Författararkiv: Hanna

Jag längtar…

Igår skrev jag ett kortare inlägg om att hockeyn snart börjar igen. Jag tänkte försöka mig på ett liknande inlägg idag, men med fokus på olika saker som jag ser fram emot.

Jag längtar efter att få marschera längs Luleås gator i riktning mot Delfinen och känna mig som världens gladaste människa.

Jag längtar efter att få ställa mig på H-läktaren och heja fram föreningen i mitt hjärta (herrar som damer) samt kunna göra exakt samma sak på bortastå någonstans i Sverige.

Jag längtar efter att få se Sveriges snyggaste tifon (gjorda av LuleåFans/Luleå Ultras).

Jag längtar efter att kunna krama närmsta människa på läktaren av ren glädje för att Luleå har gjort mål.

Jag längtar efter att kunna applådera laget efter match oavsett om de har vunnit eller förlorat (även om det första alternativet är att föredra).

Jag längtar efter att få se Johan Forsbergs underbara skridskoteknik.

Jag längtar efter att få se Emma Eliassons tröja hissas i Delfinen.

Jag längtar efter att BDA-orkestern ska släppa nya låtar.

Jag längtar efter att domarna ska få tummen ur och släppa pucken någon gång.

Jag längtar efter att få sjunga med till ”Nanananana Einar”.

Jag längtar efter att Janne Sandström ska göra 100 000 mål.

Jag längtar efter att få se vad Niklas Olausson kan åstadkomma som kapten.

Jag längtar efter att kunna jinxa igen till allas stora förtret.

Jag längtar efter att Luleå ska vinna i Gavlerinken.

Jag längtar efter att Jenni Hiirikoski återigen ska visa vilken skridskodrottning hon är och att Magic Michelle Karvinen ska vinna poängligan i SDHL.

Jag längtar efter att få se Bulan i båset.

Jag längtar efter att få se Fredrik glad(er).

Jag längtar efter att kunna ha roligt i baren.

Jag längtar efter att få se Roger Rönnbergs röda ansikte.

Jag längtar efter att våra duktiga målvakter ska hålla nollan.

Jag längtar efter att få se Emma Nordin på H-läktaren sjungandes till ”Luleå olé olé olé…”.

Jag längtar efter att domarna ska bortse från vilket namn det står på tröjan efter att Anton Hedman har tacklat.

Jag längtar efter att få se vad alla nya spelare kan åstadkomma.

Jag längtar efter att få se Djurgårdarnas sura miner efter att Johan Forsberg återigen har visat att deras beteende inte biter på honom genom att hänga pucken i nät på Hovet. Gärna i sista sekund.

Jag längtar efter att Luleå ska gå till slutspel.

Jag längtar efter att få räkna hur många gånger som Björnbröder-Fredrik säger ”Precis så är det ju” i kommande poddar.

Jag längtar efter att återigen kunna fråga LHCarna hur det gick för Cluben efter att de ytterligare en gång har floppat och missat det där med att vinna guld.

Jag längtar efter att få besöka Stadsparken med vita jeans…

 

Snart börjar det igen

Solen skiner ute och jag sitter på ett tåg. Verkligen bra timing. Eller inte. Men, då passar det ju ypperligt att skriva lite här. Det var ju ett tag sedan jag gjorde det ändå. Nu kanske ni börjar förstå att det inte är Skägget som sitter och skriver den här smörjan. Nej precis, det är den huggande Kobran som äntligen är ute på grönbete igen.

Nå, vad har då jag på hjärtat en dag som denna? Dels vill jag ta tillfället i akt och gratulera Johan Forsberg på födelsedagen. Men framförallt vill jag poängtera att det enbart är 79 dagar kvar nu till premiärmarschen! Den kommande säsongen är enbart ett stenkast bort nu. Man blir glad av bara tanken.

