Författararkiv: Hanna

Den eviga kärleken

Det har skrivits en hel del på slutet om våra herrar. Folk som undrar när bl a Cehlin kommer tillbaka, varför spelet ser så hafsigt och slafsigt ut, varför man tappar solklara poäng, vad Sondell gör inne i powerplay, när Harju gjorde en bra match senast, om det blir något slutspel eller inte, osv osv.

Jag kan inte direkt påstå att jag vet när spelare kommer tillbaka. Däremot har jag en idé om varför det tycks vara svårare att vinna mot så kallade enklare lag och vice versa. Man tänker såklart som Robin Hood. ”Att ta från de rika och ge till de fattiga”.

Jag har även en idé om vad Sondell gör inne i powerplay. Han ger motståndarna hopp. Såklart. Det kan väl alla se?

Nej, men skämt åtsido.

Jag undrar såklart likväl som ni andra vad det är som försiggår ibland. Varför man väljer att mörka skador, varför vissa tilltänkta stjärnor underpresterar, varför man tappar solklara poäng, varför man inte vågar skjuta när man har chansen, varför man tar onödiga utvisningar, varför man tappar pucken på blå. Alla dessa varför, varför, varför. Det undrar jag också.

Men två saker ska ni veta. För det första – utan Harjus bök framför mål igår hade det heller inte blivit mål. Då hade det heller inte blivit någon förlängning. Ni förstår säkert vart jag vill komma. Han är en viktig spelpjäs oavsett om ni vill se det eller inte. Kan ni vara vänliga och sluta att gnälla på karln? Kom nu inte och säg att någon annan hade kunnat göra mål istället, för det vet vi inte. Kanske just för att det inte hände.

För det andra – jag är övertygad om att det blir slutspel. Nu kanske vissa av er sitter med hakan på golvet. Men ni som eventuellt inte håller med mig nu. Säg mig, varför tvivlar ni? Jag ska ge er min motivering. Rakt upp och ner. Topp 10. Det räcker. Man behöver faktiskt inte vara bättre än så nuförtiden för att få vara med och slåss om bucklan. Om det i sig är rätt eller fel går ju såklart att diskutera det också. Men det är det som gäller oavsett vad man tycker om den frågan och lägre än så tror jag knappast att det sjunker. Självklart är det ju mer fördelaktigt att sluta topp 6. Men inte heller där är vi körda. Än. 

Slutspel blir det även för våra älskade damer, som förövrigt var på bortaturné i helgen i Motala, Göteborg och Jönköping. I fredags vann de med 2-3 efter övertid mot LHC, igår vann de med 2-8 mot GHC och idag vann de med 1-2 mot HV71. 8 vunna poäng med andra ord av 9 möjliga. Fantastiskt bra. Man blir riktigt glader!

Nu ligger de tvåa i tabellen, bara 1 poäng bakom LHC. Med två matcher mindre spelade. Just det. Ni tänker säkert samma sak som jag just nu. När de matcherna är ikappspelade kan vi alltså vara serieledare med hela fem poängs marginal. Dock ska man inte ta ut något i förskott såklart. Men hoppas kan man ju, även om jag helt ärligt tror att det kommer att bli en kamp in i det sista.

Jag hoppas även att de tar sig till final i år och tar revansch efter förra årets uttågande redan i semin. Att de på riktigt kan visa det som många av oss redan vet. Att de är Sveriges bästa damlag.

Några som förövrigt nyligen har spelat final är Filip Gustavsson, Isac Lundeström, Anna Amholt och Nathalie Lidman i respektive JVM. Tyvärr blev det silver i båda finalerna. Men det är absolut inte fy skam. Herrarna hade inför årets turnering tre raka fjärdeplatser. Damernas J18-landslag hade aldrig tidigare tagit sig till final i ett VM.

Filip och Anna blev även utsedda till turneringarnas bästa målvakter. Isac pangade in två av Sveriges tre mål i kvartsfinalen. Nathalie blev utsedd till den bästa spelaren i gruppspelsmatchen mot Kanada. Anna till dito i gruppspelsmatcherna mot USA och Ryssland. Så ni ska vara mer än stolta.

Jag är mer än stolt.

Både över insatserna där och över själva föreningen i mitt hjärta.

Det kanske inte blir seger varje gång. Det kanske ser ut som hej kom och hjälp mig emellanåt. Det kanske tas onödiga utvisningar. Det kanske blir pucktapp på blå. Det kanske blir mål i baken. Det kanske inte skjuts när det bör.

Men sanningen är ju ändå den att oavsett om jag frågar mig själv varför saker och ting sker eller sliter mitt hår i förtvivlan eller rent av är nära på att kasta ut tvn så kan jag inte sluta att älska Luleå Hockey. Oavsett om det är våra damer eller herrar som spelar.

