Författararkiv: Hanna

Snart börjar det igen

Solen skiner ute och jag sitter på ett tåg. Verkligen bra timing. Eller inte. Men, då passar det ju ypperligt att skriva lite här. Det var ju ett tag sedan jag gjorde det ändå. Nu kanske ni börjar förstå att det inte är Skägget som sitter och skriver den här smörjan. Nej precis, det är den huggande Kobran som äntligen är ute på grönbete igen.

Nå, vad har då jag på hjärtat en dag som denna? Dels vill jag ta tillfället i akt och gratulera Johan Forsberg på födelsedagen. Men framförallt vill jag poängtera att det enbart är 79 dagar kvar nu till premiärmarschen! Den kommande säsongen är enbart ett stenkast bort nu. Man blir glad av bara tanken.

Tänk er:

När Luleå entrar isen via björngapet för första gången. När vi (återigen) får se Sveriges snyggaste tifon på H-läktaren. När säsongens första mål kommer. När någon spelare väljer stålmannen som målgest. När segrarna börjar rulla in. När någon av våra eminenta målvakter håller nollan. När (ytterligare) en ung talang kliver fram och visar framfötterna.

När Luleå lyckas kvittera i sista sekund. När laget lyckas vända en sämre trend.

När Luleå (förhoppningsvis) går till slutspel.

När vi får umgås med likasinnade och ha kul tillsammans; oavsett om det är hemma eller borta. När vi för fulla halsar hejar fram laget i både med- och motgång och strid, med flaggor och halsdukar viftandes i skyn.

Det om något är kärlek.

Snart mina vänner är det dags.

 

Nu står dörren på glänt…

För exakt ett år sedan vann Luleå Hockey/MSSK sitt första SM-guld efter att ha slagit LHC med 2-1 i matcher. Sett till det samt det faktum att de båda var i förarsätet även under grundserien, trodde jag att det skulle bli en kamp in i det sista mellan dessa så kallade giganter även i år. Men ack så fel jag hade.

Norrbottningarna vann visserligen årets grundserie överlägset, men sedan tog det stopp. Om det berodde på nervositet och att de inte riktigt klarade av att hantera de höga förväntningarna som de hade på sig går det bara att sia om. Det hela rann helt enkelt ut i sanden. Inte heller Linköpings damer fick det att fungera.

Men där någonting slutar tar något annat vid. På samma sätt som vårblommorna sakta men säkert kommer upp ur det kalla snötäcket och får se solens strålar, kom Djurgården och HV71 in i finrummet.

Två lag, som aldrig tidigare hade spelat final, skulle alltså få göra upp om SM-titeln. Efter två väldigt jämna matcher drog Djurgården det längsta strået. Men HV71 bör inte känna sig allt för besvikna ändå. De vann inte bara ett åtråvärt silver, utan slog även nytt publikrekord under säsongen. Det tidigare publikrekordet innehades av Luleå Hockey/MSSK på fina 3150 åskådare, det nya ligger nu på hela 4563 åskådare.

Att det inte var någon favorit som vann guldet i år tror jag kan gynna sporten ur den aspekten att nytt intresse kan födas. Dels från småtjejer runt om i landet som mycket väl kan se egna möjligheter i att kunna bli stjärnor i framtiden tack vare deras förebilders framgångar, dels från gemene man. Om SM-titeln hela tiden skulle stå och väga mellan ett fåtal lag skulle det nog vara svårt att få utvecklingen framåt. Men ju fler vedträn desto större brasa.

I höst påbörjas en ny, rafflande säsong. Det återstår att se vilka som till slut kan titulera sig svenska mästare då. Kanske blir det en ny finalserie mellan Djurgården och HV71, kanske slår Luleå Hockey/MSSK och LHC tillbaka, kanske kommer det in ett nytt lag i finrummet. Dörren står helt enkelt på glänt.

Oavsett hur det hela slutar så hoppas jag att någon eller några utmanar HV71 om publikrekordet, för inte är det väl meningen att våra hockeytjejer aldrig ska få uppleva fullsatt hall?

/Kobran

Vart är vi på väg egentligen, SHL?