Tänk er:

När Luleå entrar isen via björngapet för första gången. När vi (återigen) får se Sveriges snyggaste tifon på H-läktaren. När säsongens första mål kommer. När någon spelare väljer stålmannen som målgest. När segrarna börjar rulla in. När någon av våra eminenta målvakter håller nollan. När (ytterligare) en ung talang kliver fram och visar framfötterna.

När Luleå lyckas kvittera i sista sekund. När laget lyckas vända en sämre trend.

När Luleå (förhoppningsvis) går till slutspel.

När vi får umgås med likasinnade och ha kul tillsammans; oavsett om det är hemma eller borta. När vi för fulla halsar hejar fram laget i både med- och motgång och strid, med flaggor och halsdukar viftandes i skyn.

Det om något är kärlek.

Snart mina vänner är det dags.

 

Nu står dörren på glänt…

För exakt ett år sedan vann Luleå Hockey/MSSK sitt första SM-guld efter att ha slagit LHC med 2-1 i matcher. Sett till det samt det faktum att de båda var i förarsätet även under grundserien, trodde jag att det skulle bli en kamp in i det sista mellan dessa så kallade giganter även i år. Men ack så fel jag hade.

Norrbottningarna vann visserligen årets grundserie överlägset, men sedan tog det stopp. Om det berodde på nervositet och att de inte riktigt klarade av att hantera de höga förväntningarna som de hade på sig går det bara att sia om. Det hela rann helt enkelt ut i sanden. Inte heller Linköpings damer fick det att fungera.

Men där någonting slutar tar något annat vid. På samma sätt som vårblommorna sakta men säkert kommer upp ur det kalla snötäcket och får se solens strålar, kom Djurgården och HV71 in i finrummet.

Två lag, som aldrig tidigare hade spelat final, skulle alltså få göra upp om SM-titeln. Efter två väldigt jämna matcher drog Djurgården det längsta strået. Men HV71 bör inte känna sig allt för besvikna ändå. De vann inte bara ett åtråvärt silver, utan slog även nytt publikrekord under säsongen. Det tidigare publikrekordet innehades av Luleå Hockey/MSSK på fina 3150 åskådare, det nya ligger nu på hela 4563 åskådare.

Att det inte var någon favorit som vann guldet i år tror jag kan gynna sporten ur den aspekten att nytt intresse kan födas. Dels från småtjejer runt om i landet som mycket väl kan se egna möjligheter i att kunna bli stjärnor i framtiden tack vare deras förebilders framgångar, dels från gemene man. Om SM-titeln hela tiden skulle stå och väga mellan ett fåtal lag skulle det nog vara svårt att få utvecklingen framåt. Men ju fler vedträn desto större brasa.

I höst påbörjas en ny, rafflande säsong. Det återstår att se vilka som till slut kan titulera sig svenska mästare då. Kanske blir det en ny finalserie mellan Djurgården och HV71, kanske slår Luleå Hockey/MSSK och LHC tillbaka, kanske kommer det in ett nytt lag i finrummet. Dörren står helt enkelt på glänt.

Oavsett hur det hela slutar så hoppas jag att någon eller några utmanar HV71 om publikrekordet, för inte är det väl meningen att våra hockeytjejer aldrig ska få uppleva fullsatt hall?

/Kobran

Vart är vi på väg egentligen, SHL?

För cirka ett år sedan kunde man glatt läsa att det under innevarande säsong hade varit rekordmånga besökare på plats på SHL-arenorna runt om i landet. Alldeles nyligen vändes det hela upp-och-ner. Totalt. Då löd istället rubriken att (den här) säsongens publiksnitt var det tangerat sämsta på 14 år. Det har alltså skiftat, med råge. Enbart två av 14 SHL-klubbar har lyckats höja sitt publiksnitt gentemot förra säsongen. Det är långt ifrån bra. Men faktum är att jag inte tror att det är så konstigt, egentligen.

