Författararkiv: Daniel

Bland glaslirare och alibistjärnor

Luleå tog idag emot Örebro HK, som kom till Luleå med 10 raka torsk i ryggen och gjorde mål på sitt första skott på mål, innan ens en full minut passerat(!) och kunde sen manövrera ut ett fantasilöst, oengagerat och totalt oinspirerat Luleå Hockey, som aldrig ens var riktigt nära att göra mål.

Det här är verkligheten för supportrar i Norrbotten och övriga Sverige där Luleåfans är utspridda. Vi går in i varje match med en klump i halsen, där vi vet att vi aldrig kan hoppas på poäng. Än mindre när ett par nyckelspelare på forwardssidan försvinner. Det sprider sig en oro i laget, det blir stelt, ström i klubborna och spelarna agerar vilset, stressat och vill hellre passa sin lagkamrat, istället för att köra med huvudet före in mot mål och krascha nätet. Man lägger hellre puckar i rundeln och hoppas på att någon annan ska göra jobbet.

Anton Hedman sa i periodpaus nummer två att Luleå skulle skapa mer trafik. 100 kilo tunge Hedman sa dessa ord och försökte under hela matchen lägga svåra pass, dribbla i dåliga lägen och var mer bakom mål än framför och skapa trafik för att kunna skapa chanser för sina lagkamrater att kunna lägga på mål för styrning eller ett grötmål. ANTON HEDMAN, alltså.

Matchen var en enda lång powernap. Luleå var mer oinspirerade än Juventus alla motståndare säsongen 2005/2006, när de mutade sig igenom hela ligan och betalade både domare och motståndare för att vinna ligan. Alla Luleåspelare får underkänt. Ja, till och med Lill-Nisse. Men, han är också yngst i laget och bör inte straffas allt för hårt. Han kommer göra misstag och dåliga matcher. Mer att jag lägger skulden på de spelare som ska leda laget i motgångar.
Spelare som Petter Emanuelsson, Johan Harju, Brendan Mikkelson, Daniel ”Jag vet inte hur man spelar powerplay” Sondell och Andreas Falk.

Luleåfansen kan inte lägga allt hopp på att unge Einar Emanuelsson ska vara superstjärna redan nu, vi kan inte heller lägga allt ansvar på att Emil Larsson ska göra hattrick varje match, då han är nyförvärv ifrån Almtuna, som gör sin första riktiga SHL-säsong. Vi kan heller inte hoppas på att Nil Lundkvist, hur lovande han än är, ska gå in och dominera i powerplay och vara en Rasmus Dahlin och bryta mönstret med superdragningar och skott i krysset var och varannan match.

När spelare som Niklas Olausson och Patrick Cehlin är borta, MÅSTE de andra våga ta plats, göra nåt irrationellt, bryta på mål, lägga en enklare pass än att försöka leka Klasen eller just kapten Ola med passningar genom slottet. Driv hellre på mål själva, dra ett snabbt skott, istället för att ta emot försöka sikta och göra det snyggt. Och hörrni… Hedman kanske ska börja spela sitt eget spel, istället för att låtsas vara en superstjärna – för det kommer han aldrig bli. Just denna säsongen är Hedman en skugga av sitt forna jag och är en spelare som mer stjälper sitt lag, istället för hjälper det. Luleå är fortfarande alldeles för mycket av ett brunkargäng, när två skickliga spelare försvinner. Och är man ett brunkargäng, ska man spela brunkarhockey och inte försöka dribbla och göra det snyggt.

Jag är så otroligt besviken, arg och skulle gärna vilja marschera in i Luleå Hockeys omklädningsrum och ge dem en syn på hur det är att vara supporter och vad VI kräver av dom. För som det är just nu, är vi alltså 11 poäng ifrån att tappa Play In-platsen. Jag är inte SÅ orolig än, jag bara lyfter frågan att det kanske är dags att se sig om på marknaden, ta in något lån, låta en junior komma in och ta större ansvar på forwardsplats än att få spela extraforward och få 40 sekunder per match, som det varit hittills (Kämpeberg, Willman Borvik, Collin, osv).

NOLL poäng på 3 matcher (där alla tre är emot motståndare under oss i tabellen) är URUSELT och jag vill inte höra spelare och ledare säga att ”jag tycker vi gör dittan och dattan bra”, för verkligheten är det att vi tar NOLL poäng emot motståndare BAKOM oss. Det är totalt oacceptabelt. Även med spelare borta. Kolla på Malmö som haft ENORMA skadeproblem hela säsongen, med spelare borta till höger och vänster, men som ändå kan stå för supervändningar, spela bra hockey och vinna för varandra. I andra lag kliver andra fram i spelares frånvaro – men det kommer tyvärr ALDRIG hända i Luleå Hockey. Där är det beteendet tabu och direkt nåt som gör att man kan bli spottad på.

Bland glaslirare och alibistjärnor, måste någon våga kliva fram. Släpp fram de unga killarna underifrån. De som ska bära Luleå Hockey i framtiden. Ge dom en rejäl chans att få glänsa. Våga bänka ”stjärnor” som underpresterar match ut och match in, för att ge ett jävla statement. Nej, Bulan kan inte magiskt trolla fram saker med detta spelarmaterial. Men spelarna själva kan trolla fram en förbaskad vilja att vinna – till varje pris! Våga få ont. Våga för de andras skull. Våga för att visa att ”kan jag, kan ni”. Tills dess kommer Luleå aldrig mer vara ett topp 6-lag.

Punkt.

/Skägg

Julen står för dörren – En sammanfattning.

Hej Björnfamiljen!

Nu går vi på hockeymässigt juluppehåll och vi ligger på en ganska beräknad 9:e plats i SHL-tabellen som haltar något, ännu. Luleå Hockey är 2 poäng efter förra säsongens juluppehåll och vi har kämpat oerhört med skador senaste 2 månaderna och därför har vi väl inte kunnat tävla på de rätta villkoren emot resten av lagen.

Jag tror, till och med, att vi har flest skador av alla SHL i skrivande stund. Dessutom har vårt boxplay varit rejält uselt och det är det sämsta boxplayet Luleå Hockey har visat upp i modern tid (räknar senaste 10 åren). Vi är dock inte sämst i ligan, men vi är tredje sämst i hela ligan med 72.73% (88 numerära underlägen och 24 insläppta mål). Däremot visar på en rätt okej powerplaysiffra, där vi ligger 7:a i tabellen med klart godkända 21.43% (98 PP med 21 mål framåt).

Det finns mycket kvar att jobba på och får vi bara tillbaka skadade nyckelspelare och Isac Lundeström ifrån JVM ska det nog lösa sig, i längden. Vi ska fortfarande vara med och tävla om slutspelsplatserna när våren börjar nalkas. Jag är försiktigt optimistisk, ännu. Det kommer ta tid att bygga det nya Luleå Hockey och vi ska inte vara ett topplag denna säsongen.

Bulan ska få tid att bygga sitt lag och det har han inte riktigt fått, med de förlängningarna man gjorde förra säsongen med spelare som inte riktigt nått god SHL-standard.

