Författararkiv: Fredrik

Sluta se bakåt!

Doften av en ny säsong börjar faktiskt kännas i luften, likt syrénens runda doft, fyller de ljusa och varma försommarkvällarna.
Lagbygget går mot sin slutfas och Juni är inte ens slut, än. Måste vara något sorts rekord.

Senast in, var den forward vi (på Björnbröder och i övrig lokalmedia) pratat om under flera veckors tid; nämligen, kanadensaren, Joey Hishon. Centern är fortfarande hemma i Kanada och tränar med vänner och NHL-proffs i hemstaden Stratford, i Ontario, Kanada.

Han är tilltänkt som en toppcenter, som tillsammans med Olausson ska stå för powerplayspets, flera vunna tekningar och ett kreativt och snabbt spelande Luleå Hockey, anno 2017/2018.
Nu viskas det om att ett kontrakt är erbjudet till den sista pusselbiten i Luleås lagbygge och vi väntar, såklart, med spänning vem det kan vara. För namnet lär dyka upp i medierna inom kort om det ens börjar att tendera till att Luleå Hockey är laget som får backens signatur.

Självklart går vi också och hoppas att Luleås senaste NHL-kontrakterade spelare,
Filip Gustavsson, som nu kritat ett kontrakt med Pittsburgh, över 3 år och Christian Jaros (som bekant skrivit på för Ottawa Senators), gör att det görs loss lite av en lönebudget till kommande toppspelare, på backplats. För räknar vi ihop de summor Luleå Hockey får för de tu, ges det klirr i kassan (kring 4,5 miljon SEK).
Viktigast här, är inte att få hybris och tro att de pengarna ENDAST ska användas att lägga på herrarna, utan att de jämnt ska fördelas över fler plan. Men visst finns en procent i det att lägga på en spelare som kommer in. Det tvivlar jag inte ett dugg på.

Det är här som Luleås juniorsatsning nu tagit ett, viktigt, kliv framåt.

Juniorsatsningen börjar så sakteliga ge frukt och att säkra signaturer med juniorer, som sedan köps loss av NHL-lagen, kommer ge Luleå Hockey en stabilare ekonomi i framtiden.
Ponera att Luleå tar fram 2 juniorer per säsong, som får kontraktsförslag av NHL-klubbar, ja då har vi 3-5 miljoner per säsong som man kan skjuta in i det egna kapitalet. Men det är inte bara där som Luleå måste ha hjälp ekonomiskt.
Publiken måste börja infinna sig, varje match, och inte bara när det går bra för klubben. Det är i motvind som draken lyfter och motvinden kan få ett extra lyft och bli medvind, med hjälp av supportrar och stödet från läktaren.

Sitt inte hemma som en soffexpert och klaga på att publiken inte dyker upp, om du själv bor i nejderna och inte ämnar dyka upp. Sitt inte och klaga på Luleås ekonomiska problem, om du inte tänker gå på årsmöten och göra din röst hörd. Du kan sitta vid din smartphone och/eller datorskärm och spela Allan och tro att du minsann har mer rätt än jag, att få vädra din åsikt. Är du på internet och för ett argument, ge dig då fasen på att du kommer få mothugg och direkta motargumentationer.

Till sist vill jag också påpeka, till alla er som tycker det är bra att Luleå Hockey fortfarande ruvar på spelare som Janne Sandström, ni som vill ha tillbaka Per Ledin, alla ni som drömmer om tiden när Luleå vann ett SM-guld (vilket blir 22 år, under säsongen), ni som drömmer om spelare som Pavel Skrbek, Jaroslav Obsut och till och med tycka att Kennedy är ”kung”, för att han gjorde 2 mål på 2 matcher (efter att ha varit horribelt dålig de 16 matcherna innan).
Hur svårt har ni att släppa det som varit? Hur svårt är det att ge ”Bulan”, ”Skuggan”, Engman, med flera, förtroende, tillit och tilltro? Våga hoppas på framtiden?

Luleå har, på pappret, ett bättre lag nu, än förra säsongen. Det är många hemvävda (en svensk kärngrupp), där topparna kan vara transatlanter, eller dylikt för att ge en bredd på truppen, där man dessutom litar på de unga namnen som är hungriga att visa vad de går för, vid skador.

Under senaste två-tre veckorna har jag sett otaliga Twittrare och Facebook-användare som höjt sin oroliga röster inför kommande säsong. Jag säger inte att jag inte förstår er oro. Jag säger bara att den kanske är lite väl tilltagen. Luleå har inte ens fått ställa sig på isen och man kommer redan ramla ur SHL. ”Skadebekymmer”, ”Kalle Anka-personer till GM:s”, ”Hishon är nästa Kennedy” och dylikt skrivs, utan att ens få se spelarna ta ett skär på is, ens en gång.

Jag väntar 15-18 omgångar, som förra säsongen, innan jag börjar såga (om det behövs). Jag ser nyktert på nästa säsong. Luleå budgeterar inte längre med semifinal och har en mer blygsam approach till vad som komma skall. Man slår sig inte gul och blå på sina bröst från ledningen och skriker om att, det inte finns något annat än SM-guld.
Självklart vill både vi fans och klubben vinna SM-titlar och vara en toppklubb. Men man kan heller inte skrika om att ”1996, när Luleå senast vann guld, så…”, eller ”när Rönken var i Luleå, så…”. Det funkar inte så.

Majoriteten av supportrarna ville ha Rönkens huvud på ett silverfat och nu kan de inte sluta tjata om vilken magisk tränare han var. Bestäm er. Vill ni ha ett Luleå som spelar hockey, utifrån en modell som är ifrån 1996, vill ni ha en tränare, ni en gång hatade mer än allt, i klubben eller vill ni se framåt – mot det nya Luleå Hockey?!

Jag, personligen, väljer i alla fall det sista alternativet. Jag vill hänga med i den moderna hockeyn, den moderna hockeyn som vår nye huvudtränare vurmar för och vill utveckla än mer, under sina kommande år i Luleå Hockey. Det kommer ta ett litet tag innan det sitter fullt ut. Men, jag vet att herr Berglund är en bättre tränare, än vad hans företrädare, ”Skuggan” Nilsson någonsin kommer vara eller bli. Alla legender är inte formade att bli tränare, helt enkelt.