Biljettpriserna

Biljettpriserna har väl kanske inte höjts något anmärkningsvärt just den här säsongen. Men om man vill slippa se tomma stolar framöver bör man ändå anpassa dessa för att fler personer ska känna att de har råd att ta sig på match. Just nu kostar det två skjortor, en slips och tre gräddtårtor om man vill lösa en sittplatsbiljett. Jag vågar inte ens gissa vad det kostar om man dessutom vill ta med sig sin hockeytokiga familj på matchen. ”Men köp biljetter till ståplats då”, kanske någon tänker nu. Poängen är den att alla inte har möjlighet till det och det tror jag även att ni förstår innerst inne.

Matchdagar

När jag var yngre spelades det matcher på tisdagar, torsdagar och lördagar. Det var enkelt att komma ihåg. Jag tror att en del av oss fortfarande relaterar dessa dagar till hockey. Nu däremot verkar det inte finnas någon logik angående detta. Det går alltså bra att schemalägga en match på en söndag eftermiddag. Som hemmasupporter må det kanske inte vara några problem, men det kan däremot bli knivigt om man som bortasupporter har tänkt sig att ta sig dit. Ju fler supportrar desto bättre, eller hur?

Tekningssituationer 

Under match kan en tekningsvinst avgöra väldigt mycket. Exempelvis kan ett lag, som spelar i numerärt underläge, lyckas få ut pucken ur zon istället för att riskera ett mål i röven. Det jag dock frågar mig här är om domarna verkligen har förstått det, då det sällan förekommer tekningar som enbart involverar två spelare (en från vardera lag) nu för tiden. För att inte tala om hur problematiskt det verkar vara att släppa pucken. Man kan ju nästan tro att de har fullt med handbollsklister i nävarna. Denna fördröjning är otroligt tröttsam för både spelare och åskådare, speciellt när det sker flera gånger per match. Att publiken ibland skanderar ”Släpp, släpp, släpp” är ett av många exempel på detta. Jag vill dock förtydliga att jag verkligen inte tror att detta fenomen direkt påverkar publiksiffrorna negativt, men med tanke på att det är ett spelförstörande moment bör man ändå ha det i åtanke framöver.

Videogranskningar

Videogranskningar är mer än välkommet om man som domare verkligen inte kan avgöra om det blev mål, exempelvis när det råder tvekan om hela pucken var inne eller inte. Däremot bör man inte missbruka systemet så som jag till viss del tycker att man gör i dagsläget. Det rings alldeles för mycket till situationsrummet. Allt som oftast för att avgöra huruvida målvakten blev störd eller inte; något som i sin tur verkar bedömas olika från match till match. Ibland är det okej, ibland inte. Det här är inte Postkodmiljonären där man kan välja mellan att ringa en vän, använda 50/50 och/eller fråga publiken när klurigheter uppstår längs vägen. Det här är ishockey. Ishockey har, så som alla andra sporter, tydliga regler för vad som gäller. Använd dem för Guds skull. Det blir bäst så, för alla. Folk slipper ifrågasätta er verksamhet och ni slipper göra anmälningar till höger och vänster.

Anmälningar till disciplinnämnden

Självklart ska man anmäla spelare till disciplinnämnden som helt klart har betett sig illa under match. Men att någon eller några aktivt sitter och granskar samtliga matcher med lupp i efterhand känns bara löjligt. Speciellt när det hittas händelser som ingen har sett. På vilket sätt gör det här sporten mer intressant? Kan någon klok person svara på det? Anställ en till domare om det inte räcker med de fyra (per match) som redan finns.

Om man till nästa säsong tar sig en funderare angående åtminstone några av de här punkterna som jag har lyft fram idag tror jag definitivt att publikintresset börjar öka igen. Men om man däremot inte vill det får man snällt stå ut med att det inte heller sitter lappar på luckorna.

/Kobran

 

Slutspelen är här! Framåt Luleå Hockey!