Däremot vill jag hylla några spelare:

Emil Larsson – Kom in som en joker och har gjort riktigt, riktigt bra ifrån sig. Det spelar ingen roll vem han sätts i kedja med. Han levererar ett stabilt grundspel, har god hand/öga-teknik och visar prov på att han kan bli en nyckelspelare att räkna med i framtiden. Bör få förlängt snarast möjligt för att låsa fast han de kommande åren.

Robin Kovacs – Värvades under säsongen och fick genast en stämpel på sig som en spelare som ska komma in och leverera poäng. Det gick trögt första 8-10 matcherna, men har efter det växt mer och mer och har varit en pålitlig offensiv kugge. Visar gott gry och med lite mer SHL-rutin kan även han, liksom Emil Larsson, bli en enormt viktig kugge i det framtida Luleå Hockey och Bulans lagbygge.

Joel Lassinantti – Alla vet vad han går för, men har stått för ett GÄNG fina insatser som hållit kvar Luleå i matcher där man annars varit utspelade. Eller vad sägs om 45 räddade skott under ordinarie- och övertidsspel igår emot Djurgården? Dessutom tog han 4 straffar och såg hur komponerad och lugn ut som helst. En riktig vägg på sin dag. Vi ska skatta oss lyckliga som har han mellan stolparna när det blåser snålt kring vårt spel.

Viktor Grahn – Har pratat gott om Viktor senaste 2 åren och är en av de största backtalangerna Luleå har sett på ett gäng år. Lugn i sitt spel, fin skridskoåkning och spelar sällan fast sig själv och hittar allt som oftast enkla lösningar. Måste dock bli mer rejäl i närkampsspelet och våga ta fler skott med sin otroligt fina bössa från blå. En kille vi ska hålla ögonen på kommande åren.

Nils Lundkvist – Kom in i morbror Jannes frånvaro och det ser ut som han aldrig gjort annat än spelat SHL-hockey. Skulle ranka honom högre i talangfabriken, än vad jag gör med Grahn. ”Lill-Nisses” blick och direkta spel gör att vi ofta får en snabb spelvändning och kan även bära puck själv upp i offensiv zon, med sin fina teknik. Räkna med att vi får se honom än mer denna säsongen och speciellt nästa säsong. Janne kan vara enormt stolt över systersonen.

Marcus Collin – Kom även han in i skadefrånvaron och började som extraforward men blev matchens Luleåspelare två matcher i rad med sin rejäla spelstil. Ser en ny Tomas Holmström i den grabben. En spelare som kommer växa allt mer och få mer och mer speltid framöver. Det är jag övertygad om. Vågar alltid gå in i skiten och göra det grisiga jobbet. Fler spelare behöver ta efter hans respektlösa spel.

Jonas Berglund – Sitter på korttidskontrakt och har bara spelat de senaste 2 matcherna, men ser ut som en riktigt, riktigt stabil SHL-center. Vinner viktiga tekningar, har fin skridskoåkning och står ofta rätt i defensiv zon. Är dessutom imponerad över hur han växt i sitt offensiva spel. Var en stolpträff ifrån att sätta ett mål emot HV71. En av våra stabilaste centrar emot Djurgården igår. Ser gärna ett kontrakt säsongen ut och till och med nästa säsong. Har mognat enormt i sitt spel, sedan han lämnade Luleå för 5 år sedan.

Joonas Jalvanti – Syns inte alltid, men gör ett ENORMT jobb för vår defensiv. En spelare som ofta är i skuggan, men som alltid kommer till jobbet och är en av våra stabilaste pjäser. Kan det mesta. Har ett fint skott som han måste utnyttja mer.

Oscar Engsund – Vår defensive GIGANT. En sheriff på isen, som spelar rejält, tufft, men rättvist. Inte ofta utvisad och står ofta rätt. Fin blick i egen zon allt som oftast. Kan dock bli lite mer rejäl i att spela ut puckar ur den egna zonen, där han kan slarva stundtals. Men den förvandlingen han gått igenom i backpar med Själin har varit fantastiskt kul att se. Det finns ÄN mer hockey i den grabben. Nytt kontrakt gör att vi Luleåfans är otroligt glada. En ny Robin Jonsson, in the making!

Som sammanfattning kan vi säga såhär; offensiven är mer effektiv än den varit på mycket länge, men fler spelare måste kliva fram i skadefrånvaron som Cehlin befinner sig i. Luleå Hockey skjuter minst i hela SHL och fler avslut kommer ju självklart att resultera i fler offensiva mål. Bakåt är det stabilt i 5 mot 5, men vi är horribla i positionsspelet i 4 mot 5. Det ser lojt ut. Där måste ALLA bli bättre med att göra jobbet och röra på sig för att skära av passningsvägar och skottvinklar.

All in all, tycker jag mig ändå skönja ett bättre grundspel, där alla jobbar mer för varandra än vad man gjort senaste 3 åren. Allt kan alltid bli bättre och det kommer det bli. Räknar jag med slutspelsplats? Inte alls. Play In är målet denna säsongen – allt annat över det, är en bonus.
Som jag nämnde tidigare är jag försiktigt optimistisk.

Tills vi hörs igen – Ha en god jul och en god fortsättning. Tack för att ni läser, kommenterar och alltid diskuterar hockey med oss. Vi älskar var och en av er. Tack för att ni finns. Utan er, inget oss. Vi ses i mellandagarna igen.

Puss och kram!

/Skägg

Men det var då självaste…

Näe, det ville sig inte ikväll – heller.

Luleå kämpar sig tillbaka 3 gånger om, genom premiärmålskytten Ryan Johnston (OJ, så skönt att Ryan äntligen får göra mål!), Fabbe och Pite-Foppa.
Men marginalerna är emot oss och det där sista uppoffrande arbetet är inte riktigt där. Vi blir för bekväma, vi backar ner i Lassinanttis knä, återigen och det blir en börda istället för en uppoffring, i slutet på matcherna.

Luleå får ALDRIG någonting gratis med sig, nere i Göteborg. Det är sedan gammalt. Därför får vi inte ge dom de där extra centimeterna. Vi får inte ge dom för mycket powerplay och sen var ju domarnivån horribel, ikväll. Åt båda håll, ska sägas.

Det är något som inte stämmer hos flera spelare. Hedman är totalt under isen och osynlig mer eller mindre varenda match. Gör inte mycket nyttigt, alls. Falken är där, men ändå inte, Mikkelson är (tyvärr) en enda stor säkerhetsfara bakåt och har ett ok hängandes över sina axlar. Något är fel där. Slutligen har vi tyvärr en äldre Emanuelsson-broder som inte får nånting att stämma, i dagsläget.