Jag tror mer på ”Skuggans” affärssinne och vältalighet, än någonting annat. Tillsammans med Ulf Engman, har han en av de mest snillerika och smartaste personerna inom svensk hockey. Kunnig som få, brett kontaktnät och en förmåga att läsa spelares för- och nackdelar. Han har inte varit videocoach i svenska ishockeyförbundets olika representationslag (1 brons i Ivan Hlinka Memorial Trophy, 1 silver i U18, 1 OS-silver, samt ett brons, ett silver och en guldmedalj i Tre Kronors seniorlag), i ett decennium, för inte.

Med den sista pusselbiten, med en duktig offensiv back, kan Luleå Hockey bli en riktigt farlig underdog (likt Malmö Redhawks var under 2016/2017) kommande säsong.

Släpp sargen, kliv av vagnen eller ta av stödhjulen och häng med, på vad som kommer bli en fantastiskt spännande resa, med mig.

/Daniel ”Skägget” Eriksson

Kommande omstart och nystart

Säsongen är över sedan länge, laget har börjat formas och försäsongen är igång så då är det passande att berätta vad vi inom Björnbröder jobbar med också, för även vi startar nu upp inför kommande säsongen själva också. Jag vill alltid utveckla Björnbröder och göra oss större & bättre inför varje säsong, i den mån det går att göra saker bättre givetvis, och har under en längre tid funderat på hur och vad man kan göra för att uppnå detta.

Till kommande säsongen blir det därför lite ändringar i grupperingen, detta på grund av olika orsaker, och detta medför att vi nu kommer behöva nya personer in i gruppen som är villiga att lägga ner både tid och arbete på detta. Det vi nu söker är två ny personer som kommer få varsitt eget, vi kan kalla det, ansvarsområde inom gruppen under säsongen.

Person 1)
Vi söker dig som vill följa våra juniorlag mer ingående. Du kommer skriva både i bloggen under veckorna och även delta med en kortare rapportering i podcasten under ett eget segment (kanske inte varje vecka men till och från iaf). Du behöver ha tiden att se matcherna, live eller via LiveArena väljer du själv. Då vi både vill följa J20 och J18 mer blir det många matcher i veckan som måste gås igenom vilket innebär att det kommer ta ganska mycket av din tid vilket du måste tänka på.

Person 2)
Vi söker även dig som kan och vill ta ett större grepp om damerna och följa dem med samma upplägg som vi haft under föregående säsong, det vill säga blogginlägg och ett fristående podcastavnitt varje vecka där vi går igenom matcherna mer ingående. Även här gäller att du är medveten om att det kan ta ganska mycket av din lediga tid.

Till båda platserna gäller att man givetvis inte behöver bo i Luleå utan så länge man är villig att lägga ner tiden och har det brinnande intresset för Luleå Hockey är det mer än nog. Känner du dig intresserad att ta en av dessa platser? Du kanske vet någon som skulle vara intresserad av att syssla med detta? Hör av dig till mig så tar vi det vidare därifrån.

Ni når mig via mail på fredrik@bjornbroder.se eller via @bjornbroder (samma namn på både twitter, instagram och facebook).

Hoppas ni vill hjälpa oss bli större och starkare!
/Fredda

 

Rädslan för utveckling

Luleå Hockey går emot en oviss säsong, med många förändringar, där nya tränare har introducerats, ett nytt spelsystem skall implementeras och där juniorsatsningen ska ta nästa steg. Då bajsar Luleåfans överallt på sig av rädsla att Luleå ska åka ur med buller och bång och vägrar se det nyttiga i att ge unga killar tid och plats i A-laget. Det skriks om utlåningar för att utveckla spelarna och att ”ge dom tid”.

Deras tid är NU! Det är inte 1996 längre.

Unga killar som HV71 hade Linus Söderström (20) och Lias Andersson (18) och tog SM-guld, med dessa killar som ordinarie i nyckelroller. Brynäs hade Marcus Ersson (19), Lucas Carlsson (19), Jesper Boqvist (18), Linus Ölund (19) och Oskar Lindblom (20) som alla gjorde ett strålande slutspel och gick till final.
Vi har Djurgårdsbröderna Jonathan (20) och Marcus Davidsson (18), som hade lekstuga med Luleå, så fort vi möttes förra säsongen. Frölunda har Rasmus Dahlin (17) och Calle Grundström (19). Jag kan fortsätta med fler lag som har tonåringar och nyblivna 20-åringar som har nyckelpositioner i sina lag, för att lagen är villiga att satsa på dem på högsta nivå och få dem att utvecklas med de bästa spelarna, möjligt, inom svensk inhemska hockey.

Varför är Luleåsupportrar så fantastiskt rädda att ge fler juniorer chansen att bli redo för SHL-spel, när de redan är förälskade i Einar Emanuelsson, Isac Lundeström och Filip Gustavsson? Har ni inte sett vilken utveckling spelare kan få om de bara får chansen på högsta nivån?
Tror ni Jaros var en stjärna när han kom som 17-åring till Luleå Hockey? Han var en rå talang, ifrån en slovakisk juniorliga som inte hade någon seriositet. Han kom till Luleå Hockey, fick bra utbildning av duktiga ledare och fick chansen att spela på hög nivå inom Sverige.

Kom inte och säg att hans utveckling var bra i Asplöven, för det var den inte.
Som 19-åring fick Jaros 22 matcher i Allsvenskan, där han stod för blygsamma 5 poäng och -3. Han tog ordentligt med onödiga utvisningar (55 utv.min) och fastnade i sin utveckling under sin period i Haparanda.
Det var först när han kom tillbaka till Luleå som han tog det där viktiga steget och fick visat för sig vad som krävdes för att lyckas och kunna ta steget till den internationella hockeyn.

Hur ska Luleå lyckas med sin juniorsatsning och få spelare att ta steget, när de inte ska få chansen? Varför ska man ta in en toppback, bara för att Luleås ”egna” produkt utvecklats inom klubben och just blivit den duktiga back (om än ojämn och lite smått dålig i sitt positionsspel i egen zon) han är idag? Varför inte ta stolthet i att man utvecklat en spelare till den grad att han nu räknas som en toppkandidat till att ta en plats i Ottawas backuppsättning nästa säsong?

Varför inte utveckla ännu en talang? Vi har jätteduktiga Viktor Grahn och Kim Johansson som knackar på A-lagsdörren, där båda fick smaka på seniorhockey förra säsongen och inte direkt gjorde bort sig kopiöst. Speciellt den där Grahn som visade vart skåpet ska stå med sin rejäla hockey och som ska få en ärlig chans att ta en plats i vinter.
Den back Luleå bör ersätta med en etablerad spelare, är ju Daine Todd, som skickades ut efter samtal med nye tränaren Thomas ”Bulan” Berglund.