Nu till dagarna firar jag hela två år som medlem i Björnbröder. Det tar sig, sa mordbrännaren. Tiden går verkligen fort när man har roligt. Men det är inte det enda jag firar, eller rättare sagt njuter av, just nu.

Jag njuter även av grabbarnas seger igår samt det kommande slutspelet, damernas semifinalplats och fortsatta kamp ute på isen, Johan Forsbergs personliga målrekord i SHL, Luleåfansens ständiga ångande i Delfinen samt det traditionsenliga #OperationRödaLuleå som precis har startats upp igen i hela landet.

Jag blir bokstavligen riktigt rörd när jag läser att en hel drös med Luleåfans, bosatta i Luleå med omnejd, just nu är på väg till Malmö för att heja fram grabbarna till ytterligare en seger imorgon. Dessutom kommer det att komma ett gäng mer ”lokala” Luleåfans dit. Det kommer minst sagt bli festligt.

Detta engagemang, från norr till söder, är så sjukt häftigt. Det krigas verkligen i med- och motgång och i strid för laget i våra hjärtan.

Kudos till alla er, som på ett eller annat sätt bidrar till detta!

Imorgon spelar även damerna en otroligt viktig match, hemma i Delfinen, mot Hv71. Vinst gäller för fortsatt chans om en (ny) finalplats. Så till alla er som inte har möjlighet att ta er till Malmö, försök att ta er till vår eminenta hemmaborg istället! Damerna förtjänar minst lika mycket kärlek och stöd som grabbarna.

En förening – en kärlek. Så enkelt är det.

Fortsätt att sprida kärlek där ute. Tillsammans går vi för nya segrar!

/ Kobran

 

Det är dags att vakna nu medier

Jag sitter här i detta nu och fullkomligt njuter av hur BDA-orkesterns fantastiska låt ”Hårda brudar” ljuder i mina högtalare. Satan så grymma de är, våra stålkvinnor!

I förrgår blev Luleå Hockey/MSSK seriesegrare i SDHL för andra året i rad, trots att grundserien ännu inte är färdigspelad. De har alltså vunnit serien lika många gånger som de har deltagit. Det är så pass imponerande att det knappt finns ord! Jag menar, hur många är 100%-iga i det de gör? Hand upp, i så fall.

Givetvis firades seriesegern med pompa och ståt, mängder av löpsedlar, nyhetssändningar på diverse tv- och radiokanaler, skumpa och allmänt tjohej.

Ni vet vad jag menar nu, va?

Inte?

Nae. Sanningen är ju den att det knappt uppmärksammades överhuvudtaget.

Visst, det publicerades en och annan lokal tidningsartikel, men mycket mer än så var det inte.

Tyvärr.

Eller jo, vänta. Fel av mig. Luleå Hockey stod själva för en fin hyllning igår innan herrarnas match mot Brynäs (se filmklipp).

 

Men i övrigt var där ingenting.

 

Man hade ju annars kunnat tänka sig att även den typen av hockey vore mer än intressant att få ta del av mellan alla spaltmeter om vad som händer i NHL, SHL, hockeyallsvenskan, osv.

Men icke.

Återigen kommer damhockeyn i skymundan. Återigen blir jag grymt jäkla besviken.

Varför ska det allt som oftast vara så otroligt svårt att skriva ner några rader om detta? Om uttrycket ”passion oavsett division” gäller för gemene man borde även uttrycket ”passion oavsett kön” gälla. Det ska inte ens vara uppe för diskussion om ni frågar mig. Det bör nämligen vara underförstått.

En annan sak som jag stör mig något förbenat på är att det inte delas ut en endaste liten krona till det lag som vinner grundserien i SDHL. Däremot överöses det lag som vinner grundserien i SHL med hur mycket pengar som helst. Varför ska det inte vara lika prestigefullt att vinna damernas serie? Finns det någon som kan komma med något vettigt svar på det? Det tar jag tacksamt emot, i så fall.