Vi kan dock inte klaga på arbetsinsatsen av laget, som helhet, idag. Det är en fantastisk arbetsmoral och man gör mycket bra, men man gör tyvärr också lite för mycket dåligt. Det är där det måste bli en ändring. 8 raka matcher utan 3-poängare är 4-5 matcher, för många.
Bulan har arbetet utskuret för sig. Gäller att ta obekväma beslut, här och nu. Testa att flytta på någon spelare här och någon spelare där. Testa sätta Petter med Einar och Larsson med Cehlin och Ola, när han är tillbaka.
Flytta ned Mikkelson som 13:e back och flytta upp Grahn i backpar med Jalvanti. Något måste hända.

Med DET sagt, ska jag säga att jag inte är orolig. 3-poängaren kommer. Vårt spel ser ljusår bättre ut än tidigare säsonger. Vi har arbetskapaciteten, en kapten som leder med exempel, men det syns också att det blir obalans i varenda lagdel, när spelare som Harju och Olausson försvinner, pga skador/sjukdomar. Ingen skugga skall dock läggas på Joey Hishon, som gjorde en riktigt fin match och hade några riktiga monsterbyten där han var tungan på vågen. Poängen kommer att komma att trilla in där. That’s for sure. Han har varenda verktyg i verktygslådan, den pojken.

Vi har sparkapital både här och där, som kan fås igång av lite ändringar i kedjesystemet. Det är nu upp till Bulan och tränartrojkan, att få ut varenda svettdroppe ur dessa killar. Nu kommer dessutom Robin Kovacs ansluta till laget och vara spelbar mot Rögle, på Torsdag. Riktigt spännande värvning av Skuggan och Engman. Riktigt, riktigt spännande.
Så… jag skulle vilja se något liknande i formationerna:

Cehlin – Olausson – Kovacs
E.Emanuelsson – Lundeström – Larsson
Harju – Hishon – P.Emanuelsson
Fabbe – Falk – Forsberg
Rydahl

Grahn – Jalvanti
Sondell – Johnston
Engsund – Själin
Mikkelson

Helt klart en mer spännande formation och vi hoppas att Harju är tillbaka snart. En ledare på isen och har visat gott gry, innan skadan.
Vi är, hur som haver, på väg mot någonting riktigt, riktigt bra. Vi har haft motstuds nu, i 3 år… Man undrar ju när det ska vända. Men vända – det kommer det.

/Skägget

Ska man oroa sig?

Luleå åkte till Uleåborg idag för ett möte mot Kärpät, ett möte som blivit något utav en försäsongstradition. Det är också en sorts försäsongstradition att åka därifrån, med svansen mellan benen, efter en traditionsenlig förlust, vilket också blev fallet denna gången.

Det var ett Luleå som nästan såg ut att inte riktigt veta att nedsläppet faktiskt skedde 17.30, svensk tid. De vaknade någon gång, närmare 18.40-18.50, där tredje perioden drog igång.
Då hade man redan 1-4 i baken – efter att storebror Emanuelsson visat att det inte bara är Janne Dragskott som kan det där med handledare. Dock var Luleå rejält överkörda i 40 minuter.
Under de två första perioderna tog man sig knappt över mittlinjen med kontroll över pucken. Man agerade hafsigt, slött och håglöst första två perioderna, där Kärpät bjöd på en rejäl hockeylektion, tillika total överkörning.
Det var som att se en bilkrock. Ni vet. Dom där ryska dashcam-videorna som finns överallt. Det är hemskt och pinsamt, men på nåt sätt kan man ändå inte riktigt sluta titta.

Luleå vaknade till i sista perioden och bjöd på några fina spelvändningar, signerade
ELL-kedjan (Emanuelsson-Lundeström-Larsson) som stod för några riktigt vackra uppsnurrningar av finska backar, som fick köpa korv bakom läktarna ett par gånger.
Men, det är också där som man kanske ser en brist. Ruskigt kul att se den unga kedjan ta för sig så mycket. Men var är då initiativet ifrån övriga kedjor? En anledning kan vara att det ständigt ställs över spelare som ska vara med i topp 2-kedjorna och att det inte finns någon kontinuitet i dessa två. Eller är dom bara felkomponerade? Jag tror mest på alternativ nummer 1.

I denna match ställdes Cehlin över, troligtvis pga skadan han ådrog sig emot Björklöven. Att man hellre ser att han är hel till seriepremiären emot Örebro. Men i tidigare matcher har Olausson ställts över, lika så Anton Hedman (pga födsel av sambons och Antons första barn), Petter Emanuelsson och Johan Harju. Två tredjedelar av fjärdekedjan ställdes över en match och dessutom missade Mikkelson och Själin matchen emot Kärpät, Grahn och Johansson är på landslagsuppdrag, samt att Sondell och Janne missat försäsongen, en del.

Jag förstår Bulans tänk, helt och hållet. Man vill se vad specifika spelare går för, hur de agerar i vissa matchmoment, vilka som är redo och vilka som inte är bra nog.

Dom som ligger ”sämst” till, (min personliga åsikt) 4 matcher in i försäsongen, är Rydahl, Toolanen och Johansson.
Trion har visat att de inte RIKTIGT är där, ännu. Rydahl tror jag inte alls på. Visserligen blev han skadad och missade mycket av andra halvan av fjolårssäsongen, men är tung, långsam och ser inte alls ut att vara med på nivån där han behövs. Toolanen och Johansson har en bit kvar till SHL-standard och skulle nog må bra av lite tid i Allsvenskan. Samma sak vill jag nog även säga om Nässén.
Ja, han är en enorm talang, men är lite för valpig och stressad där ute, ännu.

Lassinantti ser rostig ut och släppte ett par alldeles för lätta puckar i dagens match emot Kärpät, samt att Gustafsson är nyopererad, men bör vara tillbaka till premiären.

Det som är ljust med laget däremot, är att de unga grabbarna tar för sig, att Hishon vill ha puck och verkar vara en riktigt fin värvning. Powerplayet ser riktigt fint ut, i jämförelse till tidigare säsonger och att boxplayet börjar se riktigt jobbigt ut, att möta. Intensiva och spelskickliga, defensiva specialister. Men det är långt kvar till något som ens kan börja kallas godkänt, sett till spelidé, passningsspel och motivation att vilja göra något, bryta mönstret och visa att man vill vinna, till varje pris.
Men… Som jag nämnt… Det är ju ändå bara försäsong. Det är inte nu vi ska vara strålande. Förluster kommer komma och då får man se tillbaka och se vad man gjorde fel och vad man kan förbättra ifrån den förlusten, samt ta med sig de små detaljerna som faktiskt såg bra ut, ifrån den förlusten.

Alla vet att Bulan aldrig kommer vika sig, vad gäller sin spelidé och den som inte underkastar sig hans träningsmoment och styre, kommer också att bänkas och få mycket mindre speltid.
Ingen sätter sig på en björn. Och Bulan kan vara en av de mer aggressiva utav björnarna.

Så, det finns ljus, även i ett mörker efter en betydelselös förlust.

Det stavas Thomas ”Bulan” Berglund. Vi ska vara ENORMT glada att han är tillbaka i båset.
Det kommer ta tid att få in spelarna i en helt ny spelidé, för de unga att ta steget ifrån J-lagets lite långsammare hockey och för de nya importerna att vänja sig vid stora ytorna och anpassa sitt spel därefter. Jag är inte orolig – än.