För cirka ett år sedan kunde man glatt läsa att det under innevarande säsong hade varit rekordmånga besökare på plats på SHL-arenorna runt om i landet. Alldeles nyligen vändes det hela upp-och-ner. Totalt. Då löd istället rubriken att (den här) säsongens publiksnitt var det tangerat sämsta på 14 år. Det har alltså skiftat, med råge. Enbart två av 14 SHL-klubbar har lyckats höja sitt publiksnitt gentemot förra säsongen. Det är långt ifrån bra. Men faktum är att jag inte tror att det är så konstigt, egentligen.

Biljettpriserna

Biljettpriserna har väl kanske inte höjts något anmärkningsvärt just den här säsongen. Men om man vill slippa se tomma stolar framöver bör man ändå anpassa dessa för att fler personer ska känna att de har råd att ta sig på match. Just nu kostar det två skjortor, en slips och tre gräddtårtor om man vill lösa en sittplatsbiljett. Jag vågar inte ens gissa vad det kostar om man dessutom vill ta med sig sin hockeytokiga familj på matchen. ”Men köp biljetter till ståplats då”, kanske någon tänker nu. Poängen är den att alla inte har möjlighet till det och det tror jag även att ni förstår innerst inne.

Matchdagar

När jag var yngre spelades det matcher på tisdagar, torsdagar och lördagar. Det var enkelt att komma ihåg. Jag tror att en del av oss fortfarande relaterar dessa dagar till hockey. Nu däremot verkar det inte finnas någon logik angående detta. Det går alltså bra att schemalägga en match på en söndag eftermiddag. Som hemmasupporter må det kanske inte vara några problem, men det kan däremot bli knivigt om man som bortasupporter har tänkt sig att ta sig dit. Ju fler supportrar desto bättre, eller hur?

Tekningssituationer 

Under match kan en tekningsvinst avgöra väldigt mycket. Exempelvis kan ett lag, som spelar i numerärt underläge, lyckas få ut pucken ur zon istället för att riskera ett mål i röven. Det jag dock frågar mig här är om domarna verkligen har förstått det, då det sällan förekommer tekningar som enbart involverar två spelare (en från vardera lag) nu för tiden. För att inte tala om hur problematiskt det verkar vara att släppa pucken. Man kan ju nästan tro att de har fullt med handbollsklister i nävarna. Denna fördröjning är otroligt tröttsam för både spelare och åskådare, speciellt när det sker flera gånger per match. Att publiken ibland skanderar ”Släpp, släpp, släpp” är ett av många exempel på detta. Jag vill dock förtydliga att jag verkligen inte tror att detta fenomen direkt påverkar publiksiffrorna negativt, men med tanke på att det är ett spelförstörande moment bör man ändå ha det i åtanke framöver.

Videogranskningar

Videogranskningar är mer än välkommet om man som domare verkligen inte kan avgöra om det blev mål, exempelvis när det råder tvekan om hela pucken var inne eller inte. Däremot bör man inte missbruka systemet så som jag till viss del tycker att man gör i dagsläget. Det rings alldeles för mycket till situationsrummet. Allt som oftast för att avgöra huruvida målvakten blev störd eller inte; något som i sin tur verkar bedömas olika från match till match. Ibland är det okej, ibland inte. Det här är inte Postkodmiljonären där man kan välja mellan att ringa en vän, använda 50/50 och/eller fråga publiken när klurigheter uppstår längs vägen. Det här är ishockey. Ishockey har, så som alla andra sporter, tydliga regler för vad som gäller. Använd dem för Guds skull. Det blir bäst så, för alla. Folk slipper ifrågasätta er verksamhet och ni slipper göra anmälningar till höger och vänster.

Anmälningar till disciplinnämnden

Självklart ska man anmäla spelare till disciplinnämnden som helt klart har betett sig illa under match. Men att någon eller några aktivt sitter och granskar samtliga matcher med lupp i efterhand känns bara löjligt. Speciellt när det hittas händelser som ingen har sett. På vilket sätt gör det här sporten mer intressant? Kan någon klok person svara på det? Anställ en till domare om det inte räcker med de fyra (per match) som redan finns.