Snart börjar damernas slutspel. Jag både hoppas och förväntar mig att fler medier är med på tåget då samt gör rätt för sig den dagen som något av SDHL-lagen vinner SM-guld. Oavsett om det är Luleå Hockey/MSSK som står som segrare eller något annat lag. För det är de mer än värda!

/Kobran

Det är dags att vakna nu sociala medier

Jag sitter här i detta nu och fullkomligt njuter av hur BDA-orkesterns fantastiska låt ”Hårda brudar” ljuder i mina högtalare. Satan så grymma de är, våra stålkvinnor!

I förrgår blev Luleå Hockey/MSSK seriesegrare i SDHL för andra året i rad, trots att grundserien ännu inte är färdigspelad. De har alltså vunnit serien lika många gånger som de har deltagit. Det är så pass imponerande att det knappt finns ord! Jag menar, hur många är 100%-iga i det de gör? Hand upp, i så fall.

Givetvis firades seriesegern med pompa och ståt, mängder av löpsedlar, nyhetssändningar på diverse tv- och radiokanaler, skumpa och allmänt tjohej.

Ni vet vad jag menar nu, va?

Inte?

Nae. Sanningen är ju den att det knappt uppmärksammades överhuvudtaget.

Visst, det publicerades en och annan lokal tidningsartikel, men mycket mer än så var det inte.

Tyvärr.

Eller jo, vänta. Fel av mig. Luleå Hockey stod själva för en fin hyllning igår innan herrarnas match mot Brynäs (se filmklipp).

 

Men i övrigt var där ingenting.

Man hade ju annars kunnat tänka sig att även den typen av hockey vore mer än intressant att få ta del av mellan alla spaltmeter om vad som händer i NHL, SHL, hockeyallsvenskan, osv.

Men icke.

Återigen kommer damhockeyn i skymundan. Återigen blir jag grymt jäkla besviken.

Varför ska det allt som oftast vara så otroligt svårt att skriva ner några rader om detta? Om uttrycket ”passion oavsett division” gäller för gemene man borde även uttrycket ”passion oavsett kön” gälla. Det ska inte ens vara uppe för diskussion om ni frågar mig. Det bör nämligen vara underförstått.

En annan sak som jag stör mig något förbenat på är att det inte delas ut en endaste liten krona till det lag som vinner grundserien i SDHL. Däremot överöses det lag som vinner grundserien i SHL med hur mycket pengar som helst. Varför ska det inte vara lika prestigefullt att vinna damernas serie? Finns det någon som kan komma med något vettigt svar på det? Det tar jag tacksamt emot, i så fall.

Snart börjar damernas slutspel. Jag både hoppas och förväntar mig att fler sociala medier är med på tåget då samt gör rätt för sig den dagen som något av SDHL-lagen vinner SM-guld. Oavsett om det är Luleå Hockey/MSSK som står som segrare eller något annat lag. För det är de mer än värda!

/Kobran

 

Kobrans årskrönika

2017 har precis börjat och jag sitter rätt så nöjd, men ack så sliten, på ett tåg hem från Småland efter att ha firat in det nya året tillsammans med sambon, Fredrik och Rödskägg. Jag antar att ni alla mer eller mindre förstår hur gårdagen artade sig. Om inte så kan jag säga som så här att Fredriks öron är helt matta just nu. Det maldes nämligen på om både ditt och datt – konstant. Någon grävde tydligen gropar också. Precis, så var det, ju.

Men året kunde ju knappast ha avslutats på ett bättre sätt. Möjligen om de andra hjärtegrynen i Björnbröder hade varit med, men det får kanske bli vid ett annat årsskifte.

2016 var ju ett rätt så trevligt år ändå. Det har därför blivit dags för mig att skriva ner några rader om det så att vi tillsammans kan njuta av det som har varit samt se fram emot det som komma skall.