/Skägg 

So far…

Luleå har blandat och gett inledande 3 matcherna av försäsongen där man skrapat ihop 2 vinster och en uddamålsförlust. Vinsterna kom emot Boden och Björklöven, medan en ganska platt och medioker match emot MoDo, gjorde att man ”bara” fick med sig en straffläggning som belöning.

Bodenmatchen har Hanna redan gått igenom, så den släpper vi. Men matchen emot MoDo och Björklöven ska gås igenom, lite lätt. Emot MoDo hittade Luleå aldrig riktigt tempot och slarvade enormt mycket i defensiven och passningspelet, som gjorde att Ö-viksgänget fick med sig väldigt billiga mål och kunde kontrollera matchen på ett rätt bekvämt sätt.
När Luleå väl fick press på MoDo visade Luleå att man är ett gäng som kommer bli intressant att titta på i vinter. Men, Filip Gustafsson i Luleåmålet stod för en riktig plattmatch, där han såg ointresserad ut och stod ofta fel, slarvade med puckarna och straffläggningen var det sämsta jag sett Filip göra i Luleåmålet. Inget att snacka om där. MoDo var effektiva och Luleå slarviga. Kul att se ynglingskedjan med Larsson, Lundeström och Emanuelsson, som snurrade friskt i MoDos defensiva zon och hittade fina kombinationer. Med lite mer flyt kunde Luleå ha vunnit med ett par mål. Viktigt är att peka på att Luleå vilade 5 ordinarie spelare den matchen.

Vi går vidare till Björklöven, där Luleå var sega i första perioden och såg riktigt spaka ut. Björklöven snurrade fint i offensiv zon och fick Luleå oorganiserade, flera gånger om. En period ingen kommer minnas, direkt.
Andra perioden var bättre och där nånstans började klasskillnaden visas. Att det var ett Allsvenskt mittengäng emot ett mittengäng ifrån SHL. Det är rätt stor skillnad, spelmässigt, när Luleå väl hittade passningarna, ytorna och fick lite tempo i benen.
Det märktes också att man börjat fila på powerplayspelet, något som var ett sorgebarn gångna säsongen. Olaussons blick skojar man inte bort. Kan bara Harju lära sig att ha klubban i isen när passningarna kommer ifrån vår nye kaptens klubba, kommer den gode Tornedalingen göra 15 mål kommande säsong.

Det tog ungefär 10 minuter av andraperioden, innan målet också kom, genom Luleås evighetsmaskin och titan, Janne Sandström. Hur gjorde han målet? Genom ett dragskott, såklart. Bra trafik av Luleå som störde Werner i Löven-målet. Assists på Johan Forsberg och Oscar Engsund. 1-0 till Luleå var också resultatet efter två perioder.
Björklöven kom ut fokuserade i tredje perioden och bjöd upp till dans första tio av sista perioden, innan Luleå kunde ta vara på en lös puck som Harju stenhårt jobbade kvar i offensiv zon. Pucken stöttes till Niklas Olausson, som hittade en fri Petter Emanuelsson i slottet, som kunde stänka in 2-0 till bortalaget, i powerplay.

Unge Einar Emanuelsson satte in en riktigt fin offensiv tackling på en Björklövenback, som tappar puck till Andreas Falk, som enkelt kunde dra pucken i sidled och hänga den högt bakom en annars väldigt duktig Werner i Lövenmålet. Utan den unge talangen i Umeålagets mål, hade siffrorna blivit betydligt större. En godkänd insats ifrån Luleå som börjar hitta lite grunder.
Passningsspelet är fortfarande lite blekt, men både boxplay och powerplay ser redan bättre ut, än det gjort på länge. Coach Bulan har en tydlig idé i special teams och det är en mycket modernare hockey som spelas under den nygamle tränaren.


Hur har då nyförvärven sett ut, so far under försäsongen?

Emil Larsson hade två ganska bleka matcher emot Boden och MoDo (förutom sista perioden emot Ö-vikarna). Emot Löven såg han fokuserad ut, hittade fina framspelningar, jobbade hårt och hade några riktigt fina mållägen. Den gode Gävlesonen kommer bli ordentligt nyttig i ynglingskedjan. Han har alla verktyg för att lyckas i SHL och Luleå Hockey. Varit lite seg i benen, efter missat andra halvan av Allsvenskan, efter ett benbrott. Tar ständigt steg.

Patrick Cehlin har, som alla trodde, varit ringrostig. Han missade stora delar av förra säsongen, pga en efterhängsen hjärnskakning. Men visar prov på bra blick, skridskoteknik och ett finfint skott. Det står inte på förrän han är med i målprotokollet igen. Blir en viktig spelare, framåt.

Ryan Johnston, den nye kanadensaren på backplats, som parats ihop med sin landsman Mikkelson, har sett lite vilsen ut första matcherna. Stressad i egen zon och vill göra allt väldigt snyggt. Har ett hårt skott och bra blick i offensiv zon. Måste bli mer trygg på stor is. Men med tiden kan han bli en av våra bästa backar. Har visat potential.

Daniel Sondell – en annan av våra nya backar, har haft lite dåliga passningar och inte alls haft något tempo i benen. Syns att han spelat på en lägre nivå senaste året och måste upp några snäpp. I powerplayspelet hittar han ytor åt sina medspelare, skjuter stenhårt, men har inte riktigt ställt in siktet, ännu. Det kommer. Bidrar med rutin, lugn och en rejäl dos offensiv. Kommer vara god för 15-20 poäng i höst. Utan problem.

Niklas Olausson – det namnstarkaste nyförvärvet, tillika vår nye kapten, visar redan att han kommer stärka Luleås offensiv med en sjuk vision för vad som händer på isen. Hittar ”omöjliga” passningar över centrallinjen och har även varit bättre på rören än han någonsin var under sin tid i Luleå, tidigare. En av våra absolut viktigaste spelare i höst/vinter. Rutinerad, poängstabil och leder laget exemplariskt.
Ingen är direkt förvånad att han redan varit med i poängprotokollet flertalet gånger på bara 2 matcher.

Joey Hishon. Den nye centern är tekningsstark, snabb på rören, har god teknik och ett kanonskott. Kommer bli bra mycket bättre än vad både Mouillierat och Kennedy var, tillsammans. Redan fått göra mål, lägger fina passningar, snackar enormt mycket och visar att han vill ha puck. Kommer bli en tillgång. Jag är inte orolig där. När det blir tävlingsmatcher, tror jag att han kommer excellerera än mer.


Sammanfattningsvis är det ju så att det fortfarande är försäsong och att det syns. Men, jag tror att när det börjar vankas premiär, står vi som ett starkare lag, än vad vi var förra säsongen. Tror inte på lika djupa dalar som det varit senaste 3(!) åren. Ett lag som Bulan fått börja dra åt samma håll. Starkt ledarskap skapar också bättre spelare. Ett modernt spelsätt, en tydlig idé och ett Luleå med special teams som kommer bjuda upp till bättre dans emot topplagen, än vad som varit fallet senaste säsongerna.