Det är här och nu, som Luleå Hockey ska ta det där förbaskade steget som vi fans att skrikit efter i åratal – att få in unga spelare i truppen. Men när Luleå väl är redo att ta det steget med juniorsatsningen, nej då ska det istället värvas sexiga namn?! Jag ser inte logiken i det.

Tiden för Luleås nästa steg, inom juniorhockeyn och att ge de unga spelarna chansen är NU.

Inte säsongen 18/19. Inte säsongen 19/20. Utan, säsongen 17/18.

/Skägg 

Mr X – Joey Hishon?

Det viskas i de digitala korridorerna om att Jokeritcenter Joey Hishon är Luleås Mr X, på forwardsidan. En kille jag tycker ser väldigt spännande ut, trots en halvt misslyckad säsong, senast i den finländska KHL-klubben.

Vem är då Joey Hishon? Han är 25 år gammal och är född och uppvuxen i Stratford, Ontario, Kanada där han fostrats i Stratford Warriors i juniorligan OMHA. Han tog sedan steget över till en av de tre största juniorligorna i Kanada, OHL, där han var en del av Owen Sound Attack, där han spenderade fyra år och var en av de mest lovande spelarna i klubben. Han draftades, som nummer 17 i första rundan, av Colorado Avalanche. Han var på väg mot AHL med stormsteg, då han blev fult huvudtacklad och blev borta från hockeyn i nästan två år, där utvecklingen, såklart, tyvärr stangerade.

Hishon har fått ta den långa vägen, på grund av skador, till att faktiskt få speltid i AHL och var en del av det Stanley Cup-lag som Colorado ställde på is, senast man spelade om Lord Stanley i Stanley Cup-slutspelet, 2013/2014. Säsongen därpå blev det 13 matcher i NHL för Joey, där han mestadelen av säsongen spenderade tid i AHL-laget Lake Erie Monsters där han stod för 36 poäng på 53 omgångar, innan San Antonio Rampage tog över platsen som Colorados AHL-lag, säsongen 15/16.

Där spelade ”Hish”, som han kallas, 62 omgångar och stod för 14 mål och 29 assists, innan flyttlasset gick över till Jokerit och KHL. Han skadade axeln under säsongen i Finland och fick säsongen spolierad, på så vis och inte alls kunde bidra poängmässigt.

Min vän och Twitterkollega Patric Björklund, som följt kanadensaren under hans karriär säger såhär om Joey Hishon:

Så, jag tycker det ser ut som en spännande spelare, i min mening. Jag förstår också misstankarna att han kan bli ”en ny Kennedy” och att man höjer rösten om att man ”inte scoutat” spelaren. Men, i min bok är Engman och Skuggan bättre förberedda som sportchefer och mer kunniga i sin spelarbedömning, än vad Luleålegendaren Lars Bergström nånsin kommer vara.

Nu ska ännu en spelare in. En back. En ännu mer offensivt kunnig spelare än Sondell. Mycket spännande att följa utvecklingen av Luleå Hockey, just nu.

Vi kan samtidigt säga att Junttilas kontrakt ser ut att brytas inom den närmaste framtiden. Något som också är vettigt, i min mening. En spelare som kom som tilltänkt toppforward, men som totalt misslyckades på SHL-nivå och som förmodligen kommer hamna i finska högstaligan igen.

Vad tror ni? Let us know.

/Skägg 

Lagbygget – Mr X

Med vår podcast i öronen tänkte jag sätta mig ner och analysera den sista pusselbiten och vad som viskas i de elektroniska korridorerna, vad gäller värvningar, spelares vara eller inte vara och hur vi ska se på Luleås kommande säsong, nu när dessutom SHL-schemat börjar nalkas att bli officiellt. Det känns förbaskat bra att få prata hockey igen.

Luleås lagbygge är ju i full gång, där man nu äntligen har fått Thomas ”Bulan” Berglund att signa på ett treårskontrakt med klubben i hans hjärta. Nu är ju det som fattas, enligt Luleå Hockeys nya GM-par, ”Skuggan” och herr Engman, är en toppcenter.
Den position där ALLA lagen, i hela Europa försöker roffa åt sig de bästa spelarna och erbjuda feta kontrakt. Så det kommer inte bli någon lätt match för våra GM att landa en riktigt, riktigt bra center.

Hur ska man då tänka på denna, så otroligt utsatta, positionen?

MÅSTE det vara en center som bevisat sig vara en toppcenter i SHL? Måste han vara ett känt namn som alla i motståndarklubbarnas spelare och supportrar fruktar?
Svaret är här: Nej!

Titta på Brynäs Jesper Jensen. LHC:s Garrett Roe. Malmös Händemark. Några bra exempel på killar som inte varit erkända på SHL-nivå, men som ändå lyckats bra i Sveriges högsta liga.

Det som gäller här, är att man scoutar väl, tror på spelaren och att spelaren också vill utvecklas i klubben han kommer till. Det är många faktorer som ska spela in. Jag kan absolut se en lite mer anonym kille komma in, så länge man vet vad man får i honom, som GM, där man har gjort jobbet kring kontakter, scouting, osv.

Så, frågan ”Mr X” kommer vara helt öppen, tror jag. Jag litar på värvningarna man gjort hittills och tror det kommer bli kanonbra och jag litar även på att Engman och Skuggan vet vad de gör vad gäller vår tilltänkta toppcenter – något Osten inte jätteofta hade koll på.

Det viskas även om en nygammal back i de elektroniska korridorerna. En svensk back, som Bulan haft i sitt Brynäs senaste åren. Defensiv specialist och en ledare på isen. Nu höjs dock ett stort frågetecken – vart ska denna back in? Vi har, i detta nu, en backbesättning där 10 backar sitter på kontrakt. Det finns 7 platser att tävla om.

Visst… Janne ska väl mer eller mindre fasas ut över säsongen, juniorer ska fasas in mer och mer och Jaros är på väg att lämna för NHL/AHL, då Ottawa uttryckt STORT intresse för att få in den storväxte ynglingen i laget till nästa säsong. Jag förstår dom. En pådrivare, bra skridskoåkning, fint skott och en fysisk spelstil som skulle passa NHL:s snabba spel perfekt!

