att gnälla på karln? Kom nu inte och säg att någon annan hade kunnat göra mål istället, för det vet vi inte. Kanske just för att det inte hände.

För det andra – jag är övertygad om att det blir slutspel. Nu kanske vissa av er sitter med hakan på golvet. Men ni som eventuellt inte håller med mig nu. Säg mig, varför tvivlar ni? Jag ska ge er min motivering. Rakt upp och ner. Topp 10. Det räcker. Man behöver faktiskt inte vara bättre än så nuförtiden för att få vara med och slåss om bucklan. Om det i sig är rätt eller fel går ju såklart att diskutera det också. Men det är det som gäller oavsett vad man tycker om den frågan och lägre än så tror jag knappast att det sjunker. Självklart är det ju mer fördelaktigt att sluta topp 6. Men inte heller där är vi körda. Än. 

Slutspel blir det även för våra älskade damer, som förövrigt var på bortaturné i helgen i Motala, Göteborg och Jönköping. I fredags vann de med 2-3 efter övertid mot LHC, igår vann de med 2-8 mot GHC och idag vann de med 1-2 mot HV71. 8 vunna poäng med andra ord av 9 möjliga. Fantastiskt bra. Man blir riktigt glader!

Nu ligger de tvåa i tabellen, bara 1 poäng bakom LHC. Med två matcher mindre spelade. Just det. Ni tänker säkert samma sak som jag just nu. När de matcherna är ikappspelade kan vi alltså vara serieledare med hela fem poängs marginal. Dock ska man inte ta ut något i förskott såklart. Men hoppas kan man ju, även om jag helt ärligt tror att det kommer att bli en kamp in i det sista.

Jag hoppas även att de tar sig till final i år och tar revansch efter förra årets uttågande redan i semin. Att de på riktigt kan visa det som många av oss redan vet. Att de är Sveriges bästa damlag.

Några som förövrigt nyligen har spelat final är Filip Gustavsson, Isac Lundeström, Anna Amholt och Nathalie Lidman i respektive JVM. Tyvärr blev det silver i båda finalerna. Men det är absolut inte fy skam. Herrarna hade inför årets turnering tre raka fjärdeplatser. Damernas J18-landslag hade aldrig tidigare tagit sig till final i ett VM.

Filip och Anna blev även utsedda till turneringarnas bästa målvakter. Isac pangade in två av Sveriges tre mål i kvartsfinalen. Nathalie blev utsedd till den bästa spelaren i gruppspelsmatchen mot Kanada. Anna till dito i gruppspelsmatcherna mot USA och Ryssland. Så ni ska vara mer än stolta.

Jag är mer än stolt.

Både över insatserna där och över själva föreningen i mitt hjärta.

Det kanske inte blir seger varje gång. Det kanske ser ut som hej kom och hjälp mig emellanåt. Det kanske tas onödiga utvisningar. Det kanske blir pucktapp på blå. Det kanske blir mål i baken. Det kanske inte skjuts när det bör.

Men sanningen är ju ändå den att oavsett om jag frågar mig själv varför saker och ting sker eller sliter mitt hår i förtvivlan eller rent av är nära på att kasta ut tvn så kan jag inte sluta att älska Luleå Hockey. Oavsett om det är våra damer eller herrar som spelar.

Jag kan inte sluta att titta på matcherna oavsett hur det har gått tidigare. Jag kan inte förmå mig själv att ta av mig min halsduk när icke likasinnade frågar hur i helvete jag kan bära den.

Jag är för stolt för det.

Oavsett med- eller motgångar.

Just för att man både vinner och förlorar tillsammans.

Jag vet vad jag tror på.

Jag tror på er.

Gör det ni också.

/Kobran

Fågel Fenix

Det är inte en allt för dålig jämförelse med vad Luleå Hockey behöver bli.

Det är dags för återuppståndelse. Tid att resa sig ur askan och vända trenden. Vi fans behöver det, Bulan behöver det, spelarna behöver det och föreningen behöver det. Ända sedan korståget med inköpta dyra legoknektar, målade väggar i guld och BSTL slagordet så har det gått lite i träda.