Väldigt intressanta backpar, väldigt intressanta kedjor och en kemi som börjar sätta sig. Einar Emanuelsson och Isac Lundeström kommer ha stort fokus på sig under kommande säsong och de kommer få ta massor med istid och plats. Detta är säsongen, där de ska blomma ut ordentligt. Deras kedja har redan visat att man kommer ha lekstuga med många backar och målvakter i vinter.

Lassinantti kommer få tävla med Filip Gustafsson när säsongen blir mer på allvar och det är poäng på spel. ”Flipper” är ingen dussinmålvakt, på något sätt. Men, han kommer också sättas på prov ifrån Bulan, där inga mediokra misstag kommer tillåtas. Blir det som mot MoDo kommer inte den unge Västerbottningen få spela många matcher. Men ett otroligt stabilt målvaktspar, i grund och botten. Där har Luleå en riktigt stadig grund att stå på. Nu gäller det att nyförvärven får utdelning och gör det som ska göras. Poäng, poäng och mer poäng!

På återhörande!

/Skägget 

Två steg bakåt och nu då?

Juli börjar närma sig mitten och det har droppat under 70 dagar till SHL-premiär och jag har suttit och diskuterat floppvarningar och spelare som måste ta steget, med mina kära kollegor i Björnbröder. Så… Vilka är dessa spelare som måste ta steget, för att hålla en plats i herrarnas A-lag, kommande säsong?

Den första vi kom att tänka på, kom via Luleåfans Forum, där det började diskuteras att ta in en avdankat och gammal profil, i Per Ledin, i utbyte mot Gustav Rydahl. Något jag ser är fullständigt fel, här och nu. Laget är satt och det finns inget som helst intresse att plocka in en blivande 39-åring mot en ung och hungrig 22-åring.

Alla vet ju att Rydahl tyvärr hamnade snett förra säsongen och aldrig riktigt kom in i rollen som den sheriff Luleå Hockey behövde, efter det att Sylvegård och Granström försvann ifrån klubben. Men, nånschtans tycker jag ändå att det här är den ultimata chansen för den gode Karlstad-sonen att verkligen ta den välbehövliga steg hela Luleå Hockey behover ta, efter en totalt miserabel säsong.

Han försvann, tyvärr på grund av att, hela Luleå underpresterade och han fick nånstans ta en skuld som inte alls var hans och jag förstår hans frustration och att sedan skada sig på träning och behöva operera sig, så att han blev borta resterande tiden av säsongen, var ju långt ifrån perfekt, när han redan befann sig lite på sniskan.

Vi kan diskutera hur länge som helst att det i slutändan var ”Osten” och ”Skuggan” som var att beskylla för den gångna säsongens totala misslyckande, men också där i den gråa massan finns nu ett litet hopp för alla att visa att det bara var en engångsföreteelse och att klubben är hungrig, i ett underdog-läge, där man kan förvåna och överraska många av, de så kallade, ”experterna” på alla kanaler och tidningar.

Just Gustav Rydahl, i främsta rummet, har en gyllene chans att som den ultimata underdogen, att överraska och visa att han minsann ska ha en viktig roll i klubben, kommande säsong. Han är ung, hungrig och har något att bevisa för sina nya tränare och har verktyg att bli precis lika viktig som han var under sin första säsong i Växjö, där han var en ettrig, jobbig pitbull att möta som jagade precis allt och alla och var en pest att möta i den defensiva zonen. Under Bulans ledning, har han nu den morot han behöver för att ta nästa steg. Revansch! En riktig joker, i laget.

Mikkelson hade problem med ljumskar gångna säsongen och var otroligt blek,
långa stunder och behöver visa att han bli att räkna med, som en stabil tvåvägsback, med ett ruskigt fint skott, samt en finfin skridskoteknik. Den assisterande kaptenen måste också börja använda sin tyngd och kroppshydda att trycka till sina motståndare när det hettar till. Har en extra växel att lägga i, kommande säsong. Måste sluta slänga puckar omkring sig, såsom han gjorde ofta, förra säsongen.

Ynglingarna i Einar Emanuelsson, Isac Lundeström, Anton Toolanen, Linus Nässén och Pontus Själin har en hel del kvar att bevisa, för att vara helt säkra på sina platser. De kan inte, under några omständigheter, ta nånting för givet och arbeta fruktansvärt hårt för att visa att de ska ha tröjor och stora roller kommande säsong. Speciellt de tre sistnämnda. Nässén blev utlånad och var ojämn när han fick tid i A-laget. Toolanen spelade väldigt valpigt och gav bort många enkla puckar och var rätt svag i majoriteten av närkamperna. Måste lägga på sig vikt och våga mer. Skador störde Själin, som hade en perfekt säsongsinledning, där han inte gick minus en enda match, de första 16 matcherna. Har enorm potential, som han måste arbeta på att låsa upp.

Einar och Isac måste ta nästa steg, i och med att de kommer få betydligt större roller kommande säsong, enligt tränartrions utsago. Viktigt att de får rätt verktyg att använda och alltid ha ett forum där de diskuterar individuella styrkor och svagheter. Lillebror Emanuelsson och Malmfältens stora hopp, Lundeström, är nog de två största talangerna Luleå Hockey sett på, väldigt länge.

De två nya transatlanterna, Joey Hishon och Ryan Johnston, måste leverera – och det fort – annars kommer de bli kapade vid fotknölarna av, den kanske brutalaste supporterbasen, i svensk hockeys högsta liga. Uteblir leverans ifrån de tu, de öppnande 10 matcherna, kommer det ropas på skeppning till Sibirien, påskön, sydpolen, eller liknande destinationer.
Luleå Hockeys supportrar vittrar redan blod i vattnet och då har de inte ens klivit på is, inför försäsongsmatcherna. De har enorma förväntningar på sig, pga att de är importer, efter Luleås fantastiskt dåliga leverans, ifrån tidigare sådana, senaste säsongerna.

Den sista som jag ser måste ta ett steg, är Joel Lassinantti. ”Joel Lassinantti?”, frågar ni er säkert nu. Ja, Joel Lassinantti. Har haft problem med skador och inte alls verkat i balans och har en hel del att jobba på om han vill behålla förstaspaden. Filip Gustafsson är inte långt ifrån att knycka den, framför nosen på den, annars så säkre, förstakeepern. Men det kanske just är det som behövs också. En rejäl utmaning för att just ta det där steget och bli en stabil målvakt som vinner de viktigaste matcherna på egen hand, samt figurerar i Tre Kronor, med jämna mellanrum och får det internationella genombrottet.

Vad tror ni? Är det någon mer som är ett stort frågetecken?
Jag menar, jag vet på ett ungefär, vad jag får ifrån resten av laget. Massor med rutin, ledarskap och poänggaranti på en hel del poäng, per spelare, vid det rätta flytet och en skadefri säsong. Samt att vi har några riktigt spännande namn utan några som helst förväntningar på sig.

Skriv till oss!

/Daniel ”Skägget” Eriksson

Vart står Luleå Hockey?