Jag kan inte sluta att titta på matcherna oavsett hur det har gått tidigare. Jag kan inte förmå mig själv att ta av mig min halsduk när icke likasinnade frågar hur i helvete jag kan bära den.

Jag är för stolt för det.

Oavsett med- eller motgångar.

Just för att man både vinner och förlorar tillsammans.

Jag vet vad jag tror på.

Jag tror på er.

Gör det ni också.

/Kobran

Kobrans Julblogg 2017

”Ute faller snö. I Gävle bocken står och gläder med sin halm innan elden honom når…”.

Snart mina vänner är det jul och på julen ska man vara snäll har jag hört. Därför sitter jag här med hela pepparkaksburken i knät och avstår från att skämta om ljus; dels för att sådana skämt är låga och dels för att man inte ska skämta om den veke.

”All I want for Christmas is you…”.

Jag vet. Nu sitter ni här förväntansfulla allihopa. Vad ska hon dela ut för julklappar i år? Snart så får ni reda på det. Men ni får ge er till tåls. För på samma sätt som Kalle Anka och hans vänner på sätt och vis drar ut på tiden på självaste julafton tänker jag göra en slags resumé på saker och ting som jag har upplevt under 2017. För det är ju ändå som så att även detta år har bestått av både besvikelser och lycka.

Besvikelse över att herrarna gick på extremt tidig semester i våras och att damerna inte tog sig till final. Att man inte kunde försvara den solklara ledning man hade under hemmapremiären mot Örebro. Att SHL är hockeymördare. Att jag själv personligen inte kunde delta på premiärmarschen pga skada. Att Foppa fortfarande inte har lärt sig att åka skridskor. Att man lyckades förlora nere i Göteborg med ett fåtal sekunder kvar. Att ett antal kommentatorer fortfarande inte vet hur man uttalar Joeys efternamn. Att damerna fortfarande inte kan leva på hockeyn. Att herrarna återigen inte kunde vinna i Gävle och att det fortfarande är tillåtet att använda dessa förbannade klappor.

”En taggatråd, en taggatråd…”. 

Lycka över att både Bulan och Rebban kom hem till Norrbotten igen och att Fredrik alltid är Glader. Att Niklas Olausson är ett geni på isen. Att herrarna gjorde fyra mål på rekordtid nere i Växjö. Att damerna ångar på i SDHL och ligger trea trots en extremt haltande tabell. Att man alltid får skåda snygga och stilrena tifon på H-läktaren. Att Leffe Boork ska avgå. Att de gula stålmannentröjorna fortfarande används (om än för sällan). Att Emma Nordin fortsätter att avgöra matcher när det ser som mörkast ut. Att Lena Sundqvist säger Lule Hockey när hon kommenterar. Att Oscar Engsund har gått från att vara den fula ankungen till en vacker svan. Sist, men absolut inte minst, lycka över att vår kära förening numera har funnits i 40 år.

”För att jag älskar dig så som du är…”. 

Med detta sagt har det nu blivit dags att öppna julklappssäcken. Det är verkligen olidligt spännande.

Men se där. Först ut är en julhälsning till Skellefteå. Tack för att ni alltid tänker på miljön och således aldrig har sex när det är ljust, utan enbart när det är släkt.

”Hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå…”. 

Jag hoppas förresten att ni vet när det är som mörkast under julen? Mellan dagarna.

Årets första julklapp är adresserad till Linköping. Det är ett paket inslaget i silvrig plast innehållandes både vett och etikett och en och annan skämskudde. Snälla ni, om ni vill vara fyndiga och göra reklam för era hemmamatcher rekommenderas inte följande sätt:

https://twitter.com/lhchockey/status/942442194295771136

Ni borde shemes, rent ut sagt.

”Rudolf med röda mulen…”.

Men det var då fan att Roger Rönnbergs favoritlåt helt plötsligt skulle dyka upp från tomma intet.

Årets andra julhälsning tillägnar jag Karlstad och Färjestad. Det är ungefär lika intressant att veta vem som har den största Dicken i hallen som det är att veta varför det alltid Ilari Melarts tänder när han dricker kalla drycker.

”Se då krypa tomtar upp ur vrårna…”. 

Dags att dela ut ytterligare en julklapp till Linköping. Gud så generös jag är. Varsågod, Niklas Persson. Här får du en vaniljsås eftersom det passar så bra till Pajen.

För att dra ut lite på spänningen undrar jag nu om ni vet vad det är för likhet mellan HV71 och Kina? Jo, båda har Reese.

Nästa julklapp är ett stort och hårt paket. God jul, Emil Larsson. Här får du den största guldstjärna som någonsin skådats som en slags symbol för hur fantastiskt duktig du är. Det är sannerligen en fröjd att ha dig i laget.