En annan fråga som gnager mig är: Vart ska Julius Junttila få plats?

Den gode finnen rosade ju inte marknaden och i och med Luleås nuvarande lagbygge kan jag tyvärr inte se någon plats för Julius eller Rydahl.

Mitt Luleå Hockey anno 2017/2018 ser ut som följande:

Einar – MR X – Petter
Cehlin – Ola – Hedman
Larsson – Falk – Harju
Fabbe – Lunde – Foppa
Levander

Sondell – Mikkelson
Todd – Engsund
Janne – Grahn
Själin/Nässén

Lassinantti
(Gustavsson)

Så, jag ser tyvärr inte vart varken Julius eller Gustav ska in. De får inte plats och de spelare vi har nu tycker jag är bättre än de tu. Vill ju självklart se mer av Junttila och vad han kan tillföra i Bulans mer skridskostarka hockey, men som jag ser det här och nu, får han inte plats.

Vad tror ni? Har jag fel? Håller ni med mig? Har ni någon drömspelare, eller ser ni realistiskt på vår tilltänkta toppcenter, att en sådan kan få ett år under Bulan att utvecklas och för att andra säsongen göra en stabilare säsong?

Skriv och låt mig veta vad ni tycker.

/Skägg 

Lilla Luleå mellanmjölk

Norrbottenskuriren gick idag ut med nyheten om att Luleå Hockey, väldigt väntat, sänker budgeten för spelartrupperna, både för dam- och herr-hockeyn.
Luleå Hockey har, som organisation, gått med rätt tydliga minusresultat två år i rad, efter att man satsat stort, slagit sig för bröstet och utropat att man minsann ska slåss om guld; för att därefter hamnat snett och blivit utslagna.
Ena året i en väldigt otippad semifinal och andra året i play in, emot Malmö.

Luleås hemmaborg stod ekande tom majoriteten av säsongerna och man har stadigt tappat publik, i och med de sportsliga motgångarna, efter de drömskt högt satta målen inom föreningen. Luleå Hockey har senaste säsongerna förvandlats till något utav mellanmjölk. En förening där ”lagom mycket” blivit epitetet att gå efter. Man gör sina poäng för att överleva, men inte så mycket mer. Man är en klubb med lagom många vinster, just för att överleva. Man är ett lag med lagom många som gör sitt jobb.

Självklart förstår jag att det finns spelare i Luleå Hockey som vill slåss om guldet. Varje år.
Men, någonstans måste man stanna upp, ta några djupa andetag och förstå att det är väldigt få gånger man kan KÖPA sig till ett SM-guld. Växjö lyckades, pga en väldigt bra tränare och taktiker, där fler värvningar lyckades och där man var konsekventa. Men det är kanske 1 gång av 20 som det lyckas. Om ens det.

Sen har Luleå haft lite väl många spelare i klubben, som varit kvar i klubben lite för länge och som inte kommer få uppleva ett SM-guld som spelare. Jag förstår känslan i supporterleden, att hjärta och själ är viktigt. Men någonstans måste man också se över vilka spelare som driver Luleå framåt. Vilka bidrar med vad, hur kan man förbättra laget, varför har dessa spelare så stor roll, osv. Någonstans känner jag att nostalgi och legendstatus blivit för viktigt, än att faktiskt vinna guld.

Luleå har nu förstått att man måste sätta sig ner, se över vart man har gått fel och göra rätt utifrån det faktumet. Juniorsatsningen börjar, så smått, ge frukt och man har insett vikten av att ha en sådan satsning, där seriösa killar kommer upp och vill vara med och slåss om en A-lagsplats, istället för att lånas ut till division 1-klubbar och stanna i sin utveckling.

Samtidigt som man gått ut och sagt att man vill satsa mer svenskt och mer lokalt kring bygden, så måste man också se till att spetsarna man tar in de kommande åren är superscoutade. Det får inte finnas ett UNS av tvivel i de värvningarna. Man MÅSTE veta vad man får in och det är de vibbarna jag fått ifrån Skuggan/Engman, nu, vilket också gör mig lugn – som jag i tidigare blogginlägg också nämnt.

Det är nu jobbet att bli en seriös, stabil SHL-klubb åter kan börja. Jobbet med att utveckla unga killar med Luleåhjärta och scouta rätt spetsspelare som är beredda att lägga ner hjärta och själ i att vinna för Luleå Hockey, istället för att slänga pengar i sjön på de största namnen, där man måste se till intresset att spela för klubben och vilja vinna för klubben och inte för pengarna.

Luleå Hockey ska inte vara ett i mängden av kliv man ska ta för att vinna guld i en annan klubb längre fram. Luleå Hockey ska bli en klubb både unga, lovande spelare och rutinerade klasslirare VILL komma till, för att klubben är seriös och alltid är med och slåss i topp 4 i SHL. År ut och år in. En klubb som utstrålar framgång, succé och seriositet. En stad, bygd och ett Norrbotten där det återigen andas, äts och bajsas hockey.

Men förvänta er inte att vi tävlar där nästa säsong. Ja, inte ens om två år… Men kanske om tre. Var realistiska, var förberedda på att det kommer ta lite tid. Bulan & company kommer bygga något intressant. Det är jag fast övertygad om. Nästa säsong är första säsongen på länge som Luleå inte på något vis kommer ha favoritskap på sig, på flera år.

Låt detta, lite mer anonyma Luleå, mötas upp av en publik som sluter upp bakom laget.
Höj stämningen i borgen och visa spelarna att det är i Luleå man vill vara om man gillar drag, läktartryck och genuin stämning. Låt inte stolarna stå tomma match efter match. Visa att det är i Norrbotten som den bästa hockeypubliken i Sverige återfinns.

Tillsammans, kommer vi åter bli ett lag INGEN vill möta uppe i Luleå!

/Skägget 

Rätt väg att gå

Luleås silly season är i full gång och hittills har firma Skuggan/Engman signat upp offensive backen Daniel Sondell (EC Red Bull Salzburg), samt forwardstrion Niklas Olausson (Oulun Kärpät), Emil Larsson (Almtuna IS) och Patric Cehlin (Rögle BK), det ger Luleå Hockey en enda lucka att täppa till, sett till att man gärna vill fortsätta satsningen på alla de duktiga juniorerna man har i de egna leden.