Med Jeremy Soules storslagna verk, ifrån ”Elder Scrolls V: Skyrim” i öronen, sitter jag och tänker, kontemplerar, funderar, samt vrider och vänder kring Luleå Hockeys trupp, såhär långt, i vår silly season.
LHF är en back ifrån (någerst) full trupp. Det hela beror ju på Christian Jaros och hans vara eller icke vara i höst, under kommande säsong. Tar han en plats i Ottawa? Vill Senators ha honom kvar i AHL, även om han inte tar en plats och ha honom som bubblare för en plats i ordinarie lag?

Först och främst vill jag koncentrera mig på backplatsen, som behöver fyllas, efter det att tränare Berglund förkastat Daine Todd, där han rakt och upp och ned, förklarat att, ”du är inte det jag vill ha i Luleå Hockey 2017/2018”. Tyck vad ni vill om detta. Min ståndpunkt är dock klar:
Bulan vet exakt vad han gör.

Jag tycker att det är en mer balanserad trupp, såhär långt. Spelare som vet om rollerna, toppspelarna på rätt platser och en jämn fördelning av rutin, som möter ungdomlig hunger och längtan att få tävla om ordinarie platser under kommande säsong.
Enda frågetecknet är väl egentligen Joey Hishon, som kan bli både succé och flopp. Återigen litar jag här till Luleås ledning, scouting och nätverk. Det finns inga garantier att ens våra svenska spelare ska bli succéer. De är rutinerade och etablerade namn, men så var också Wandell i Örebro, Jeff Tambellini i Djurgården, Josh Hennessy i Växjö, Dominik Granak i Rögle, samt Bill Sweatt hos oss. Det ska till massor med faktorer, för att en tilltänkt toppspelare ska leverera.

Det ska vara kemi i kedjorna, man ska ha flytet, vara skadefri, etc… Vissa gånger misslyckas värvningar och ibland lyckas de. Man kan ju dock tycka att det vore droppen, som får bägaren att slutligen rinna över om ännu fler toppvärvningar misslyckades, till den milda gräns, att de skeppas innan juluppehållet, i Luleå, kommande säsong.

Men, med rätt flyt, mindre skadebekymmer och en ledning som har fastare hand från början, tycker jag att det finns god chans att spelare vill och kan lyckas under rätt omständigheter.
I SHL finns det inget som kallas stryklag eller blåbärslag, längre. Det är en väldigt jämn serie, som håller väldigt god standard, sett över de Europeiska ligorna. Ser man också till NHL, där fler och fler unga spelare tar sig an världens bästa liga och dessutom lyckas, tycker jag ändå att SHL är topp 3 i Europa, alltid. Gångna säsongen spelade ändå 89(!) svenskar, i världens främsta hockeyliga. Majoriteten av dom, är dessutom ledande spelare, ja till och med är vissa även kaptener, i sina lag. Och jag tror vi slår 90 spelare nästa säsong. Mycket, tack vare att det blir ännu ett lag i NHL 2017/2018.

Vart står då Luleå Hockeys standard i SHL, just nu?

Jag tror Luleå Hockey har en trupp (som jag nämnde också ska fyllas på med 1, ja kanske 2 backar) som ligger kring plats 7-9, i tabellen. Det har gjorts blygsammare värvningar, men också stabilare värvningar, sett till rutin och har (som jag upprepar gång efter annan) en juniorsatsning, som inom ett par år kommer vara en av Sveriges ledande, som gör att klubben har en bredd, underifrån till sitt förfogande. Något som Luleå Hockey inte haft förut. Fler spelare som är mer beredda på istid, när det kommer upp en skada, för det kommer vara oundvikligt.

Säg då att en riktigt bra back kommer in. Och då menar jag en back, god för 20+ poäng, som dessutom har ett finfint skott som kan nyttjas i powerplay. Ja, då kan det nog vara topp 6 som hägrar, helt plötsligt. Om än lite tveksamt. Men chansen finns.
Luleå Hockey har ett ledarskap nu, som är starkare än på många, många år. Ledare som är respekterade och kunniga, där man har en ständig kommunikation med juniorlagen och där även har ledare som den mycket kunnige Robin Jonsson, som individuell utvecklare. Robin har betytt att Luleås juniorer nu arbetar hårdare, får bättre och tydligare riktlinjer vad det gäller att förstå vad som krävs för att vinna. För klubbens största vinnarskalle (efter ”Bulan”) är vår Robin Jonsson. Ingen har den stenåldersmässiga urkraften och viljan att lyckas, som Robin. .

Ni kan dessutom, om ni missat vår specialintervju med Robin, höra den här.

Luleås målvaktsuppsättning är topp 3-4 i hela SHL. En riktigt stabil uppsättning målvakter, med Joel Lassinantti, som den främsta, men där mycket duktige Filip Gustavsson, kommer vara än mer redo att tävla om förstaspaden. Där, dessutom, flera unga killar, i juniorleden, är beredda att tävla om en topplats i A-laget, inom kort.

Backbesättningen är minst sagt intressant, redan nu, innan den tilltänkta toppbacken (tillsammans med Sondell) är på plats och kontrakterad. Ungdomar som Grahn och Nässén, är redo att flåsa Janne i nacken, vad gäller ordinarie plats. Tyngd och rejäla pjäser finns i Mikkelson och Engsund, samt ett redigt offensivt PP-vapen i tidigare nämnde, Daniel Sondell.

Forwardsplatserna känns givna och där är Isac Lundeström, Einar Emanuelsson och Axel Levander, redo att ta nästa steg. Rutin finns i överflöd och i truppen finns etablerade namn, så som Anton Hedman, Pite-Foppa, Fabricius och Olausson för att ta några, där alla vet sin plats.
Offensiven visade Petter Emanuelsson (15 baljor, trots 2 månaders frånvaro) att han besitter förra säsongen, där man kompletterats av ”Ola”, Cehlin och Hishon. Den spelare jag kommer följa närmast och sätta under lupp, är nyförvärvet Brynäsikonen Janne Larssons grabb, Emil Larsson, intagen ifrån Almtuna IS.
En vinnarskalle med arbetsmoral, som också besitter ett naturligt ledarskap. Emil visade prov på fin offensiv i Allsvenskan och kommer bli nyttig i en tredjekedja, i Luleå Hockey. Där vet Bulan vad han får, då han har fina referenser och röster ifrån senaste klubben, samt ifrån Brynäshåll.

Så, realistiskt sett, kan Luleå absolut utmana om en ordinarie slutspelsplats. Men, vi ska inte förvänta oss att det sker redan i år. Slutspel via Play In, känns mera realistiskt, som mål.
Men räkna aldrig bort Bulan Boys. De var inte tippat som ett finalgäng när ”expertern” ritade upp sina tabeller och guldutmanare.

Vad tror ni? Är jag rätt ute? Har jag tappat det? Vem skulle ni, realistiskt, vilja få in som offensiv toppback? Skriv till oss!

/Daniel ”Skägget” Eriksson

Sluta se bakåt!