Det strålar en stjärna…”.

Oj, oj, oj. Nu fick jag gräva riktigt långt ner i säcken, men till slut fick jag tag på årets tredje julhälsning och den är tillägnad Roger Melin. Nu när du har fått sparken kan du ju alltid starta upp en kälkfabrik eller liknande.

Kvällens fjärde julklapp vill jag ge till Djurgården i form av boken Livet går vidare skriven av Karin Wahlberg. Motiveringen till det behöver jag väl knappast skriva ut.

Vi tar en julklapp till när vi ändå håller på. Här kommer lite vätskeersättning till Rögle, eftersom seriespelet ser ut att suga musten ur det laget.

Vet ni för övrigt vem i Luleå Hockey som nu för tiden sprider mest julkänsla?

Viktor.

Gra(h)nen står så grön och grann i stugan…”. 

Årets sista julklapp vill jag ge till Daniel Sondell. Här får du en bättre hockeyklubba så du slipper drälla så mycket med pucken.

Nu har det blivit dags för mig att runda av eftersom min julskinka har rymt och det tycker jag är grymt. Dessutom måste jag titta till sillen och se hur den mår eftersom den tydligen har gått och blivit inlagd.

Tack och bock från Gävle.

Härmed önskar Jag Er Alla En Riktigt God Jul!

/Kobran

5128…

…lyder det nya publikrekordet i SDHL efter dagens match mellan LHC-HV71 som spelades i Saab arena. En mäktig siffra må jag säga. Det är bara att lyfta på hatten och gratulera!

Jag brukar, som många säkert redan vet, oftast inte ha så mycket till övers för LHC som ”club”. Men till och med jag medger att deras damer förtjänar lika mycket uppmärksamhet som alla andra. Så som de sliter varje år för att vara ett av de ledande lagen inom svensk ishockey var det verkligen på tiden att de fick stå i rampljuset nu på riktigt.

Tyvärr brukar ju herrarna deras mer eller mindre jämt rosas till skyarna av Linköpingsborna själva. Damhockey däremot är inte kul, påstås det. På frågan hur många SM-guld LHC har vunnit genom åren brukar många dessutom svara noll. Nej. Det stämmer inte. Två är det rätta svaret. Fler än så om man börjar räkna juniorguld. Men noll är definitivt fel.

Att folk i övrigt skämtar om att LHC är cluben utan guld är ju en sak. Men att många av de egna supportrarna också verkar stå på den sidan får mig att börja skaka på huvudet och undra vad som försiggår.

Det är mycket därför som jag även känner mig tveksam till vad som kommer hända härnäst. Om detta bara var en engångsföreteelse eller om intresset på riktigt ökar nu bland gemene man.

Det är ganska lätt att dela ut gratisbiljetter och på så sätt få folk att komma till ett specifikt evenemang. Det har jag sett förut i olika sammanhang och städer. Det svåra däremot är att få det till en vinnande trend. Till något som folk på riktigt uppskattar och tycker är kul.

Luleå tycker jag ändå har lyckats rätt bra där. Det kommer ofta x antal hundra personer på matcherna. Men nu var det ändå rätt så länge sedan som publiksiffran var riktigt maffig. Kanske är dags att haka på Linköping nu och ta tillbaka rekordet? Gävle och Jönköping har ju också visat bra tendenser tidigare vid några enstaka tillfällen. Kanske är läge att återigen visa att det går?

Jag hoppas verkligen att folk insåg nu att det kanske inte var så dumt med damhockey ändå och fortsätter att åka ner till Stångebro när tillfälle ges.

Jag vill ha rivalitet. Publik, tifon, flaggor, hejarramsor. Jag vill att damlagen ska hejas fram på samma sätt som om det vore herrar som spelar. Jag vill även se matchintron och höra mållåtar.

Imorgon påbörjas en ny vecka med nya möjligheter. Jag ser med spänning fram emot den.

Gör mig gärna överraskad med stil, Hockeysverige.

/Kobran

Nu är vi på vinnarspåret igen

Idag har jag varit på hockey i Gavlerinken och sett matchen mellan Brynäs och Luleå Hockey/MSSK.

Jag höll nästan på att komma försent då jag inte visste vart man skulle gå in. Under tidigare möten har man fått gå in via bortaståentrén. Så jag gick dit idag med. Men där var det stängt. Det visade sig att under den här säsongen (och förhoppningsvis även kommande) gäller huvudentrén. Mycket bra initiativ. Synd bara att de inte kläckte samt genomförde den idén tidigare.

Väl inne på arenan satte jag mig på sittplats. De hade stängt av hälften av sektionerna, bland annat ståplats. Något de inte har gjort tidigare. Alla var tvungna att sitta på samma långsida. Funderade över varför de hade valt att göra så, men jag kom inte direkt fram till något vettigt.