Jag vill börja med att berätta om ett minne jag har från Hovet. Det var en helg i februari. Luleåfansen träffades på en krog i närheten av arenan. Det var fest. Vi åt, drack, sjöng och skrattade. Vi hade kul helt enkelt. Osten kom senare till bortabaren och höll tal i sedvanlig ordning. Bortastå fylldes därefter till bredden. Det applåderades och det sjöngs. Matchen drog igång, men såg länge ut att inte gå vår väg. Luleå låg under med någon minut kvar och var således på väg att lämna Stockholm med svansen mellan benen. Men då, när allt hopp kändes som bortblåst, kvitterade Luleå, i boxplay. Den glädjen som uppstod då kan jag knappt beskriva med ord. Men jag kan kort och gott sammanfatta det med att bortastå exploderade. Att Luleå sedan avgjorde i förlängningen var pricken över i.

Nästa minne som är värt att lyfta fram är damernas otroliga framfart i forna Riksserien. De slog/vann ta mig tusan allt som gick – publikrekord, grundserie, final – som nykomlingar. Grundserien avgjordes på målskillnad. Jämnare avslut går ju knappast att få. Under det efterföljande slutspelet var vägen till final rätt så smärtfri, men inte finalspelet. När LHC vann den första matchen i Stångebro sved det väldigt mycket i mitt hockeyhjärta. Men jag ville ändå tro att det skulle gå att vända. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag skrek av glädje när stålkvinnorna lyckades kvittera till 1-1 i matcher några dagar senare och hur jag grät av glädje i soffan när guldet kom hem till Luleå. Wow. Jag ryser fortfarande när jag tänker på det. Vilken bragd!

Herrarnas slutspel blev också en fröjd till en början. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att vi skulle kunna slå ut Färjestad på det sätt vi faktiskt gjorde. Det började ju även rätt så bra mot Frölunda. Hur det slutade är en annan historia. Men jag är uppriktigt otroligt stolt över våra fantastiska fans som stod kvar och hyllade grabbarna i minst 20 minuter efter den sista matchen trots begravningsstämningen som rådde i omklädningsrummet efteråt. Det om något är att visa hjärta för sitt lag oavsett hur det går.

Det blev sommar och långt uppehåll i hockeyns värld, men sedan en vacker så drog säsongen äntligen igång igen med nya förhoppningar och målsättningar. Det började ju riktigt bra också med premiärmarsch, två stabila hemmasegrar (herrarna och damerna) och efterföljande fest. Det kändes som att ingenting kunde gå fel. Kanske var det här Luleås säsong rakt igenom.

Vi skulle snart få reda på att läget inte riktigt var så. Men varför grotta ner sig i det negativa när man kan vara positiv.

Damerna har ångat på mer eller mindre hela säsongen så här långt. Det är inte speciellt många matcher som har förlorats. Personligen njuter jag mest av segern jag nämnde tidigare samt 1-5 segern borta mot Brynäs. Under de matcherna var jag nämligen på plats och njöt av varje sekund. Jag blev så glader. Det var inget snack om vilka som skulle vinna.

Herrarna har åkt bergochdalbana i höst. Det kan jag inte sticka under stol med. Men om jag även här ska välja ut några godbitar så säger jag premiärmatchen, 4-2 segern hemma mot Växjö och bortasegern mot Skellefteå. Att jag är glad över segern i hemmapremiären tror jag att alla förstår på något sätt. Men kanske inte riktigt ändå. Det var inte bara en seger för mig. Det var en speciell seger. Det är alla segrar mot de där LHC. Att jag just plockade ut hemmasegern mot Växjö har att göra med förlustsviten dessförinnan. Fem raka förluster är långt ifrån kul. Bortasegern mot Skellefteå sammanfattar jag såhär: Wow. Gåshud. Glädjetårar. Tack för matchen, lillebror.