Om man till nästa säsong tar sig en funderare angående åtminstone några av de här punkterna som jag har lyft fram idag tror jag definitivt att publikintresset börjar öka igen. Men om man däremot inte vill det får man snällt stå ut med att det inte heller sitter lappar på luckorna.

/Kobran

 

Slutspelen är här! Framåt Luleå Hockey!

Nu till dagarna firar jag hela två år som medlem i Björnbröder. Det tar sig, sa mordbrännaren. Tiden går verkligen fort när man har roligt. Men det är inte det enda jag firar, eller rättare sagt njuter av, just nu.

Jag njuter även av grabbarnas seger igår samt det kommande slutspelet, damernas semifinalplats och fortsatta kamp ute på isen, Johan Forsbergs personliga målrekord i SHL, Luleåfansens ständiga ångande i Delfinen samt det traditionsenliga #OperationRödaLuleå som precis har startats upp igen i hela landet.

Jag blir bokstavligen riktigt rörd när jag läser att en hel drös med Luleåfans, bosatta i Luleå med omnejd, just nu är på väg till Malmö för att heja fram grabbarna till ytterligare en seger imorgon. Dessutom kommer det att komma ett gäng mer ”lokala” Luleåfans dit. Det kommer minst sagt bli festligt.

Detta engagemang, från norr till söder, är så sjukt häftigt. Det krigas verkligen i med- och motgång och i strid för laget i våra hjärtan.

Kudos till alla er, som på ett eller annat sätt bidrar till detta!

Imorgon spelar även damerna en otroligt viktig match, hemma i Delfinen, mot Hv71. Vinst gäller för fortsatt chans om en (ny) finalplats. Så till alla er som inte har möjlighet att ta er till Malmö, försök att ta er till vår eminenta hemmaborg istället! Damerna förtjänar minst lika mycket kärlek och stöd som grabbarna.

En förening – en kärlek. Så enkelt är det.

Fortsätt att sprida kärlek där ute. Tillsammans går vi för nya segrar!

/ Kobran

 

Det är dags att vakna nu medier

Jag sitter här i detta nu och fullkomligt njuter av hur BDA-orkesterns fantastiska låt ”Hårda brudar” ljuder i mina högtalare. Satan så grymma de är, våra stålkvinnor!

I förrgår blev Luleå Hockey/MSSK seriesegrare i SDHL för andra året i rad, trots att grundserien ännu inte är färdigspelad. De har alltså vunnit serien lika många gånger som de har deltagit. Det är så pass imponerande att det knappt finns ord! Jag menar, hur många är 100%-iga i det de gör? Hand upp, i så fall.

Givetvis firades seriesegern med pompa och ståt, mängder av löpsedlar, nyhetssändningar på diverse tv- och radiokanaler, skumpa och allmänt tjohej.

Ni vet vad jag menar nu, va?

Inte?

Nae. Sanningen är ju den att det knappt uppmärksammades överhuvudtaget.

Visst, det publicerades en och annan lokal tidningsartikel, men mycket mer än så var det inte.

Tyvärr.

Eller jo, vänta. Fel av mig. Luleå Hockey stod själva för en fin hyllning igår innan herrarnas match mot Brynäs (se filmklipp).

 

Men i övrigt var där ingenting.

 

Man hade ju annars kunnat tänka sig att även den typen av hockey vore mer än intressant att få ta del av mellan alla spaltmeter om vad som händer i NHL, SHL, hockeyallsvenskan, osv.

Men icke.

Återigen kommer damhockeyn i skymundan. Återigen blir jag grymt jäkla besviken.

Varför ska det allt som oftast vara så otroligt svårt att skriva ner några rader om detta? Om uttrycket ”passion oavsett division” gäller för gemene man borde även uttrycket ”passion oavsett kön” gälla. Det ska inte ens vara uppe för diskussion om ni frågar mig. Det bör nämligen vara underförstått.

En annan sak som jag stör mig något förbenat på är att det inte delas ut en endaste liten krona till det lag som vinner grundserien i SDHL. Däremot överöses det lag som vinner grundserien i SHL med hur mycket pengar som helst. Varför ska det inte vara lika prestigefullt att vinna damernas serie? Finns det någon som kan komma med något vettigt svar på det? Det tar jag tacksamt emot, i så fall.