Hur som helst, matchen skulle starta och då mina damer och herrar drogs det igång något slags intro! Trodde knappt mina ögon. Det fanns liksom inte på kartan förra säsongen. Jag blev så glad! Det var så rätt! Alla lags damer förtjänar det här. Ett slags erkännande eller vad man ska säga.

Det var LHF/MSSK som startade målskyttet. 0-1 kom redan efter cirka 5 minuter i powerplay genom Melinda Olsson. Brynäs var nära att kvittera på slutet när de hade ett skott i ramverket. Men perioden slutade på samma sätt som den startade.

När jag skulle gå ut och köpa mig en dricka kom Leffe Boork förbi och frågade om jag spelar för LHF/MSSK eftersom jag hade kryckor och rätt tröja på mig. Lite komiskt tycker jag att landslagets förbundskapten inte verkar ha koll på läget. Men jag log bara och sa att nae det gör jag inte. Jag är bara och håller ställningarna.

Den andra perioden såg väldigt länge ut att bli mållös, men med 8 sekunder kvar bjöd Emma Nordin på enmansshow när hon väldigt snyggt hängde 0-2.

Den tredje perioden blev betydligt mer målrikare. Först satte Nathalie Ferno 0-3 efter cirka 8 minuter. Drygt 2 minuter senare fixade Rebecca Stenberg 0-4. Men det var inte slut där. Nordin grejade ytterligare ett mål till 0-5 med cirka 3,5 minuter kvar av matchen. Det såg länge ut som att Maria Omberg skulle hålla nollan. Men tyvärr sprack det med 4 sekunder kvar då 1-5 kom. Trodde att det skulle spelas upp någon mållåt då med tanke på introt inför matchen. Men icke. Så långt hade de inte kommit i utvecklingen. Men det kommer väl det med framöver. Hoppas jag.

Tre enkla poäng blev ett faktum när slutsignalen ljöd. Jag var så nöjd. Det var en mycket välförtjänt seger. Skottstatistiken slutade 12-29, vilket säger en hel del om matchbilden.

Efter att lagen hade tackat varandra åkte våra tjejer fram och tackade oss på läktaren för matchen genom att slå klubborna i plexiglaset. Perfekt avslutning på en underbar kväll.

/Kobran

Douze points

I torsdags började SDHL för Luleå Hockey/MSSK:s del med bortaturné deluxe. På fyra dagar skulle laget besöka fyra olika städer samt spela mot fyra olika lag. Absolut ingen lätt uppgift.

Jag personligen tänkte att om tjejerna får med sig nånstans mellan 7-9p hem så har de gjort det bra. Djurgården, Linköping och HV71 är tunga att möta borta (och även hemma). Göteborg bör man väl kanske inte underskatta helt och hållet, men där bör vi ändå vara några storlekar större.

Första stoppet blev Stockholm och möte mot de regerande svenska mästarinnorna Djurgården. Matchen var jämn redan från start, men Anja Stiefel såg till att spräcka målnollan redan i slutet av den första perioden. Djurgården kvitterade tidigt i andra, men sedan kunde Rebecca Stenberg och Natalie Ferno göra varsitt mål så att det stod 1-3 på resultattavlan när perioden var över. Djurgården gav sig inte utan hängde 2-3 några minuter in i tredje. Men det verkade inte Stiefel vara så nöjd med, för hon svarade cirka 9 minuter senare med att sätta sitt andra mål för kvällen. 2-4 alltså. Med cirka 2 minuter kvar blev det nerv i matchen igen när hemmalaget satte 3-4. Men de norrbottniska tjejerna redde ut det och vann till slut med samma siffror. Fantastiskt. Underbart.

Nästa stopp, Linköping. Ytterligare en svår uppgift att ta sig an. Men det stoppade inte våra stålkvinnor. 0-1 av Stenberg när ungefär halva den första perioden var spelad. 0-2 av Michelle Karvinen perioden senare. Linköping svarade visserligen nästan direkt genom att sätta 1-2. Men vad gjorde det när Melinda Olsson hängde 1-3 i slutet av tredje. Visst, Linköping pressade på genom att återigen svara till 2-3. Men segern blev vår, ändå. 6 tunga poäng på 2 matcher. Jag var stolt som tuppen.

Jönköping nästa. Här trodde jag att bränslet skulle ta slut. Att musklerna inte skulle orka mer. Att säsongens första förlust skulle bli ett faktum. Det såg även ut att bli så när matchen väl var igång, med tanke på att det var HV71 som spräckte målnollan först. 1-0 efter första perioden. Fan, fan, fan tänkte jag här hemma. Men som en blixt från klar himmel kvitterade Emma Nordin matchen till 1-1 tidigt i den andra perioden. Ett hopp tändes inom mig. Kanske att det kan gå ändå. Och som det gick! 1-2 av kapten Jenni Hiirikoski cirka 10 minuter senare följdes av 1-3 av Ferno några minuter in i den tredje perioden. 2-3 kom visserligen väldigt tätt inpå, men Ferno drog ändå det längsta strået där och hängde 2-4 med enbart några minuter kvar av matchen. Ytterligare en seger i bagaget. Ytterligare 3 otroligt viktiga poäng. Vilka fantastiskt duktiga tjejer vi har i laget!