Upp och ner, bergochdalbana, Hawaii-hockey, åkt jo-jo i tabellen och avslutat säsongen med en besk eftersmak, iaf om du frågar mig. Nu är det ju ingen som gör det men efter som det är jag som skriver så skriver jag så som jag upplever det.

Ska också erkänna att jag inför denna säsong känt mig aningen luttrad och inte alls lika pepp som jag brukar, Men men, peppar peppar…. jag tycker mig kunna ana en annan känsla som sprider sig i kroppen.

Jag tror kanske inte på nån mirakelavslutning eller guld i år, Men jag vill gå i mål med hedern i behåll och fanan (oavsett om den pryds av Stålmannen eller Björnen) i topp.

Jag älskar Luleå, ÄLSKAR!

Oavsett vad som händer, hur det går, vem som tränar, vem som spelar, vilken logga vi håller högst.

 

/ Locket

Kobrans Julblogg 2017

”Ute faller snö. I Gävle bocken står och gläder med sin halm innan elden honom når…”.

Snart mina vänner är det jul och på julen ska man vara snäll har jag hört. Därför sitter jag här med hela pepparkaksburken i knät och avstår från att skämta om ljus; dels för att sådana skämt är låga och dels för att man inte ska skämta om den veke.

”All I want for Christmas is you…”.

Jag vet. Nu sitter ni här förväntansfulla allihopa. Vad ska hon dela ut för julklappar i år? Snart så får ni reda på det. Men ni får ge er till tåls. För på samma sätt som Kalle Anka och hans vänner på sätt och vis drar ut på tiden på självaste julafton tänker jag göra en slags resumé på saker och ting som jag har upplevt under 2017. För det är ju ändå som så att även detta år har bestått av både besvikelser och lycka.

Besvikelse över att herrarna gick på extremt tidig semester i våras och att damerna inte tog sig till final. Att man inte kunde försvara den solklara ledning man hade under hemmapremiären mot Örebro. Att SHL är hockeymördare. Att jag själv personligen inte kunde delta på premiärmarschen pga skada. Att Foppa fortfarande inte har lärt sig att åka skridskor. Att man lyckades förlora nere i Göteborg med ett fåtal sekunder kvar. Att ett antal kommentatorer fortfarande inte vet hur man uttalar Joeys efternamn. Att damerna fortfarande inte kan leva på hockeyn. Att herrarna återigen inte kunde vinna i Gävle och att det fortfarande är tillåtet att använda dessa förbannade klappor.

”En taggatråd, en taggatråd…”. 

Lycka över att både Bulan och Rebban kom hem till Norrbotten igen och att Fredrik alltid är Glader. Att Niklas Olausson är ett geni på isen. Att herrarna gjorde fyra mål på rekordtid nere i Växjö. Att damerna ångar på i SDHL och ligger trea trots en extremt haltande tabell. Att man alltid får skåda snygga och stilrena tifon på H-läktaren. Att Leffe Boork ska avgå. Att de gula stålmannentröjorna fortfarande används (om än för sällan). Att Emma Nordin fortsätter att avgöra matcher när det ser som mörkast ut. Att Lena Sundqvist säger Lule Hockey när hon kommenterar. Att Oscar Engsund har gått från att vara den fula ankungen till en vacker svan. Sist, men absolut inte minst, lycka över att vår kära förening numera har funnits i 40 år.

”För att jag älskar dig så som du är…”. 

Med detta sagt har det nu blivit dags att öppna julklappssäcken. Det är verkligen olidligt spännande.

Men se där. Först ut är en julhälsning till Skellefteå. Tack för att ni alltid tänker på miljön och således aldrig har sex när det är ljust, utan enbart när det är släkt.

”Hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå…”. 

Jag hoppas förresten att ni vet när det är som mörkast under julen? Mellan dagarna.

Årets första julklapp är adresserad till Linköping. Det är ett paket inslaget i silvrig plast innehållandes både vett och etikett och en och annan skämskudde. Snälla ni, om ni vill vara fyndiga och göra reklam för era hemmamatcher rekommenderas inte följande sätt:

https://twitter.com/lhchockey/status/942442194295771136

Ni borde shemes, rent ut sagt.

”Rudolf med röda mulen…”.

Men det var då fan att Roger Rönnbergs favoritlåt helt plötsligt skulle dyka upp från tomma intet.