Snart börjar damernas slutspel. Jag både hoppas och förväntar mig att fler medier är med på tåget då samt gör rätt för sig den dagen som något av SDHL-lagen vinner SM-guld. Oavsett om det är Luleå Hockey/MSSK som står som segrare eller något annat lag. För det är de mer än värda!

/Kobran

Det är dags att vakna nu sociala medier

Jag sitter här i detta nu och fullkomligt njuter av hur BDA-orkesterns fantastiska låt ”Hårda brudar” ljuder i mina högtalare. Satan så grymma de är, våra stålkvinnor!

I förrgår blev Luleå Hockey/MSSK seriesegrare i SDHL för andra året i rad, trots att grundserien ännu inte är färdigspelad. De har alltså vunnit serien lika många gånger som de har deltagit. Det är så pass imponerande att det knappt finns ord! Jag menar, hur många är 100%-iga i det de gör? Hand upp, i så fall.

Givetvis firades seriesegern med pompa och ståt, mängder av löpsedlar, nyhetssändningar på diverse tv- och radiokanaler, skumpa och allmänt tjohej.

Ni vet vad jag menar nu, va?

Inte?

Nae. Sanningen är ju den att det knappt uppmärksammades överhuvudtaget.

Visst, det publicerades en och annan lokal tidningsartikel, men mycket mer än så var det inte.

Tyvärr.

Eller jo, vänta. Fel av mig. Luleå Hockey stod själva för en fin hyllning igår innan herrarnas match mot Brynäs (se filmklipp).

 

Men i övrigt var där ingenting.

Man hade ju annars kunnat tänka sig att även den typen av hockey vore mer än intressant att få ta del av mellan alla spaltmeter om vad som händer i NHL, SHL, hockeyallsvenskan, osv.

Men icke.

Återigen kommer damhockeyn i skymundan. Återigen blir jag grymt jäkla besviken.

Varför ska det allt som oftast vara så otroligt svårt att skriva ner några rader om detta? Om uttrycket ”passion oavsett division” gäller för gemene man borde även uttrycket ”passion oavsett kön” gälla. Det ska inte ens vara uppe för diskussion om ni frågar mig. Det bör nämligen vara underförstått.

En annan sak som jag stör mig något förbenat på är att det inte delas ut en endaste liten krona till det lag som vinner grundserien i SDHL. Däremot överöses det lag som vinner grundserien i SHL med hur mycket pengar som helst. Varför ska det inte vara lika prestigefullt att vinna damernas serie? Finns det någon som kan komma med något vettigt svar på det? Det tar jag tacksamt emot, i så fall.

Snart börjar damernas slutspel. Jag både hoppas och förväntar mig att fler sociala medier är med på tåget då samt gör rätt för sig den dagen som något av SDHL-lagen vinner SM-guld. Oavsett om det är Luleå Hockey/MSSK som står som segrare eller något annat lag. För det är de mer än värda!

/Kobran

 

Kobrans årskrönika

2017 har precis börjat och jag sitter rätt så nöjd, men ack så sliten, på ett tåg hem från Småland efter att ha firat in det nya året tillsammans med sambon, Fredrik och Rödskägg. Jag antar att ni alla mer eller mindre förstår hur gårdagen artade sig. Om inte så kan jag säga som så här att Fredriks öron är helt matta just nu. Det maldes nämligen på om både ditt och datt – konstant. Någon grävde tydligen gropar också. Precis, så var det, ju.

Men året kunde ju knappast ha avslutats på ett bättre sätt. Möjligen om de andra hjärtegrynen i Björnbröder hade varit med, men det får kanske bli vid ett annat årsskifte.

2016 var ju ett rätt så trevligt år ändå. Det har därför blivit dags för mig att skriva ner några rader om det så att vi tillsammans kan njuta av det som har varit samt se fram emot det som komma skall.