Vi har Umeåsonen Axel Levander, samt Luleåfödde Kim Johansson och Piteågrabben Viktor Grahn, som alla tre fått A-lagskontrakt och som ska vara med och slåss om platserna i höst/vinter. Alla tre är superintressanta och gjorde alla väldigt stabila säsonger i J20 den gångna säsongen och är helt klart redo att ta nästa steg.

Levander har en magnifik skridskoåkning och ett jättefint skott som jag ser fram emot att följa med stort intresse. Kim Johansson är en rörlig back med fin blick för spelet, som har ett stort lugn i sitt spel. Kim gjorde under säsongen 16/17 9 matcher i A-laget, där han knappast gjorde bort sig och helt klart förtjänar chansen att ta en ordinarie plats.
Sist, men inte minst (då han är 184 centimeter lång), har vi J20-lagets kapten, Viktor Grahn. En back som kan användas i både PP och BP. En spelare som excellererar i den offensiva zonen, allra mest, där han har både fin blick, men där hans skott är det som bör utnyttjas mest. Viktors klubba ska slagga skott i PP, tillsammans med powerplay-specialisten Sondell, i min mening.

I och med värvningarna av ”Ola”, Cehlin och Brynäsfostrade Larsson, så har vi en minst sagt spännande forwardsuppsättning.

Emil Larsson lovordas av Almtunas klubbchef Andreas Klingberg, som en krigare och vinnare.
Jag har varit i kontakt med herr Klingberg flertalet gånger och han är en god människo- och spelarkännare. Jag litar på hans ord.

Vi vet, på ett ungefär vad vi får i trion Sondell, Olausson och Cehlin, däremot. Poänggaranti, i rätt miljö och om de får vara skadefria. Sondell ligger kring 20 poäng på en bra SHL-säsong, medan både Cehlin och Olausson ligger kring 30-40 poäng.

Så det är ju helt klart en spännande väg man valt att gå, med svenska, ”säkra” nyförvärv.
Det är det här vi också kommer få vänta oss att våran ”toppcenter” kommer vara. Inte något flashigt namn, som gör 50+ poäng på en säsong. Förvänta er snarare en center som ligger kring 25-28 poäng, som har hög tekningsprocent, arbetar hårt, men som samtidigt har en viss offensiv spets. Här räknar jag in namn som Konstantin Komarek, som i dagarna blev entledigad från sin plats i Malmö Redhawks, som har norrbottniska ”rötter”, kan svenska flytande och som den gångna säsongen visade att han minsann hör hemma i SHL.

Jag tror inte heller att Komarek är någon dyr spelare och skulle passa in som andracenter i Luleås lagbygge anno 17/18. Jag ser det som en mycket realistisk deal och det kan mycket väl vara så att ett kontrakt är på gång, där, vad jag har fått höra av en liten fågel.
Komarek kan användas i powerplay, boxplay och i de flesta andra spelformerna. Har bra skridskoåkning, hårt arbete och kan göra riktigt fina mål.

Det finns fortfarande en viss ovisshet kring spelare som Rydahl och Junttila, som det viskats kring i slutet på säsongen har varit på väg bort från truppen. Något som jag, personligen, i alla fall kommer hoppas på, kring Rydahl. Gustaf har inte alls kommit in i det, är en ren rollspelare och kommer inte bidra med nånting, riktigt. En överflödig spelare som tar upp plats, där jag hellre ser att en junior har chansen att tävla kring,

Luleå Hockey har något bra på gång. Skuggan och Engman tänker i rätt banor nu.
Kasta inte bort dyra pengar på importer som ändå inte kommer göra det som förväntas av dem. Men, samtidigt har de antytt att OM det skulle finnas ett intresse kring en sådan spelare – vill de scouta honom minutiöst och verkligen försäkra sig om att den spelaren är rätt att ta in, annars kommer man, tydligt, avstå.

Detta är något vi Luleåfans varit ovana vid, senaste åren, där importerna varit de tilltänkta topparna, de sexiga namnen och de som ska föra Luleå till de där finalerna. Men, jag anser att Luleå Hockey och sportchefsduon har trampat upp en stig, som till slut kommer bli en väldigt duglig väg, att gå längs.
Jag har sett röster höjas kring detta faktum, där man påpekar att ledningen ska vara tydligare utåt att pengarna är slut, istället för att satsa säkert. Men då måste jag ställa en fråga till er som ifrågasätter detta:

– ”Vad tror ni det beror på?” Kan det vara på grund av att de dyra importerna kommit in, håvat in pengar, underpresterat och sen dragit utan att ha satt ett avtryck i klubben, mer än en ENORM besvikelse? Det är allt för många sådana senaste 3-4 åren, nu.

Jag applåderar Luleås nya satsning. Svenskt och helst av allt – lokalt!

Vad tycker ni? Gör Luleå rätt? Skriv till oss.

På återseende.

/Skägget 

 

Silly Season: Uppdatering 24 Mars, 2017.

Idag blev det ett mycket efterlängtat #LHFLive där Luleå Hockey presenterade,
inte mindre än tre A-lagskontrakt, för tre mycket lovande unga herrar. Nämligen backarna Kim Johansson och Viktor Grahn som båda fått ett 2-årskontrakt att slåss för och dessutom Umeåfödde forwarden Axel Levander, som skrivit på ett 1-årskontrakt.

På seniorsidan var det ett mycket glädjande tillskott vi får till Luleå Hockeys herrlag anno 2017/2018. Ingen mindre än Väckelsesång-sonen Niklas Olausson som kommer hem till Norrbotten igen, till klubben i hans hjärta. Kontraktet sträcker sig över nästa säsong.
Det gör mig väldigt varm att Niklas valt att komma hem och dessutom nämner att det inte finns något annat alternativ i Sverige, då han ”har mer hjärta för klubben än vad som egentligen är normalt”.

Man far åt känslorna. Absolut. Det gör man.

Men, vad kan vi då förvänta oss av Niklas? Jo, skicklighet. Lugn med pucken. Kreativitet.
Olausson kommer i första hand vara en spelare vi kan utnyttja i vårt powerplay, som kan slå de där irrationella passningarna, som kan slita isär ett motståndarförsvar. Han kanske inte är den mest briljanta skridskoåkaren, men det ska han heller inte vara och behöver heller inte vara med sin spelförståelse och sina mjuka handleder.