Årets andra julhälsning tillägnar jag Karlstad och Färjestad. Det är ungefär lika intressant att veta vem som har den största Dicken i hallen som det är att veta varför det alltid Ilari Melarts tänder när han dricker kalla drycker.

”Se då krypa tomtar upp ur vrårna…”. 

Dags att dela ut ytterligare en julklapp till Linköping. Gud så generös jag är. Varsågod, Niklas Persson. Här får du en vaniljsås eftersom det passar så bra till Pajen.

För att dra ut lite på spänningen undrar jag nu om ni vet vad det är för likhet mellan HV71 och Kina? Jo, båda har Reese.

Nästa julklapp är ett stort och hårt paket. God jul, Emil Larsson. Här får du den största guldstjärna som någonsin skådats som en slags symbol för hur fantastiskt duktig du är. Det är sannerligen en fröjd att ha dig i laget.

Det strålar en stjärna…”.

Oj, oj, oj. Nu fick jag gräva riktigt långt ner i säcken, men till slut fick jag tag på årets tredje julhälsning och den är tillägnad Roger Melin. Nu när du har fått sparken kan du ju alltid starta upp en kälkfabrik eller liknande.

Kvällens fjärde julklapp vill jag ge till Djurgården i form av boken Livet går vidare skriven av Karin Wahlberg. Motiveringen till det behöver jag väl knappast skriva ut.

Vi tar en julklapp till när vi ändå håller på. Här kommer lite vätskeersättning till Rögle, eftersom seriespelet ser ut att suga musten ur det laget.

Vet ni för övrigt vem i Luleå Hockey som nu för tiden sprider mest julkänsla?

Viktor.

Gra(h)nen står så grön och grann i stugan…”. 

Årets sista julklapp vill jag ge till Daniel Sondell. Här får du en bättre hockeyklubba så du slipper drälla så mycket med pucken.

Nu har det blivit dags för mig att runda av eftersom min julskinka har rymt och det tycker jag är grymt. Dessutom måste jag titta till sillen och se hur den mår eftersom den tydligen har gått och blivit inlagd.

Tack och bock från Gävle.

Härmed önskar Jag Er Alla En Riktigt God Jul!

/Kobran

5128…

…lyder det nya publikrekordet i SDHL efter dagens match mellan LHC-HV71 som spelades i Saab arena. En mäktig siffra må jag säga. Det är bara att lyfta på hatten och gratulera!

Jag brukar, som många säkert redan vet, oftast inte ha så mycket till övers för LHC som ”club”. Men till och med jag medger att deras damer förtjänar lika mycket uppmärksamhet som alla andra. Så som de sliter varje år för att vara ett av de ledande lagen inom svensk ishockey var det verkligen på tiden att de fick stå i rampljuset nu på riktigt.

Tyvärr brukar ju herrarna deras mer eller mindre jämt rosas till skyarna av Linköpingsborna själva. Damhockey däremot är inte kul, påstås det. På frågan hur många SM-guld LHC har vunnit genom åren brukar många dessutom svara noll. Nej. Det stämmer inte. Två är det rätta svaret. Fler än så om man börjar räkna juniorguld. Men noll är definitivt fel.

Att folk i övrigt skämtar om att LHC är cluben utan guld är ju en sak. Men att många av de egna supportrarna också verkar stå på den sidan får mig att börja skaka på huvudet och undra vad som försiggår.

Det är mycket därför som jag även känner mig tveksam till vad som kommer hända härnäst. Om detta bara var en engångsföreteelse eller om intresset på riktigt ökar nu bland gemene man.

Det är ganska lätt att dela ut gratisbiljetter och på så sätt få folk att komma till ett specifikt evenemang. Det har jag sett förut i olika sammanhang och städer. Det svåra däremot är att få det till en vinnande trend. Till något som folk på riktigt uppskattar och tycker är kul.

Luleå tycker jag ändå har lyckats rätt bra där. Det kommer ofta x antal hundra personer på matcherna. Men nu var det ändå rätt så länge sedan som publiksiffran var riktigt maffig. Kanske är dags att haka på Linköping nu och ta tillbaka rekordet? Gävle och Jönköping har ju också visat bra tendenser tidigare vid några enstaka tillfällen. Kanske är läge att återigen visa att det går?