Jag vill börja med att berätta om ett minne jag har från Hovet. Det var en helg i februari. Luleåfansen träffades på en krog i närheten av arenan. Det var fest. Vi åt, drack, sjöng och skrattade. Vi hade kul helt enkelt. Osten kom senare till bortabaren och höll tal i sedvanlig ordning. Bortastå fylldes därefter till bredden. Det applåderades och det sjöngs. Matchen drog igång, men såg länge ut att inte gå vår väg. Luleå låg under med någon minut kvar och var således på väg att lämna Stockholm med svansen mellan benen. Men då, när allt hopp kändes som bortblåst, kvitterade Luleå, i boxplay. Den glädjen som uppstod då kan jag knappt beskriva med ord. Men jag kan kort och gott sammanfatta det med att bortastå exploderade. Att Luleå sedan avgjorde i förlängningen var pricken över i.

Nästa minne som är värt att lyfta fram är damernas otroliga framfart i forna Riksserien. De slog/vann ta mig tusan allt som gick – publikrekord, grundserie, final – som nykomlingar. Grundserien avgjordes på målskillnad. Jämnare avslut går ju knappast att få. Under det efterföljande slutspelet var vägen till final rätt så smärtfri, men inte finalspelet. När LHC vann den första matchen i Stångebro sved det väldigt mycket i mitt hockeyhjärta. Men jag ville ändå tro att det skulle gå att vända. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag skrek av glädje när stålkvinnorna lyckades kvittera till 1-1 i matcher några dagar senare och hur jag grät av glädje i soffan när guldet kom hem till Luleå. Wow. Jag ryser fortfarande när jag tänker på det. Vilken bragd!

Herrarnas slutspel blev också en fröjd till en början. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att vi skulle kunna slå ut Färjestad på det sätt vi faktiskt gjorde. Det började ju även rätt så bra mot Frölunda. Hur det slutade är en annan historia. Men jag är uppriktigt otroligt stolt över våra fantastiska fans som stod kvar och hyllade grabbarna i minst 20 minuter efter den sista matchen trots begravningsstämningen som rådde i omklädningsrummet efteråt. Det om något är att visa hjärta för sitt lag oavsett hur det går.

Det blev sommar och långt uppehåll i hockeyns värld, men sedan en vacker så drog säsongen äntligen igång igen med nya förhoppningar och målsättningar. Det började ju riktigt bra också med premiärmarsch, två stabila hemmasegrar (herrarna och damerna) och efterföljande fest. Det kändes som att ingenting kunde gå fel. Kanske var det här Luleås säsong rakt igenom.

Vi skulle snart få reda på att läget inte riktigt var så. Men varför grotta ner sig i det negativa när man kan vara positiv.

Damerna har ångat på mer eller mindre hela säsongen så här långt. Det är inte speciellt många matcher som har förlorats. Personligen njuter jag mest av segern jag nämnde tidigare samt 1-5 segern borta mot Brynäs. Under de matcherna var jag nämligen på plats och njöt av varje sekund. Jag blev så glader. Det var inget snack om vilka som skulle vinna.

Herrarna har åkt bergochdalbana i höst. Det kan jag inte sticka under stol med. Men om jag även här ska välja ut några godbitar så säger jag premiärmatchen, 4-2 segern hemma mot Växjö och bortasegern mot Skellefteå. Att jag är glad över segern i hemmapremiären tror jag att alla förstår på något sätt. Men kanske inte riktigt ändå. Det var inte bara en seger för mig. Det var en speciell seger. Det är alla segrar mot de där LHC. Att jag just plockade ut hemmasegern mot Växjö har att göra med förlustsviten dessförinnan. Fem raka förluster är långt ifrån kul. Bortasegern mot Skellefteå sammanfattar jag såhär: Wow. Gåshud. Glädjetårar. Tack för matchen, lillebror.

Något annat kul, som inte riktigt har med hockey att göra, var den något försenade julklappen tillika den något för tidiga smällkaramellen på sjuka 500 000 kr till Cancerfonden. Tack Jakob Porser för det.

Nu är som sagt 2017 här. Jag förväntar mig att damerna fortsätter på den väg som de redan vandrar på. Någon förlust här och där men i det stora hela positiva insatser. Om de gör det så tror jag det blir svårt för de andra lagen att hänga på både i grundserien och slutspelet.

För herrarnas del förväntar jag mig en topp-sex-placering. Nu kanske några av er lyfter på ögonbrynen och tycker jag är knäpp. Det får ni gärna tycka i så fall. Men jag vet att de kan och framför allt vill innerst inne. Angående slutspelet vågar jag egentligen inte uttala mig, men eftersom jag sa att antingen Luleå eller Växjö skulle vinna guld den här säsongen så skulle det ju kunna bli rätt intressant.