Sista stoppet, idag. I Göteborg. På förhand en match som tjejerna ska vinna. Men samtidigt en oviss match, med tanke på den långa resan dit. Återigen hann jag tänka att bränslet kanske var slut. Återigen fick jag fel. Denna gång med råge. Karvinen hängde två snabba i början av den första perioden. Det följdes av ett mål av Ferno samt två mål av Hiirikoski. 0-5 alltså redan efter en period. Redan där förstod jag att matchen var över. Jag såg nämligen inte hur Göteborg skulle kunna svara. Det kunde de inte heller. Istället var det Luleå Hockey/MSSK som fortsatte att gasa. Hiirikoski fullbordade sitt första hattrick i LHF/MSSK-tröjan genom att sätta 0-6 direkt i den andra perioden. Den hann knappt starta, om man säger så. Det var inte bara hon som skulle göra hattrick idag utan Karvinen satte 0-7 13 minuter senare. Men hon nöjde sig inte där utan passade även på att sätta 0-8 i början av tredje. Fyra mål på en match. Galet bra, Magic Michelle. För att sprida ytterligare salt i såren satte Nordin 0-9 en stund senare. Jag satt och hoppades på tvåsiffrigt. Men så kul skulle vi inte ha det, åtminstone inte den här gången.

Fyra dagar, fyra matcher, fyra segrar. 12 poäng. 20 gjorda mål. Kan det bli bättre? Jag tror nästan inte det.

Eller jo, det kan det nog. Nu på fredag den 15/9 är det hemmapremiär för tjejerna kl 19.00 i Ishallen Delfinen, med utlovat maffigt tifo på H-läktaren. Det får man ju bara inte missa!

Låt segerråget rulla vidare!

Ses där.

/Kobran

Bekväm matchinledning

Nu ikväll spelades den första träningsmatchen för säsongen borta mot Boden Hockey. En mycket bra start kan jag tycka, med ett riktigt hockeyderby.

Att Luleå skulle vinna matchen var jag rätt så övertygad om på förhand, men samtidigt så funderade jag lite på det som Fredrik sa i det senaste podcastavsnittet – att motivation skulle kunna slå klass.

Luleå valde att ställa upp med följande kedjor:

Harju – Hishon – P. Emanuelsson (Johansson – Sandström)

Hedman – Olausson – Cehlin (Mikkelson – Johnston)

Larsson – Lundeström – E. Emanuelsson (Själin – Nässén)

Rydahl – Levander – Toolanen (Engsund – Grahn)

Mycket juniorer med andra ord och total avsaknad av, vad jag åtminstone kallar det, ordinarie fjärdekedja i form av Fabricius, Falk och Forsberg.

Det hade jag inte räknat med. Vad nu? Ser Luleå det här som en plojmatch? Vill de inte vinna? Eller är det bara ett ypperligt tillfälle att låta juniorerna testa på lite matchspel?

Oavsett vilket så drog matchen igång. Den första perioden blev mållös. Men i den andra perioden kunde Harju sätta 0-1, efter att ha fått stå helt ensam i slottet.

Otroligt glädjande att just Johan fick sätta Luleås första mål. Det har ju varit mycket diskussioner kring honom den senaste tiden. Många som har menat på att C har tyngt ner honom, att han nog kan leverera mer framåt nu, osv. Åsikter som jag själv förövrigt delar. Så jag hoppas att det här inte var en engångsföreteelse utan att han faktiskt är på gång nu, igen. För nog är han en bra spelare allt om han bara får rätt förutsättningar och hittar lugnet i sig själv.

Lite senare i samma period kunde Hishon sätta 1-2 på direktskott.

Även det mycket glädjande. Efter de senaste årens utländska nyförvärv i form av bl a Rajala och Kennedy har man ju ändå varit lite tveksam nu om Hishon är något att ha. Tanken har ju slagit en att han skulle kunna vara lika loj som de andra.

Men den tanken har jag till viss del slagit bort nu. Inte bara för att han lyckades göra ett snyggt mål ikväll, utan för att Joey faktiskt verkar vilja spela hockey. Han har nämligen enligt rykten redan nu visat framfötterna på träningarna i form av positiv inställning. Något som åtminstone Kennedy såg ut att sakna.