Doften av en ny säsong börjar faktiskt kännas i luften, likt syrénens runda doft, fyller de ljusa och varma försommarkvällarna.
Lagbygget går mot sin slutfas och Juni är inte ens slut, än. Måste vara något sorts rekord.

Senast in, var den forward vi (på Björnbröder och i övrig lokalmedia) pratat om under flera veckors tid; nämligen, kanadensaren, Joey Hishon. Centern är fortfarande hemma i Kanada och tränar med vänner och NHL-proffs i hemstaden Stratford, i Ontario, Kanada.

Han är tilltänkt som en toppcenter, som tillsammans med Olausson ska stå för powerplayspets, flera vunna tekningar och ett kreativt och snabbt spelande Luleå Hockey, anno 2017/2018.
Nu viskas det om att ett kontrakt är erbjudet till den sista pusselbiten i Luleås lagbygge och vi väntar, såklart, med spänning vem det kan vara. För namnet lär dyka upp i medierna inom kort om det ens börjar att tendera till att Luleå Hockey är laget som får backens signatur.

Självklart går vi också och hoppas att Luleås senaste NHL-kontrakterade spelare,
Filip Gustavsson, som nu kritat ett kontrakt med Pittsburgh, över 3 år och Christian Jaros (som bekant skrivit på för Ottawa Senators), gör att det görs loss lite av en lönebudget till kommande toppspelare, på backplats. För räknar vi ihop de summor Luleå Hockey får för de tu, ges det klirr i kassan (kring 4,5 miljon SEK).
Viktigast här, är inte att få hybris och tro att de pengarna ENDAST ska användas att lägga på herrarna, utan att de jämnt ska fördelas över fler plan. Men visst finns en procent i det att lägga på en spelare som kommer in. Det tvivlar jag inte ett dugg på.

Det är här som Luleås juniorsatsning nu tagit ett, viktigt, kliv framåt.

Juniorsatsningen börjar så sakteliga ge frukt och att säkra signaturer med juniorer, som sedan köps loss av NHL-lagen, kommer ge Luleå Hockey en stabilare ekonomi i framtiden.
Ponera att Luleå tar fram 2 juniorer per säsong, som får kontraktsförslag av NHL-klubbar, ja då har vi 3-5 miljoner per säsong som man kan skjuta in i det egna kapitalet. Men det är inte bara där som Luleå måste ha hjälp ekonomiskt.
Publiken måste börja infinna sig, varje match, och inte bara när det går bra för klubben. Det är i motvind som draken lyfter och motvinden kan få ett extra lyft och bli medvind, med hjälp av supportrar och stödet från läktaren.

Sitt inte hemma som en soffexpert och klaga på att publiken inte dyker upp, om du själv bor i nejderna och inte ämnar dyka upp. Sitt inte och klaga på Luleås ekonomiska problem, om du inte tänker gå på årsmöten och göra din röst hörd. Du kan sitta vid din smartphone och/eller datorskärm och spela Allan och tro att du minsann har mer rätt än jag, att få vädra din åsikt. Är du på internet och för ett argument, ge dig då fasen på att du kommer få mothugg och direkta motargumentationer.

Till sist vill jag också påpeka, till alla er som tycker det är bra att Luleå Hockey fortfarande ruvar på spelare som Janne Sandström, ni som vill ha tillbaka Per Ledin, alla ni som drömmer om tiden när Luleå vann ett SM-guld (vilket blir 22 år, under säsongen), ni som drömmer om spelare som Pavel Skrbek, Jaroslav Obsut och till och med tycka att Kennedy är ”kung”, för att han gjorde 2 mål på 2 matcher (efter att ha varit horribelt dålig de 16 matcherna innan).
Hur svårt har ni att släppa det som varit? Hur svårt är det att ge ”Bulan”, ”Skuggan”, Engman, med flera, förtroende, tillit och tilltro? Våga hoppas på framtiden?

Luleå har, på pappret, ett bättre lag nu, än förra säsongen. Det är många hemvävda (en svensk kärngrupp), där topparna kan vara transatlanter, eller dylikt för att ge en bredd på truppen, där man dessutom litar på de unga namnen som är hungriga att visa vad de går för, vid skador.

Under senaste två-tre veckorna har jag sett otaliga Twittrare och Facebook-användare som höjt sin oroliga röster inför kommande säsong. Jag säger inte att jag inte förstår er oro. Jag säger bara att den kanske är lite väl tilltagen. Luleå har inte ens fått ställa sig på isen och man kommer redan ramla ur SHL. ”Skadebekymmer”, ”Kalle Anka-personer till GM:s”, ”Hishon är nästa Kennedy” och dylikt skrivs, utan att ens få se spelarna ta ett skär på is, ens en gång.

Jag väntar 15-18 omgångar, som förra säsongen, innan jag börjar såga (om det behövs). Jag ser nyktert på nästa säsong. Luleå budgeterar inte längre med semifinal och har en mer blygsam approach till vad som komma skall. Man slår sig inte gul och blå på sina bröst från ledningen och skriker om att, det inte finns något annat än SM-guld.
Självklart vill både vi fans och klubben vinna SM-titlar och vara en toppklubb. Men man kan heller inte skrika om att ”1996, när Luleå senast vann guld, så…”, eller ”när Rönken var i Luleå, så…”. Det funkar inte så.

Majoriteten av supportrarna ville ha Rönkens huvud på ett silverfat och nu kan de inte sluta tjata om vilken magisk tränare han var. Bestäm er. Vill ni ha ett Luleå som spelar hockey, utifrån en modell som är ifrån 1996, vill ni ha en tränare, ni en gång hatade mer än allt, i klubben eller vill ni se framåt – mot det nya Luleå Hockey?!

Jag, personligen, väljer i alla fall det sista alternativet. Jag vill hänga med i den moderna hockeyn, den moderna hockeyn som vår nye huvudtränare vurmar för och vill utveckla än mer, under sina kommande år i Luleå Hockey. Det kommer ta ett litet tag innan det sitter fullt ut. Men, jag vet att herr Berglund är en bättre tränare, än vad hans företrädare, ”Skuggan” Nilsson någonsin kommer vara eller bli. Alla legender är inte formade att bli tränare, helt enkelt.

Jag tror mer på ”Skuggans” affärssinne och vältalighet, än någonting annat. Tillsammans med Ulf Engman, har han en av de mest snillerika och smartaste personerna inom svensk hockey. Kunnig som få, brett kontaktnät och en förmåga att läsa spelares för- och nackdelar. Han har inte varit videocoach i svenska ishockeyförbundets olika representationslag (1 brons i Ivan Hlinka Memorial Trophy, 1 silver i U18, 1 OS-silver, samt ett brons, ett silver och en guldmedalj i Tre Kronors seniorlag), i ett decennium, för inte.

Med den sista pusselbiten, med en duktig offensiv back, kan Luleå Hockey bli en riktigt farlig underdog (likt Malmö Redhawks var under 2016/2017) kommande säsong.

Släpp sargen, kliv av vagnen eller ta av stödhjulen och häng med, på vad som kommer bli en fantastiskt spännande resa, med mig.