Se till att vila upp er nu alla underbara människor där ute så kör vi på torsdag igen. Kanske ses vi även i en arena nära oss någon gång.

/ Hanna

Kobrans julblogg

Nu så här i juletider ska man vara extra snäll, för annars kanske inte tomten kommer och knackar på dörren och det vore ju otroligt tråkigt. Därför tänker jag nu visa min snälla sida genom att dela ut lite julklappar till höger och vänster.

Jag vill dock börja med att knyta an till förra årets julpodd (http://bjornbroder.se/podcast/julklappsutdelning/) genom att säga att ratten som Skägget delade ut till Johan Forsberg faktiskt kom fram till slut. Vad menar hon nu, kanske ni undrar. Men det är väl ändå rätt givet? Mouillie-rat.

Vet ni förövrigt vem som kommer sprida mest värme i Luleå i helgen? Jo, givetvis Jule-ljus Junttila.

Nu till julklapparna.

Jag vill börja med att skicka boken Mitt i mål av Harriet Risérus till Jacob Lagacé då jag tror att den skulle passa honom som handen i handsken.

När jag ändå nämner böcker så skulle jag även vilja skicka ett svensk-engelskt lexikon till Skuggan. Det finns nämligen fler bra engelska ord än ”Come on boys”.

Nu till en julklapp, som jag från början, hade lite svårt att bestämma adress till. Det handlar om ett par extra tjocka stödstrumpor. Men jag beslöt mig till slut för att skicka samma julklapp till flera personer. Allt för att vara så snäll som möjligt. God jul säger jag därför till Jimmie Ericsson och Pär Arlbrandt. Nu kanske ni slipper falla så lätt framöver.

Julklappssäcken tuffar vidare till Göteborg. Till Frölundas Kristoffer Gunnarsson skulle jag vilja ge en blankett från Skatteverket gällande namnbyte. Jag tycker nämligen att han borde byta namn till Kristoffer Två med tanke på hur ofta kommentatorerna tjatar om den där Christoffer Ehn.

Givetvis vill jag även skänka en tanke till Linköping. Förra året fick de en discokula och en skämskudde av mig. I år skulle jag vilja dela ut en tifokurs till deras supporterklubb White Lions samt biljetter till H-läktaren.

Sist men inte minst skulle jag vilja skicka en högtalare till Behrn arena. Det var nämligen länge sedan jag hörde den fantastiska skönsången ”Det är vi som är Örebro”.

Från Mig till Er Alla vill jag nu Önska en Riktigt God Jul!

Segersötma

Ny vecka. Nytt poddavsnitt. Ni som har lyssnat på det kommer förstå mig nu när jag säger att det lätt kunde liknas med Johan Forsbergs skridskoteknik. Mycket svajigt och mjäkigt – men det fungerar i krig. Sorry mina älskade bröder, men precis så var det ju.

I rodret satt som vanligt veteranen Fredrik som mycket, mycket överraskande (eller inte) hade valt att bjuda in en annan veteran. Nämligen Skägget. Den kombon är ju ungefär lika uttjatad som snacket kring Janne Sandström.

Turligt nog kom det in ny energi i form av Gustav Niläng. Utan Gustav hade jag personligen ringt upp Fredrik och ställt frågan ”Nae, vad säger du? Ska vi (inte) gå vidare?”.

Men glädjen över Gustavs intågande svalnade dessvärre av direkt. Avsnittets upplägg skulle nämligen visa sig bli exakt likadant som tidigare, med trött snack om matcher hit och dit. Men det är klart, man bör väl inte förvänta sig något annat från PRO-medlemmen Fredrik.

Nej då, jag skojar bara. Poddavsnittet var givetvis toppenbra, som alltid, på alla sätt och vis. Jag ville bara att ta tillfället i akt att hugga lite.

Om ni inte har förstått det än så är det Kobran som skriver detta inlägg. Men det är väl inte direkt någon skräll.