Hishon verkar förövrigt vara en sådan spelare som kan gå in framför mål och böka och ser dessutom ut att kunna läsa av spelet bra, osv. En spelare som Luleå behöver helt enkelt.

Dock ska man väl inte ropa hej riktigt än. Säsongen är ju trots allt ung fortfarande. Men hittills ser det ju lovande ut i alla fall.

Den andra perioden avslutades med att Olausson satte 1-3.

Ytterligare ett (nygammalt) nyförvärv som fick näta. Ytterligare ett glädjande besked. Alltid skönt när kaptenen visar vägen från start.

I den tredje perioden satte Lundeström 1-4 på styrning.

En junior i målprotokollet! Inte fy skam! Isac visade ju visserligen redan förra säsongen att han besitter kapacitet att kunna bli en riktigt bra hockeyspelare. Så egentligen borde jag inte ha blivit förvånad över att han lyckades hitta nät även ikväll. Men det är klart att man blir lite extra glad när de yngre förmågorna tar plats.

Isacs mål skulle inte bli det sista för kvällen. Ytterligare en junior skulle visa sig framgångsrik. Nämligen Levander.

Det om något hade jag absolut inte trott på förhand. Visst. Axel är ju, uppenbarligen, bra. Annars skulle han aldrig ha fått skriva på A-lagskontraktet. Men jag hade ändå inte tänkt mig att han skulle näta. Åtminstone inte nu. Men det är bara att lyfta på hatten och hoppas på att det fortsätter så i de matcher som han får chans framöver.

Nu såhär efter matchen är jag nöjd och positiv. Luleå spelade bara på den tredje växeln ikväll, men lyckades trots det vinna komfortabelt med 2-5. De mötte må hända inte det bästa motståndet. Men det känns ändå som att det finns potential i laget.

Man sparade, som sagt, på vissa spelare. Spelare som jag vet är hungriga och som jag vet kan ställa till det för motståndarna framöver. Kanske inte alltid i form av mål, men i form av stök och bök. Jobbiga spelare att möta med andra ord.

Sedan så vet vi ju att bröderna Emanuelsson kan vara riktigt giftiga. Larsson sägs dessutom vara bra. Han är en snabb och stark spelare som kan tacklas och har dessutom ett snabbt skott. Cehlin tror jag personligen även mycket på.

Ingen av dessa herrar hamnade i målprotokollet ikväll. Så där finns det nog en del att hämta framöver, kan jag tänka mig i alla fall och jag vägrar ha fel på den punkten.

På torsdag möter Luleå Modo hemma i Delfinen. Frågan är om det blir seger då och på vilken växel laget har tänkt spela på.

Frågan är om jag är lika nöjd och positiv efter den matchen.

Men man kan ju alltid hoppas.

Heja Luleå!

/Kobran

 

Kom igen nu. Stå upp för damerna, Hockeysverige.

Hur kommer det sig att (åtminstone) ett damlag i Sveriges högsta liga ska behöva städa läktare för att pengar ska rulla in? Laget jag tänker på är Leksand. Leksand som drar mängder med folk när herrarna spelar. Varför blir skillnaden så stor när damerna tar på sig skridskorna?

Leksands damer håller sig ju kvar i den högsta ligan varje år och går dessutom till slutspel. Så snälla, rara kom inte och säg att de är dåliga på något vis. Tråkiga? Nae, det tycker jag då inte heller. Då måste det vara betydligt tråkigare att åka återtåg år in och år ut.

Hur kommer det sig att någon i Gävle var så stolt över publiksiffran i höstas, när den enbart visade på ett 100-tal personer under matchen mellan Brynäs-Luleå Hockey/MSSK?

Ett 100-tal personer. Kom igen. Sen när blev det mycket? Det är visserligen en ganska så vanlig publiksiffra när damer spelar. Men som jag var inne på tidigare: Varför är det så?

Jag minns när vi i Luleå var sjukt besvikna över Luleå Hockey/MSSK:s publiksiffra i höstas efter att Luleås herrar hade spelat sin hemmapremiär och då var det ändå betydligt fler än 100 personer som stannade kvar.

Hur kommer det sig att kontrasterna är så stora när det kommer till vad som anses vara mycket publik under en dammatch?

Hur kan en mindre stad som Luleå (ofta) dra mer publik till en dammatch än någon av de större städerna i Sverige?

Jag hörde en gång att ”alla går på hockey i Norrland för folket där har inget annat för sig”.

Jaha. Det var ju verkligen ett jättebra argument.

Jag slår vad om att personen som sa så aldrig har satt sin fot i Norrland – vad som nu ens anses vara Norrland?

Dessutom, brukar exempelvis Luleås herrar ständigt ha lapp på luckan? Nej, det brukar de inte.