Ja, jag kan förstå att vissa supportrar uttrycker en viss oro kring skadorna han dragits med senaste säsongerna, men jag ser en potential i honom som ingen annan verkar se. Han kommer bli en tillgång offensivt, han kommer vara den mest talangfulla centern Luleå haft sedan Wallmark lämnade. Vi har inte haft en center med de tillgångarna Olausson har senaste säsongen. Smart värvning. Tror inte han är särskilt jättedyr, heller. Övre halvan? Ja. Men toppbetald? Långt ifrån.

Truppen ser då ut som följande med Olausson i laget:

Petter Emanuelsson
Einar Emanuelsson
Karl Fabricius
Andreas Falk
Johan Forsberg
Johan Harju
Anton Hedman
Julius Junttila
Axel Levander (NY!)
Isac Lundeström
Niklas Olausson (NY!)
Gustav Rydahl
Anton Toolanen

Oscar Engsund
Viktor Grahn (NY!)
(Christian Jaros – Kommer allra troligast erbjudas NHL-kontrakt)
Kim Johansson (NY!)
Brendan Mikkelson
Linus Nässén
Janne Sandström
Pontus Själin
Daine Todd

Filip Gustavsson
Joel Lassinantti
Oscar Masiello

Däruti har vi en blandning av ungt och hungrigt, samt erfarenhet och viss skicklighet. Någon mer spets måste in både på forwardsidan och backsidan.

På tal om backsidan, så kunde NSD idag avslöja att Luleå Hockey kommer presentera den offensiva backen, tillika Umeåfödde Daniel Sondell, när dennes säsong är över i österrikiska Red Bull Salzburg. Det kan ni läsa om HÄR (Sondells eliteprospects-sida).

Vad kan då förvänta oss av Daniel Sondell? Han är en vänsterskjutande back som excellerar på offensiva blå, där han både kan lägga riktigt bra passningar, kan vandra längs blå och söka upp ytor för avslut i vårt offensiva special teams (powerplay närmare bestämt). En pjäs vi saknat i många år.
Har alltid levererat en stabil poängtotal och kommer vara en av SHLs främsta offensiva backar nästa säsong, utan tvekan.

Vad vill vi då få in efter Sondell? En till center och en vinge vore önskvärt. Men, med detta sagt så kommer jag inte förvänta mig ett guld kommande säsong. Nästa säsong ska Luleå Hockey stabilisera sig och gå in i ett nytt spelsystem med Thomas ”Bulan” Berglund som headcoach i klubben.  Inom 2-3 säsonger, då? Finns det realistiska guldchanser, då? Utan tvekan kommer det vara så. Så länge vi får in rätt spelare på rätt positioner. Stefan Nilsson och Ulf Engman kommer synas under lupp varje post-/silly season framöver.

Men, det kommer minst sagt bli en spännande vår. Jag kan knappt vänta på ännu fler #LHFLive.

Vad tror ni? Kommentera gärna om realistiska önskemål på spelarfronten. Vad behöver vi?
Kommer Bulan lyckas vända lagets negativa trend senaste 3 säsongerna? Skriv till oss.

/Skägg 

Ett sammanfattande av säsongen.

Tomheten är total. Hålet som hockeysäsongens ände lämnar, är massivt. Jag förstår nu hur ett svart hål fungerar. Teoretiskt, såklart.

Nu börjar en helt annan säsong. Silly Season. Lösa rykten som slängs omkring. Drömmar om stjärnspelare och alltid duon Klasen och Omark. Som varje år, ungefär.
Vi vet dock att bådas karriärer i utlandet går mot sitt slut. Båda spelarna är för bra för SHL och skulle vara ett vapen i jakten på guld.

Jag drömmer ju, jag också, såklart. Men jag är inte redo att tro på ryktet angående dessa två herrar. I alla fall inte ännu.

Det har, såklart, snackats om att Luleå saknat spets och det håller jag ju såklart med om, alla dagar i veckan. Luleås tre senaste säsonger har ju inte alls blivit som man velat att de skulle bli – i alla fall inte i den inhemska ligan, SHL. Där har det varit stora formdippar, 15 omgångar med horribelt spel där vi, Luleåsupportrar, mer eller mindre vant oss vid att förlora.

Så, vad kan vi förvänta oss ett, på riktigt, guldjagande Luleå Hockey anno 2017/2018?
Såklart inte. Det vore riktigt korkat att tro att allt ska bli sockersött, super-duper och världsmästartakter bara för att ”Bulan” (om det nu blir så) tar över i båset.

Att det kanske blir tydligare roller och riktlinjer i laget? Absolut. Ingen tvekan. Men att bara, från ingenstans, tro att det blir guld pga en tränare? Nej. Naivt.
Luleå Hockey var denna säsongen utan bett, utan glöd, utan liv och levde, mer eller mindre hela säsongen, på konstgjord andning.

Det som ändå, än idag, känns befriande nu på slutet är att Petter Lasu Nilsson,
i gårdagens intervju med Lena och Arto kändes levande, mänsklig, passionerad och full med energi. Han hade saker att säga till om och struntade högaktningsfullt i normen och att vara en mediatränad mekanisk bullshit-o-meter där allt ska vara politiskt och moraliskt korrekt.
Det jagas klick och man ska tycka om experterna som sitter i TV. De är helylle och har aldrig någonsin fel. Nej, tänk om SHL får reda på att de går emot ligan. Ajabaja.

Han kravlade ur ramarna som höll han och så många andra inom den döende sporten, som är den moderna ishockeyn, tog sig ut till varenda supporter, runt om i Sverige som värnar om att hockeyn ska vara full med känslor, vilja och glöd. Han slog an en sträng som ingen vågat spela på, de senaste 3-4 åren.

Han vågade säga ifrån. Han vågade lyfta frågan, även om han var i hetsigaste laget. Han vågade ta skiten och stod rakryggat att han lägger ner sin tränarkarriär, på grund av att SHL dödar hockeyn med alla sina videogranskningar, det horribelt dömande situationsrummet med den tröttaste människan på jorden – Christer Lärking.
Det märktes lång väg att Lärking inte hade någon aning om vad han pratade om. Han såg förvirrad och matt ut. Jag tror han ville säga annat, men inte vågade, för att förarga VD Jörgen Lindgren och få en reprimand.

Nu får istället Lasu Nilsson ta en böter, som han också ska ha – som jag dessutom är beredd att ta en del av för Petters ärlighet och den friska fläkt han blivit. Varför? Jo, för att Petter lever för hockeyn och vill att den ska leva lika mycket som publiken. Men SHL och dess klubbar står krokryggade och fega och vill att allting ska ta en moralpopulistisk, mediatränad, robotisk och felfri väg, där domarna och situationsrummet alltid har rätt och inte får kritiseras.