Men vad tyckte jag om matcherna då? Om vi börjar med matchen mot Malmö så tyckte jag att det var otroligt kul att Filip Gustavsson fick stå för en bra insats. Det tror jag stärker självförtroendet hos laget –  att inte bara Joel Lassinantti är bra mellan stolparna. Men just målvaktssidan brukar ju vara Luleås grej så jag är egentligen inte förvånad.

Jag är uppriktigt imponerad över samtliga målvakter från Luleås sida. Då pratar jag inte bara om de målvakter vi har i A-laget just nu, utan även dem som vi har haft och de som kommer underifrån.

Sedan var det ju givetvis allmänt trevligt med både seger och powerplaymål mot serieledarna. Serieledarna Malmö. Har ni hört på något så tokigt på länge? Det var ju verkligen inte igår som man kunde säga det senast. Men förhoppningsvis är något annat lag i topp när serien är slut.

Under matchen mot Rögle så tyckte jag att det var otroligt dåligt av Luleås ledning att inte låta Johan Forsberg lägga straffen under ordinarie matchtid. Johan Harjus straffar är ju lika osynliga som karln själv (även om han faktiskt bidrar med poäng han också). Men man kanske ville ge Rögle en ärlig chans att ta sina första 3 poäng (under en och samma match). Vad vet jag. Om inte annat så verkade domarna vilja det. Kommentaren ”…skulle ha gått till Specsavers” har aldrig känts mer passande. Turligt nog vann Luleå till slut matchen ändå och 2 poäng var ett faktum. 

Gårdagens match sammanfattar jag med följande – wow! Isac Lundeström säger jag bara, vilken jäkla klippa! 16 år och står redan för både offensiva tacklingar och mål. Det finns inte ord för hur mycket jag gillar den grabben. Sedan måste jag tillägga att Johan Forsberg varken fick pucken på halsen eller på kinden när Luleå ökade på ledningen till 2-0. Han bröstade in den. Det kunde man ju tydligt se på de fantastiska reprisbilderna som Cmore bjöd på. Inget att snacka om där. Att Daine Todd sedan fick göra 3-1 kändes på något sätt rättvist då jag tycker att han har kommit fram mer och mer på slutet.

Rent allmänt tycker jag att Luleås power play är det mest underhållande jag någonsin skådat. Helt fantastiskt hur fem spelare helt plötsligt slutar spela den hockey som de tidigare har spelat under matchen. För att inte tala om målchanserna det bjuds på – åt andra hållet. Man kan ju knappast klaga på att det inte blir svettigt. För det blir det sannerligen. Varje gång. Rena rama thrillern ju.

För övrigt är allt snack kring att Tim Kennedy skulle vara årets flopp hittills helt oförståeligt för mig. Bill Sweatt är ju i särklass årets stolpskott. Det visade han ju minst sagt prov på igår.

Sammanfattningsvis: Tack Luleå Hockey för 8 fantastiska poäng av 9 möjliga under veckan som var. Tack även till Hv71 för tipset om att spela i nuet.

/ Kobran

 

Låt tjejerna få komma fram nu en gång för alla

Jag var på hockey förra lördagen (17/9) och bevittnade Luleå Hockey/MSSK – AIK.

Jag hade en förhoppning inför den matchen att det skulle bli en bra publiksiffra. Bra, i det här sammanhanget, hade varit en fyrsiffrig publiksiffra i och med att herrarnas premiärmatch precis hade avverkats. Men icke. Av de 5450 personer som såg herrarnas storseger mot LHC stannade enbart 423 personer kvar. Mycket blekt. Jag har förståelse för om man skulle jobba natt eller var tvungen att ta någon buss hem eller liknande. Men inte annars. Detta var tänkt som en #superlördag och ändå drog folk redan efter den första akten. Sorry, men det är inte okej någonstans.

Klockan slog 19.00 och tjejerna kom in på isen via björngapet, så som herrarna brukar göra. De bemöttes av både applåder och sång. H-läktaren stod och sjöng ”Svenska mästarna från Luleå” ett bra tag. Efter en sedvanlig lineup-presentation var matchen igång. En match som dessvärre inte blev så fartfylld som åtminstone jag hade förväntat mig. Om det berodde på att det var den första dammatchen som jag hade den stora äran att få se live eller om matchen i sig var rätt avslagen låter jag dock vara osagt.