Jag tror att svaret på frågan, åtminstone delvis, är kärlek. Av någon anledning så väljer Luleå Hockeys supportrar att visa mer kärlek till sina damer än vad övriga supportrar gör.

Exempelvis genom att sponsra damlaget med lagjackor. En mycket, mycket fin gest som visar på att damerna är minst lika mycket värda som herrarna.

Nej, Luleås herrar har inte fått något sådant. Men det behöver de ju inte heller. De får redan uppmärksamhet i form av både reklam och publik.

Jag skulle kolla upp en sak på damernas hemsida nyss (www.sdhl.se). Jag länkades per automatik till herrarnas hemsida (www.shl.se). Jag testade då att googla ”SDHL” istället. Fick direkt upp ”menade du SHL?” längst upp på sidan. Nej, det gjorde jag för bövelen inte. Bara några sådana här enkla saker kan göra mig tokig alltså. Redan där har vi ju en slags skillnad, för redan där känns det som att herrarnas serie får tyngre vikt.

Visst förekommer det reklam om SDHL också. Så naiv är jag inte. Det var ju ett reklamberg som gjorde att HV71:s damer kunde slå publikrekordet i SDHL.

Det var likaså reklam som gjorde att även Brynäs damer var nära på att slå publikrekordet (ja, jag vet. Personen som jag nämnde tidigare måste ha svimmat där av chock).

Jag vågar påstå att även Luleå Hockey/MSSK slog det tidigare publikrekordet genom reklam.

Reklam är aldrig fel. Men varför inte göra reklam för alla matcher när man ändå håller på? Vad är det roliga i att enbart göra det en handfull gånger om året, om ens så mycket?

Nu kommer vi tillbaka där vi började – pengar och intresse.

Det kostar. Speciellt när intresset är så pass lågt.

Men å andra sidan, hur ska intresset någonsin kunna höjas om reklamen uteblir?

Förtjänar inte tjejer lika mycket kärlek, respekt och uppmärksamhet som killar?

Till nästa gång du ska på hockey i en stad som både har ett herr- och damlag. Kolla gärna upp om båda lagen har hemmamatch samma dag och gå i så fall på båda matcherna. Det kostar inte så mycket extra. I princip det enda det kostar är tid. Men det går att offra några timmar från sociala medier till förmån för att stötta en verksamhet. Jo du, ta gärna med kompisgänget också. Ni kanske rent av kan twittra om att ni har varit där och skriva in någon rolig hashtag.

Den enkla gärningen kanske kan leda till att någon annan kan städa läktarna efter match.

Vem vet?

/Kobran

Jag längtar…

Igår skrev jag ett kortare inlägg om att hockeyn snart börjar igen. Jag tänkte försöka mig på ett liknande inlägg idag, men med fokus på olika saker som jag ser fram emot.

Jag längtar efter att få marschera längs Luleås gator i riktning mot Delfinen och känna mig som världens gladaste människa.

Jag längtar efter att få ställa mig på H-läktaren och heja fram föreningen i mitt hjärta (herrar som damer) samt kunna göra exakt samma sak på bortastå någonstans i Sverige.

Jag längtar efter att få se Sveriges snyggaste tifon (gjorda av LuleåFans/Luleå Ultras).

Jag längtar efter att kunna krama närmsta människa på läktaren av ren glädje för att Luleå har gjort mål.

Jag längtar efter att kunna applådera laget efter match oavsett om de har vunnit eller förlorat (även om det första alternativet är att föredra).

Jag längtar efter att få se Johan Forsbergs underbara skridskoteknik.

Jag längtar efter att få se Emma Eliassons tröja hissas i Delfinen.

Jag längtar efter att BDA-orkestern ska släppa nya låtar.

Jag längtar efter att domarna ska få tummen ur och släppa pucken någon gång.

Jag längtar efter att få sjunga med till ”Nanananana Einar”.

Jag längtar efter att Janne Sandström ska göra 100 000 mål.

Jag längtar efter att få se vad Niklas Olausson kan åstadkomma som kapten.

Jag längtar efter att kunna jinxa igen till allas stora förtret.

Jag längtar efter att Luleå ska vinna i Gavlerinken.

Jag längtar efter att Jenni Hiirikoski återigen ska visa vilken skridskodrottning hon är och att Magic Michelle Karvinen ska vinna poängligan i SDHL.

Jag längtar efter att få se Bulan i båset.

Jag längtar efter att få se Fredrik glad(er).

Jag längtar efter att kunna ha roligt i baren.

Jag längtar efter att få se Roger Rönnbergs röda ansikte.

Jag längtar efter att våra duktiga målvakter ska hålla nollan.

Jag längtar efter att få se Emma Nordin på H-läktaren sjungandes till ”Luleå olé olé olé…”.

Jag längtar efter att domarna ska bortse från vilket namn det står på tröjan efter att Anton Hedman har tacklat.