Jag hoppas verkligen att folk insåg nu att det kanske inte var så dumt med damhockey ändå och fortsätter att åka ner till Stångebro när tillfälle ges.

Jag vill ha rivalitet. Publik, tifon, flaggor, hejarramsor. Jag vill att damlagen ska hejas fram på samma sätt som om det vore herrar som spelar. Jag vill även se matchintron och höra mållåtar.

Imorgon påbörjas en ny vecka med nya möjligheter. Jag ser med spänning fram emot den.

Gör mig gärna överraskad med stil, Hockeysverige.

/Kobran

Nu är vi på vinnarspåret igen

Idag har jag varit på hockey i Gavlerinken och sett matchen mellan Brynäs och Luleå Hockey/MSSK.

Jag höll nästan på att komma försent då jag inte visste vart man skulle gå in. Under tidigare möten har man fått gå in via bortaståentrén. Så jag gick dit idag med. Men där var det stängt. Det visade sig att under den här säsongen (och förhoppningsvis även kommande) gäller huvudentrén. Mycket bra initiativ. Synd bara att de inte kläckte samt genomförde den idén tidigare.

Väl inne på arenan satte jag mig på sittplats. De hade stängt av hälften av sektionerna, bland annat ståplats. Något de inte har gjort tidigare. Alla var tvungna att sitta på samma långsida. Funderade över varför de hade valt att göra så, men jag kom inte direkt fram till något vettigt.

Hur som helst, matchen skulle starta och då mina damer och herrar drogs det igång något slags intro! Trodde knappt mina ögon. Det fanns liksom inte på kartan förra säsongen. Jag blev så glad! Det var så rätt! Alla lags damer förtjänar det här. Ett slags erkännande eller vad man ska säga.

Det var LHF/MSSK som startade målskyttet. 0-1 kom redan efter cirka 5 minuter i powerplay genom Melinda Olsson. Brynäs var nära att kvittera på slutet när de hade ett skott i ramverket. Men perioden slutade på samma sätt som den startade.

När jag skulle gå ut och köpa mig en dricka kom Leffe Boork förbi och frågade om jag spelar för LHF/MSSK eftersom jag hade kryckor och rätt tröja på mig. Lite komiskt tycker jag att landslagets förbundskapten inte verkar ha koll på läget. Men jag log bara och sa att nae det gör jag inte. Jag är bara och håller ställningarna.

Den andra perioden såg väldigt länge ut att bli mållös, men med 8 sekunder kvar bjöd Emma Nordin på enmansshow när hon väldigt snyggt hängde 0-2.

Den tredje perioden blev betydligt mer målrikare. Först satte Nathalie Ferno 0-3 efter cirka 8 minuter. Drygt 2 minuter senare fixade Rebecca Stenberg 0-4. Men det var inte slut där. Nordin grejade ytterligare ett mål till 0-5 med cirka 3,5 minuter kvar av matchen. Det såg länge ut som att Maria Omberg skulle hålla nollan. Men tyvärr sprack det med 4 sekunder kvar då 1-5 kom. Trodde att det skulle spelas upp någon mållåt då med tanke på introt inför matchen. Men icke. Så långt hade de inte kommit i utvecklingen. Men det kommer väl det med framöver. Hoppas jag.

Tre enkla poäng blev ett faktum när slutsignalen ljöd. Jag var så nöjd. Det var en mycket välförtjänt seger. Skottstatistiken slutade 12-29, vilket säger en hel del om matchbilden.

Efter att lagen hade tackat varandra åkte våra tjejer fram och tackade oss på läktaren för matchen genom att slå klubborna i plexiglaset. Perfekt avslutning på en underbar kväll.

/Kobran

Douze points

I torsdags började SDHL för Luleå Hockey/MSSK:s del med bortaturné deluxe. På fyra dagar skulle laget besöka fyra olika städer samt spela mot fyra olika lag. Absolut ingen lätt uppgift.

Jag personligen tänkte att om tjejerna får med sig nånstans mellan 7-9p hem så har de gjort det bra. Djurgården, Linköping och HV71 är tunga att möta borta (och även hemma). Göteborg bör man väl kanske inte underskatta helt och hållet, men där bör vi ändå vara några storlekar större.