Hur som helst vann tjejerna med komfortabla 3-0. Det var njutbart. Riktigt, riktigt njutbart. Jag var så stolt. Jag var så lycklig. Jag fick sjunga med till Scooter – J’adore Hardcore ytterligare tre gånger (hade ju blivit fyra gånger under herrarnas match) tillsammans med alla andra. Två nollor och sex poäng på en och samma dag. Det är ett glatt minne som jag sannerligen kommer leva länge på.

Jag var på hockey i söndags och bevittnade Brynäs – Luleå Hockey/MSSK. 

Jag gick in i hallen. En hall som såg väldigt nedsläckt ut för att vara matchdag. Det var så pass illa att om man inte hade vetat om att det var match så hade man heller inte lagt märke till det. Jag funderade först på vart jag skulle sitta, men ställde mig sedan på bortastå tillsammans med några likasinnade. På hemmastå kunde man se några barn. I övrigt satt alla ner.

Spelarna skulle komma in på isen. Förväntade mig musik och något slags intro. Men icke. Det var helt knäpptyst vad gäller musik när Brynäs damer kom in på isen, via båset. Just det. Via båset. De såg ut som ett bortalag, trots att de skulle spela i sin egna borg. På läktaren hördes applåder. I övrigt, som sagt, ingenting. Någon efterföljande line-uppresentation var det inte heller tal om.

Matchen drog igång. En match, som utifrån mina ögon sett, gick väldigt bra. Luleå Hockey/MSSK spelade sin bästa match hittills denna säsong och vann rättvist med 1-5. Brynäs lyckades, till skillnad från tidigare motstånd, få in en puck bakom Omberg till hemmapublikens förtjusning. Målet gjordes av… Ja, vem var det nu? Det kommer jag inte ihåg. Nu må jag ha dåligt minne. Men samtidigt så uppmärksammades inte det. För ni ska inte tro att målskytten hyllades med mållåt och entusiasm från matchspeakern. Nix pix. Det målet verkade lika uppskattat som de fem som Luleås tjejer gjorde.

Hur kan det vara sådana skillnader beroende på vart man får chans att spela någonstans? Om man spelar hemmamatch (oavsett sport och kön) ska det synas att det är just hemmamatch. Man ska lyftas fram som både spelare och lag.

Nu tog jag bara Brynäs som exempel då det var den match jag var på. Men jag är övertygad om att det finns fler städer i Sverige där damhockey, i detta fall, kommer i skymundan. Antingen helt och hållet – för att man inte har valt att satsa på det – eller delvis i form av att man tycker att det är mer värt att satsa på herrarnas matcher.

Det är så otroligt synd att det är så. Jag blir uppriktigt ledsen. Damer har lika stor rätt att synas som herrar. Jag sitter just nu och funderar på om det kan vara en ond cirkel som gör att det blir halvdant, så som i Gävle. Att man menar på att publiksiffrorna är för låga (var 85 stycken på plats i söndags i Gavlerinken) för att det ska vara någon mening med att fixa ”festlig stämning”. Men å andra sidan är det svårt att få folk att komma till matcherna om man inte gör reklam om dem. Jag såg inte ett enda reklamblad om dammatchen i Gävle och då bor jag ändå här. Jag såg heller inte någon reklam om detta på sociala medier. Varför?

I Luleå fungerar det ju uppenbarligen. Våra damer får ju uppmärksamhet. Både vad gäller reklam, festlig stämning i hallen samt publikstöd. Match efter match. Trots att vi var nykomlingar i SDHL förra säsongen.

Vi var missnöjda över att det bara kom 423 personer till damernas match mot AIK. Men det är trots allt 5 gånger så många personer om man jämför med hur många som kom och tittade på matchen i Gävle.

– Ja, men Luleå är ju en hockeystad”, svarar många på det.

Men då kontrar jag med detta:

– Ja, men är inte exempelvis Gävle, Stockholm och Skellefteå också det?

Nej, nu är det är dags att sudda bort alla ursäkter och lyfta fram damhockeyn en gång för alla! Om det fungerar i en stad borde det kunna fungera i fler städer.

/Kobran