Jag längtar efter att få se vad alla nya spelare kan åstadkomma.

Jag längtar efter att få se Djurgårdarnas sura miner efter att Johan Forsberg återigen har visat att deras beteende inte biter på honom genom att hänga pucken i nät på Hovet. Gärna i sista sekund.

Jag längtar efter att Luleå ska gå till slutspel.

Jag längtar efter att få räkna hur många gånger som Björnbröder-Fredrik säger ”Precis så är det ju” i kommande poddar.

Jag längtar efter att återigen kunna fråga LHCarna hur det gick för Cluben efter att de ytterligare en gång har floppat och missat det där med att vinna guld.

Jag längtar efter att få besöka Stadsparken med vita jeans…

 

Snart börjar det igen

Solen skiner ute och jag sitter på ett tåg. Verkligen bra timing. Eller inte. Men, då passar det ju ypperligt att skriva lite här. Det var ju ett tag sedan jag gjorde det ändå. Nu kanske ni börjar förstå att det inte är Skägget som sitter och skriver den här smörjan. Nej precis, det är den huggande Kobran som äntligen är ute på grönbete igen.

Nå, vad har då jag på hjärtat en dag som denna? Dels vill jag ta tillfället i akt och gratulera Johan Forsberg på födelsedagen. Men framförallt vill jag poängtera att det enbart är 79 dagar kvar nu till premiärmarschen! Den kommande säsongen är enbart ett stenkast bort nu. Man blir glad av bara tanken.

Tänk er:

När Luleå entrar isen via björngapet för första gången. När vi (återigen) får se Sveriges snyggaste tifon på H-läktaren. När säsongens första mål kommer. När någon spelare väljer stålmannen som målgest. När segrarna börjar rulla in. När någon av våra eminenta målvakter håller nollan. När (ytterligare) en ung talang kliver fram och visar framfötterna.

När Luleå lyckas kvittera i sista sekund. När laget lyckas vända en sämre trend.

När Luleå (förhoppningsvis) går till slutspel.

När vi får umgås med likasinnade och ha kul tillsammans; oavsett om det är hemma eller borta. När vi för fulla halsar hejar fram laget i både med- och motgång och strid, med flaggor och halsdukar viftandes i skyn.

Det om något är kärlek.

Snart mina vänner är det dags.

 

Nu står dörren på glänt…

För exakt ett år sedan vann Luleå Hockey/MSSK sitt första SM-guld efter att ha slagit LHC med 2-1 i matcher. Sett till det samt det faktum att de båda var i förarsätet även under grundserien, trodde jag att det skulle bli en kamp in i det sista mellan dessa så kallade giganter även i år. Men ack så fel jag hade.

Norrbottningarna vann visserligen årets grundserie överlägset, men sedan tog det stopp. Om det berodde på nervositet och att de inte riktigt klarade av att hantera de höga förväntningarna som de hade på sig går det bara att sia om. Det hela rann helt enkelt ut i sanden. Inte heller Linköpings damer fick det att fungera.

Men där någonting slutar tar något annat vid. På samma sätt som vårblommorna sakta men säkert kommer upp ur det kalla snötäcket och får se solens strålar, kom Djurgården och HV71 in i finrummet.

Två lag, som aldrig tidigare hade spelat final, skulle alltså få göra upp om SM-titeln. Efter två väldigt jämna matcher drog Djurgården det längsta strået. Men HV71 bör inte känna sig allt för besvikna ändå. De vann inte bara ett åtråvärt silver, utan slog även nytt publikrekord under säsongen. Det tidigare publikrekordet innehades av Luleå Hockey/MSSK på fina 3150 åskådare, det nya ligger nu på hela 4563 åskådare.

Att det inte var någon favorit som vann guldet i år tror jag kan gynna sporten ur den aspekten att nytt intresse kan födas. Dels från småtjejer runt om i landet som mycket väl kan se egna möjligheter i att kunna bli stjärnor i framtiden tack vare deras förebilders framgångar, dels från gemene man. Om SM-titeln hela tiden skulle stå och väga mellan ett fåtal lag skulle det nog vara svårt att få utvecklingen framåt. Men ju fler vedträn desto större brasa.

I höst påbörjas en ny, rafflande säsong. Det återstår att se vilka som till slut kan titulera sig svenska mästare då. Kanske blir det en ny finalserie mellan Djurgården och HV71, kanske slår Luleå Hockey/MSSK och LHC tillbaka, kanske kommer det in ett nytt lag i finrummet. Dörren står helt enkelt på glänt.

Oavsett hur det hela slutar så hoppas jag att någon eller några utmanar HV71 om publikrekordet, för inte är det väl meningen att våra hockeytjejer aldrig ska få uppleva fullsatt hall?

/Kobran