Första stoppet blev Stockholm och möte mot de regerande svenska mästarinnorna Djurgården. Matchen var jämn redan från start, men Anja Stiefel såg till att spräcka målnollan redan i slutet av den första perioden. Djurgården kvitterade tidigt i andra, men sedan kunde Rebecca Stenberg och Natalie Ferno göra varsitt mål så att det stod 1-3 på resultattavlan när perioden var över. Djurgården gav sig inte utan hängde 2-3 några minuter in i tredje. Men det verkade inte Stiefel vara så nöjd med, för hon svarade cirka 9 minuter senare med att sätta sitt andra mål för kvällen. 2-4 alltså. Med cirka 2 minuter kvar blev det nerv i matchen igen när hemmalaget satte 3-4. Men de norrbottniska tjejerna redde ut det och vann till slut med samma siffror. Fantastiskt. Underbart.

Nästa stopp, Linköping. Ytterligare en svår uppgift att ta sig an. Men det stoppade inte våra stålkvinnor. 0-1 av Stenberg när ungefär halva den första perioden var spelad. 0-2 av Michelle Karvinen perioden senare. Linköping svarade visserligen nästan direkt genom att sätta 1-2. Men vad gjorde det när Melinda Olsson hängde 1-3 i slutet av tredje. Visst, Linköping pressade på genom att återigen svara till 2-3. Men segern blev vår, ändå. 6 tunga poäng på 2 matcher. Jag var stolt som tuppen.

Jönköping nästa. Här trodde jag att bränslet skulle ta slut. Att musklerna inte skulle orka mer. Att säsongens första förlust skulle bli ett faktum. Det såg även ut att bli så när matchen väl var igång, med tanke på att det var HV71 som spräckte målnollan först. 1-0 efter första perioden. Fan, fan, fan tänkte jag här hemma. Men som en blixt från klar himmel kvitterade Emma Nordin matchen till 1-1 tidigt i den andra perioden. Ett hopp tändes inom mig. Kanske att det kan gå ändå. Och som det gick! 1-2 av kapten Jenni Hiirikoski cirka 10 minuter senare följdes av 1-3 av Ferno några minuter in i den tredje perioden. 2-3 kom visserligen väldigt tätt inpå, men Ferno drog ändå det längsta strået där och hängde 2-4 med enbart några minuter kvar av matchen. Ytterligare en seger i bagaget. Ytterligare 3 otroligt viktiga poäng. Vilka fantastiskt duktiga tjejer vi har i laget!

Sista stoppet, idag. I Göteborg. På förhand en match som tjejerna ska vinna. Men samtidigt en oviss match, med tanke på den långa resan dit. Återigen hann jag tänka att bränslet kanske var slut. Återigen fick jag fel. Denna gång med råge. Karvinen hängde två snabba i början av den första perioden. Det följdes av ett mål av Ferno samt två mål av Hiirikoski. 0-5 alltså redan efter en period. Redan där förstod jag att matchen var över. Jag såg nämligen inte hur Göteborg skulle kunna svara. Det kunde de inte heller. Istället var det Luleå Hockey/MSSK som fortsatte att gasa. Hiirikoski fullbordade sitt första hattrick i LHF/MSSK-tröjan genom att sätta 0-6 direkt i den andra perioden. Den hann knappt starta, om man säger så. Det var inte bara hon som skulle göra hattrick idag utan Karvinen satte 0-7 13 minuter senare. Men hon nöjde sig inte där utan passade även på att sätta 0-8 i början av tredje. Fyra mål på en match. Galet bra, Magic Michelle. För att sprida ytterligare salt i såren satte Nordin 0-9 en stund senare. Jag satt och hoppades på tvåsiffrigt. Men så kul skulle vi inte ha det, åtminstone inte den här gången.

Fyra dagar, fyra matcher, fyra segrar. 12 poäng. 20 gjorda mål. Kan det bli bättre? Jag tror nästan inte det.

Eller jo, det kan det nog. Nu på fredag den 15/9 är det hemmapremiär för tjejerna kl 19.00 i Ishallen Delfinen, med utlovat maffigt tifo på H-läktaren. Det får man ju bara inte missa!

Låt segerråget rulla vidare!

Ses där.

/Kobran