Hur vore det istället om vi tog upp frågan om varför domarna är så förbannat skyddade och varför situationsrummet inte får ges mothugg? Hade det verkligen skadat SHL? Verkligen inte. Snarare tvärtom.

Hockeyn dör sakta och publiksiffrorna sjunker med den negativa trend som finns, bedömningsmässigt i dagens moderna hockey. Folk stannar hemma, för de vill inte se sitt lag komma ut och inte få spela aggressivt, fysiskt och man får absolut inte nudda målvakterna, för då är det ju synd om stackars målvakten. Videogranskningarna ökar markant, målen uteblir och hockeyn är snart ifatt innebandyn, vad gäller fysik och fart.

I mina ögon har både Luleå Hockey och SHL mycket att arbeta på.

Luleå, som organisation och lag, har en hel del att arbeta på där 7-8 spelare måste ut,
om det så är att spelarna inte får förlängt eller att kontrakt sägs upp/köps ut. Alldeles för många underpresterade under större delen av säsongen.

De jag, dock vill ge beröm till, är följande spelare:

Joel Lassinantti – Vår strålande målvakt, som på slutet såg trött ut. Han stod på huvudet hela säsongen, höll nere siffrorna när vårt spel inte fungerade. Lämnades ensam alldeles för ofta som sista utpost.

Brendan Mikkelson – Spelade med ett sånt tungt lass att hans kropp till slut sa ifrån. Bar Luleå på sina axlar, när resterande defensiv inte fungerade. Viktig kugge.

Johan Forsberg – Ständigt denna Pite-Foppa. Sliter, åker skridskor, visar hjärta, vinner puckar och vilket skott han besitter sen. Personligt rekord i antal mål i SHL-sammanhang, under en säsong. Stort.

Karl Fabricius – Luleåhjärta personifierat. Jobbar hårdast i laget. En stålman i lyxförpackning.

Petter Emanuelsson – Var lysande innan skadan och var bra efter skadan. Med sin bror i samma kedja och en toppcenter kan vi få mer än 17 mål från Petter nästa säsong. Inte bara en hårt arbetande forward. Besitter dessutom en hel del spets själv.

Einar Emanuelsson – Kom in under skadefrånvaro och gjorde det lysande. Ständigt full fart, vinner otroligt mycket lösa puckar, har ett driv av sällan skådat slag. Kommer bli många fler mål och poäng nästa säsong med Einar i laget under en full säsong.

Filip Gustavsson – Fick ofta spela otacksamma matcher, kom in två matcher i rad när Lassinantti fallerade att leverera. En av Sveriges färmsta målvaktstalanger. Kan bli hur bra som helst – ja till och med bättre än Lassinantti.

Jacob Lagacé – Var, måltorkan till trots, vår jämnaste forward under hela säsongen. En kille som aldrig klagar, som bara borrar ner skallen och kör. Fint spelsinne, hårt arbete och ett stort hjärta för Luleå Hockey. Kommer vara otroligt saknad, då han inte får förlängt kontrakt.

Isac Lundeström – Gått från klarhet till klarhet denna säsongen. Fint spelsinne, stark i kroppen, bra teknik och kommer bli en toppspelare i Luleå, om han används på rätt sätt, i sin naturliga centerposition.

Oscar Engsund – Kom in som hatad. Avslutade säsongen som älskad. Bra så.

Så, vad kan nu vänta oss till den stundande Silly Season-perioden? Jo. Följande spelare tror jag kommer lämna:

#6 – Dyr, ojämn och inte alls den toppback han skulle vara.
#13 – Junttila placeras i Liiga, enligt ryktesvägar.
#19 – Helt klart att Jake lämnar. Ryktas till Leksands IF.
#20 – Placeras utanför klubben enligt rykten. Dessutom inte lyckats i Luleå. Konstig värvning.
#21 – Har underpresterat i två år… Osannolikt med nytt kontrakt.
#33 – Har stått stilla i sin utveckling sedan ankomsten till Luleå.
#40 – Underprestationen gör att Kael får lämna.
#41 – Ryktas hem till HIFK i Liiga.
#42 – Hillding kom, sågs och var riktigt dålig. Får inte nytt, punkt.

Sen tycker jag ändå att Andreas Falk bör lämna Luleå om Chris Abbott kommer in. Samma spelartyp som Chris, fast sämre på alla sätt. Jobbar dock hårt och visar hjärta för sporten. Men inte en center Luleå behöver om Chris kommer hem till Norrbotten.

Om nu Luleå får in Chris, ser jag gärna att en junior går som fjärdecenter och får massvis med tid mellan Fabbe och Forsberg. Perfekt miljö att utvecklas i. Möjligt att Lundeström skulle kunna centra den kedjan. Dock kan Lundeström, med enkelhet centra en andrakedja. Såpass bra är han.

Einar och Petter Emanuelsson, som jag nämnde, behöver en stjärncenter mellan sig. Då kan det bli riktigt kul.

OM, dessutom Bill Sweatt får förlängt (vilket är ett STORT ”om”), vill jag se en stjärncenter och en stjärnvinge med honom. Lever på sina medspelare och har inte alls fått den miljön han så förtjänar i Luleå Hockey, so far.

Dessutom behöver vi få in en riktigt duktig powerplayback. En back som kan stå för 25-28 poäng per säsong.

Så Luleå, anno 2017/2018 skulle se ut som något följande:

Sweatt – Ny – Ny
Einar – Ny – Petter
Harju – Chris – Hedman
Fabbe – Lunde – Forsberg
Junior

Mikkelson – Ny
Todd – Engsund
Jaros/Janne – Grahn
Nässén/Janne

Lassinantti
(Flipper)

Där har vi ett gångbart Luleå Hockey, nästa säsong. Där plats görs för nya, mer spetsiga värvningar, där dessutom det kommer finnas plats för juniorer att komma upp och nosa på speltid. Hade dock också kunnat se Chris med Einar och Petter, samt att Lundeström centrar Harju och Hedman och att två juniorer får plats längst bak på forwardsplatserna.

Hur som haver behöver Luleå få in spets på de viktigaste platserna längst upp, både på forwardplatserna och backplatsen.