Något annat kul, som inte riktigt har med hockey att göra, var den något försenade julklappen tillika den något för tidiga smällkaramellen på sjuka 500 000 kr till Cancerfonden. Tack Jakob Porser för det.

Nu är som sagt 2017 här. Jag förväntar mig att damerna fortsätter på den väg som de redan vandrar på. Någon förlust här och där men i det stora hela positiva insatser. Om de gör det så tror jag det blir svårt för de andra lagen att hänga på både i grundserien och slutspelet.

För herrarnas del förväntar jag mig en topp-sex-placering. Nu kanske några av er lyfter på ögonbrynen och tycker jag är knäpp. Det får ni gärna tycka i så fall. Men jag vet att de kan och framför allt vill innerst inne. Angående slutspelet vågar jag egentligen inte uttala mig, men eftersom jag sa att antingen Luleå eller Växjö skulle vinna guld den här säsongen så skulle det ju kunna bli rätt intressant.

Se till att vila upp er nu alla underbara människor där ute så kör vi på torsdag igen. Kanske ses vi även i en arena nära oss någon gång.

/ Hanna

Kobrans julblogg

Nu så här i juletider ska man vara extra snäll, för annars kanske inte tomten kommer och knackar på dörren och det vore ju otroligt tråkigt. Därför tänker jag nu visa min snälla sida genom att dela ut lite julklappar till höger och vänster.

Jag vill dock börja med att knyta an till förra årets julpodd (http://bjornbroder.se/podcast/julklappsutdelning/) genom att säga att ratten som Skägget delade ut till Johan Forsberg faktiskt kom fram till slut. Vad menar hon nu, kanske ni undrar. Men det är väl ändå rätt givet? Mouillie-rat.

Vet ni förövrigt vem som kommer sprida mest värme i Luleå i helgen? Jo, givetvis Jule-ljus Junttila.

Nu till julklapparna.

Jag vill börja med att skicka boken Mitt i mål av Harriet Risérus till Jacob Lagacé då jag tror att den skulle passa honom som handen i handsken.

När jag ändå nämner böcker så skulle jag även vilja skicka ett svensk-engelskt lexikon till Skuggan. Det finns nämligen fler bra engelska ord än ”Come on boys”.

Nu till en julklapp, som jag från början, hade lite svårt att bestämma adress till. Det handlar om ett par extra tjocka stödstrumpor. Men jag beslöt mig till slut för att skicka samma julklapp till flera personer. Allt för att vara så snäll som möjligt. God jul säger jag därför till Jimmie Ericsson och Pär Arlbrandt. Nu kanske ni slipper falla så lätt framöver.

Julklappssäcken tuffar vidare till Göteborg. Till Frölundas Kristoffer Gunnarsson skulle jag vilja ge en blankett från Skatteverket gällande namnbyte. Jag tycker nämligen att han borde byta namn till Kristoffer Två med tanke på hur ofta kommentatorerna tjatar om den där Christoffer Ehn.

Givetvis vill jag även skänka en tanke till Linköping. Förra året fick de en discokula och en skämskudde av mig. I år skulle jag vilja dela ut en tifokurs till deras supporterklubb White Lions samt biljetter till H-läktaren.

Sist men inte minst skulle jag vilja skicka en högtalare till Behrn arena. Det var nämligen länge sedan jag hörde den fantastiska skönsången ”Det är vi som är Örebro”.

Från Mig till Er Alla vill jag nu Önska en Riktigt God Jul!

Segersötma

Ny vecka. Nytt poddavsnitt. Ni som har lyssnat på det kommer förstå mig nu när jag säger att det lätt kunde liknas med Johan Forsbergs skridskoteknik. Mycket svajigt och mjäkigt – men det fungerar i krig. Sorry mina älskade bröder, men precis så var det ju.

I rodret satt som vanligt veteranen Fredrik som mycket, mycket överraskande (eller inte) hade valt att bjuda in en annan veteran. Nämligen Skägget. Den kombon är ju ungefär lika uttjatad som snacket kring Janne Sandström.