/Daniel ”Skägget” Eriksson

Rädslan för utveckling

Luleå Hockey går emot en oviss säsong, med många förändringar, där nya tränare har introducerats, ett nytt spelsystem skall implementeras och där juniorsatsningen ska ta nästa steg. Då bajsar Luleåfans överallt på sig av rädsla att Luleå ska åka ur med buller och bång och vägrar se det nyttiga i att ge unga killar tid och plats i A-laget. Det skriks om utlåningar för att utveckla spelarna och att ”ge dom tid”.

Deras tid är NU! Det är inte 1996 längre.

Unga killar som HV71 hade Linus Söderström (20) och Lias Andersson (18) och tog SM-guld, med dessa killar som ordinarie i nyckelroller. Brynäs hade Marcus Ersson (19), Lucas Carlsson (19), Jesper Boqvist (18), Linus Ölund (19) och Oskar Lindblom (20) som alla gjorde ett strålande slutspel och gick till final.
Vi har Djurgårdsbröderna Jonathan (20) och Marcus Davidsson (18), som hade lekstuga med Luleå, så fort vi möttes förra säsongen. Frölunda har Rasmus Dahlin (17) och Calle Grundström (19). Jag kan fortsätta med fler lag som har tonåringar och nyblivna 20-åringar som har nyckelpositioner i sina lag, för att lagen är villiga att satsa på dem på högsta nivå och få dem att utvecklas med de bästa spelarna, möjligt, inom svensk inhemska hockey.

Varför är Luleåsupportrar så fantastiskt rädda att ge fler juniorer chansen att bli redo för SHL-spel, när de redan är förälskade i Einar Emanuelsson, Isac Lundeström och Filip Gustavsson? Har ni inte sett vilken utveckling spelare kan få om de bara får chansen på högsta nivån?
Tror ni Jaros var en stjärna när han kom som 17-åring till Luleå Hockey? Han var en rå talang, ifrån en slovakisk juniorliga som inte hade någon seriositet. Han kom till Luleå Hockey, fick bra utbildning av duktiga ledare och fick chansen att spela på hög nivå inom Sverige.

Kom inte och säg att hans utveckling var bra i Asplöven, för det var den inte.
Som 19-åring fick Jaros 22 matcher i Allsvenskan, där han stod för blygsamma 5 poäng och -3. Han tog ordentligt med onödiga utvisningar (55 utv.min) och fastnade i sin utveckling under sin period i Haparanda.
Det var först när han kom tillbaka till Luleå som han tog det där viktiga steget och fick visat för sig vad som krävdes för att lyckas och kunna ta steget till den internationella hockeyn.

Hur ska Luleå lyckas med sin juniorsatsning och få spelare att ta steget, när de inte ska få chansen? Varför ska man ta in en toppback, bara för att Luleås ”egna” produkt utvecklats inom klubben och just blivit den duktiga back (om än ojämn och lite smått dålig i sitt positionsspel i egen zon) han är idag? Varför inte ta stolthet i att man utvecklat en spelare till den grad att han nu räknas som en toppkandidat till att ta en plats i Ottawas backuppsättning nästa säsong?

Varför inte utveckla ännu en talang? Vi har jätteduktiga Viktor Grahn och Kim Johansson som knackar på A-lagsdörren, där båda fick smaka på seniorhockey förra säsongen och inte direkt gjorde bort sig kopiöst. Speciellt den där Grahn som visade vart skåpet ska stå med sin rejäla hockey och som ska få en ärlig chans att ta en plats i vinter.
Den back Luleå bör ersätta med en etablerad spelare, är ju Daine Todd, som skickades ut efter samtal med nye tränaren Thomas ”Bulan” Berglund.

Det är här och nu, som Luleå Hockey ska ta det där förbaskade steget som vi fans att skrikit efter i åratal – att få in unga spelare i truppen. Men när Luleå väl är redo att ta det steget med juniorsatsningen, nej då ska det istället värvas sexiga namn?! Jag ser inte logiken i det.

Tiden för Luleås nästa steg, inom juniorhockeyn och att ge de unga spelarna chansen är NU.

Inte säsongen 18/19. Inte säsongen 19/20. Utan, säsongen 17/18.

/Skägg 

Mr X – Joey Hishon?

Det viskas i de digitala korridorerna om att Jokeritcenter Joey Hishon är Luleås Mr X, på forwardsidan. En kille jag tycker ser väldigt spännande ut, trots en halvt misslyckad säsong, senast i den finländska KHL-klubben.

Vem är då Joey Hishon? Han är 25 år gammal och är född och uppvuxen i Stratford, Ontario, Kanada där han fostrats i Stratford Warriors i juniorligan OMHA. Han tog sedan steget över till en av de tre största juniorligorna i Kanada, OHL, där han var en del av Owen Sound Attack, där han spenderade fyra år och var en av de mest lovande spelarna i klubben. Han draftades, som nummer 17 i första rundan, av Colorado Avalanche. Han var på väg mot AHL med stormsteg, då han blev fult huvudtacklad och blev borta från hockeyn i nästan två år, där utvecklingen, såklart, tyvärr stangerade.

Hishon har fått ta den långa vägen, på grund av skador, till att faktiskt få speltid i AHL och var en del av det Stanley Cup-lag som Colorado ställde på is, senast man spelade om Lord Stanley i Stanley Cup-slutspelet, 2013/2014. Säsongen därpå blev det 13 matcher i NHL för Joey, där han mestadelen av säsongen spenderade tid i AHL-laget Lake Erie Monsters där han stod för 36 poäng på 53 omgångar, innan San Antonio Rampage tog över platsen som Colorados AHL-lag, säsongen 15/16.

Där spelade ”Hish”, som han kallas, 62 omgångar och stod för 14 mål och 29 assists, innan flyttlasset gick över till Jokerit och KHL. Han skadade axeln under säsongen i Finland och fick säsongen spolierad, på så vis och inte alls kunde bidra poängmässigt.

Min vän och Twitterkollega Patric Björklund, som följt kanadensaren under hans karriär säger såhär om Joey Hishon:

Så, jag tycker det ser ut som en spännande spelare, i min mening. Jag förstår också misstankarna att han kan bli ”en ny Kennedy” och att man höjer rösten om att man ”inte scoutat” spelaren. Men, i min bok är Engman och Skuggan bättre förberedda som sportchefer och mer kunniga i sin spelarbedömning, än vad Luleålegendaren Lars Bergström nånsin kommer vara.

Nu ska ännu en spelare in. En back. En ännu mer offensivt kunnig spelare än Sondell. Mycket spännande att följa utvecklingen av Luleå Hockey, just nu.

Vi kan samtidigt säga att Junttilas kontrakt ser ut att brytas inom den närmaste framtiden. Något som också är vettigt, i min mening. En spelare som kom som tilltänkt toppforward, men som totalt misslyckades på SHL-nivå och som förmodligen kommer hamna i finska högstaligan igen.

Vad tror ni? Let us know.

/Skägg