Gör om kaptensrollerna också. Dock är jag, i nuläget, osäker på hur man ska fördela rollerna. Chris, Forsberg och Petter är alla högt på min lista vad gäller kaptensrollen.

Det blir en väldigt intressant silly. Det är i alla fall ruskigt säkert. Något jag ser fram emot. Skuggan och Engman har ett hundjobb framför sig, nu. All spotlight kommer vara där och få dem att svettas och ett krav att hitta spets har aldrig varit hårdare. Speciellt från supporterhåll.

Det är nog med mellanmjölk, nu. Dock är jag realistisk och kan ta 2 spetsar till nästa säsong, som håller hyfsat hög klass och som kan ta oss till ett play in, där man realistiskt slåss om sista slutspelsplatsen (placering 6-8 ska vara målet).

Nu har jag rabblat färdigt för idag.

Hoppas ni hängt med hela vägen. I medgång, motgång och i strid.

Tack för denna säsongen.

/Skägg

Play In – Check!

Jag var aldrig orolig ikväll. Det var aldrig ens nära för Rögle.

Jag måste ändå säga att jag gläds med grabbarna, att de kunde ta sig samman efter den horribla matchen borta emot HV71, som vi nog alla helst vill glömma, otroligt fort och där ändå en måttstock sattes av vad som kan vänta i ett eventuellt kvartsfinalspel.

Först och främst, dock.

Vi är i Play In (eller ”Socialslutspelet” som det egentligen bör kallas), men det avgjordes i allra sista omgången i SHL, emot ett redan avsågat Rögle, som inte ens gick på 80%. Vi hade problem i egen zon när Rögles förstakedja, med Lerg, Connolly och Schütz fick tryck i anfallszonen,
titt som tätt. Tänker absolut inte säga att det var någon chock. Bryan Lerg är en av ligans absolut bästa spelare, offensivt, med sina 20 mål (för övrigt en spelare jag vill se i Luleå kommande säsong) denna säsongen. 5 mål mer än Luleås två främsta målskyttar, Petter Emanuelsson och Bill Sweatt. Lerg – ENSAM – var den som höll Rögle BK så nära ingenmansland, denna säsongen. En riktig sheriff när han är på isen. Styr och ställer med de flesta motstånden, ett av de vassaste skotten i hela ligan och en majestätisk skridskoåkning.

Vi vinner dock med en betryggande tremålsledning, efter att Julius Junttila äntligen fick mål igen, Petter Emanuelsson fick göra Luleås första powerplaymål på fyra matcher, Melart lekte Klasen när han drog ett stenhårt dragskott i krysset och Johan Forsberg satt en Pavel Datsyuk-esque handledare på straff.
Vi slarvade i ett boxplay och lämnade Lassinantti i ett riktigt skitläge och fick därför inte en viktig nolla med oss bakåt. Det är fortfarande något Luleå måste jobba på inför Lördagens match emot rödhökarna ifrån Malmö. Deras powerplay är, stundtals, ligans bästa. De är sinnessjukt effektiva när lägen ges.

Vad säger vi då om Luleås grundserie?

Jag hårddrar den rejält och säger att det är ett misslyckande och en katastrofal säsong. Det är, i mångt och mycket, en bragd att vi ens tar oss till Play In-spelet. Vi är trubbiga, vi är ihåliga och vi är enormt ojämna.

Luleå Hockey anno 2016/2017 är, för tredje året i rad, ett rejält fuskbygge, där fogarna har spruckit, där golvet är snett och där taket halvt har rasat in. Men grunden är trygg, så huset faller inte ihop helt.

Grunden jag talar om, är såklart Hedman, Petter Emanuelsson, målvaktsparet, Fabricius, Forsberg, Harju, Todd, Melart och alla dessa duktiga juniorer vi har fått se denna grundserie.

Det som blev fel, var ju värvningarna av Tim Kennedy, Kael Mouillierat, Julius Junttila, Andreas Falk, Gustav Rydahl och Joakim Hillding. Värvningarna som skulle vara stabila, poängproducerande och tunga att möta (ni vet vilka positioner jag menar).
Jag menar… Jocke Hillding var totalt osynlig emot ett omotiverat, avsågat, kvalklart Rögle BK. Ersättaren till Kennedy. Han skulle in som förstacenter. Misslyckades att ens ta fjärdecenter-platsen och placerades en hel del matcher utanför laget. Med all rätt.
Jag vill tycka synd om honom, men kan inte göra det, när han misslyckas med allt han gör.

Ja, vi kan skylla på skador. Ja, vi kan skylla på dålig coachning ifrån ”Skuggan”… Men i slutändan går det ändå upp till avgående sportchefen Lars ”Osten” Bergströms bord. Hans misslyckade värvningar senaste säsongerna har satt Luleå i denna positionen. Nu har han dessutom signat upp flera spelare, som vi inte ens vet om de kommer funka under ”Bulan”, eller vem det nu än blir som tar över huvudtränar-positionen i Luleå, kommande säsong.

Det är absolut bra att ha en trygg grund. Men vissa spelare som sitter på kontrakt måste offras och vissa som har utgående är värda att få nytt. Det lär visa sig under vårens gång, hur Luleå formar sitt lag. Jag säger varken bu eller bä här, för jag har ingen koll. Jag vet dock att vissa rykten flyger omkring. Inget jag tänker ta upp, öppet, däremot. Har bara fått höra fåglar sjunga i förbifarten.

Luleå Hockey står inför en ENORM utmaning under våren/sommaren. Att bygga om, forma en ny generation, som ska börja spela enligt ett helt nytt spelsystem kommande åren. Detta blir tredje året i rad som det kommer ske en ändring på den fronten. Klart som tusan det inte finns en trygghet då och att spelarna inte får ut 100%, för att de inte vet hur de ska lira år från år.

En sak har jag klart för mig, dock. Framtidens Luleå Hockey kommer vara annorlunda än det vi fått se senaste 3 åren. Vi har något på gång, vi har en trygg grund, juniormässigt och massor med lovande ungdomar som vill upp och nosa på A-laget nästa säsong.

Så jag håller hoppet vid liv – eftersom det är det sista som kommer överge mig.

Nu blickar vi framåt mot Lördagens drabbning borta emot Malmö. Disciplin, uppoffringar och positionssäker defensiv, effektivitet och kyla i offensiva mållägen och storspel ifrån Lassinantti är det som krävs för att ha en chans. Now or never.

It’s showtime!

/Skägget