Turligt nog kom det in ny energi i form av Gustav Niläng. Utan Gustav hade jag personligen ringt upp Fredrik och ställt frågan ”Nae, vad säger du? Ska vi (inte) gå vidare?”.

Men glädjen över Gustavs intågande svalnade dessvärre av direkt. Avsnittets upplägg skulle nämligen visa sig bli exakt likadant som tidigare, med trött snack om matcher hit och dit. Men det är klart, man bör väl inte förvänta sig något annat från PRO-medlemmen Fredrik.

Nej då, jag skojar bara. Poddavsnittet var givetvis toppenbra, som alltid, på alla sätt och vis. Jag ville bara att ta tillfället i akt att hugga lite.

Om ni inte har förstått det än så är det Kobran som skriver detta inlägg. Men det är väl inte direkt någon skräll.

Men vad tyckte jag om matcherna då? Om vi börjar med matchen mot Malmö så tyckte jag att det var otroligt kul att Filip Gustavsson fick stå för en bra insats. Det tror jag stärker självförtroendet hos laget –  att inte bara Joel Lassinantti är bra mellan stolparna. Men just målvaktssidan brukar ju vara Luleås grej så jag är egentligen inte förvånad.

Jag är uppriktigt imponerad över samtliga målvakter från Luleås sida. Då pratar jag inte bara om de målvakter vi har i A-laget just nu, utan även dem som vi har haft och de som kommer underifrån.

Sedan var det ju givetvis allmänt trevligt med både seger och powerplaymål mot serieledarna. Serieledarna Malmö. Har ni hört på något så tokigt på länge? Det var ju verkligen inte igår som man kunde säga det senast. Men förhoppningsvis är något annat lag i topp när serien är slut.

Under matchen mot Rögle så tyckte jag att det var otroligt dåligt av Luleås ledning att inte låta Johan Forsberg lägga straffen under ordinarie matchtid. Johan Harjus straffar är ju lika osynliga som karln själv (även om han faktiskt bidrar med poäng han också). Men man kanske ville ge Rögle en ärlig chans att ta sina första 3 poäng (under en och samma match). Vad vet jag. Om inte annat så verkade domarna vilja det. Kommentaren ”…skulle ha gått till Specsavers” har aldrig känts mer passande. Turligt nog vann Luleå till slut matchen ändå och 2 poäng var ett faktum. 

Gårdagens match sammanfattar jag med följande – wow! Isac Lundeström säger jag bara, vilken jäkla klippa! 16 år och står redan för både offensiva tacklingar och mål. Det finns inte ord för hur mycket jag gillar den grabben. Sedan måste jag tillägga att Johan Forsberg varken fick pucken på halsen eller på kinden när Luleå ökade på ledningen till 2-0. Han bröstade in den. Det kunde man ju tydligt se på de fantastiska reprisbilderna som Cmore bjöd på. Inget att snacka om där. Att Daine Todd sedan fick göra 3-1 kändes på något sätt rättvist då jag tycker att han har kommit fram mer och mer på slutet.

Rent allmänt tycker jag att Luleås power play är det mest underhållande jag någonsin skådat. Helt fantastiskt hur fem spelare helt plötsligt slutar spela den hockey som de tidigare har spelat under matchen. För att inte tala om målchanserna det bjuds på – åt andra hållet. Man kan ju knappast klaga på att det inte blir svettigt. För det blir det sannerligen. Varje gång. Rena rama thrillern ju.

För övrigt är allt snack kring att Tim Kennedy skulle vara årets flopp hittills helt oförståeligt för mig. Bill Sweatt är ju i särklass årets stolpskott. Det visade han ju minst sagt prov på igår.

Sammanfattningsvis: Tack Luleå Hockey för 8 fantastiska poäng av 9 möjliga under veckan som var. Tack även till Hv71 för tipset om att spela i nuet.

/ Kobran