Jag var där

Jag var där …..

http://www.shl.se/play/video/21186977

 

Jag såg Flipper briljera.. jag såg hur ungtupparna visade vägen. Einar… hur bra är inte den killen? Jag satt 2 meter från isen tillsammans med sonen, hans första hockeymatch live någonsin.. (han går igenom trots åldern och håller givetvis på motståndarlaget)

Vi var där tillsammans, det var underbart (för mig mest). Han fick se sitt lag, jag mitt.. Jag fick vara gladast!

Allt gick vår väg, ALLT. Vi slår Lkpg, på bortaplan, vi nollar dom dessutom.

Jag somnar med ett leende.

Tack Luleå. Tack Flipper Tack Tor

 

/ Locket

Den eviga kärleken

Det har skrivits en hel del på slutet om våra herrar. Folk som undrar när bl a Cehlin kommer tillbaka, varför spelet ser så hafsigt och slafsigt ut, varför man tappar solklara poäng, vad Sondell gör inne i powerplay, när Harju gjorde en bra match senast, om det blir något slutspel eller inte, osv osv.

Jag kan inte direkt påstå att jag vet när spelare kommer tillbaka. Däremot har jag en idé om varför det tycks vara svårare att vinna mot så kallade enklare lag och vice versa. Man tänker såklart som Robin Hood. ”Att ta från de rika och ge till de fattiga”.

Jag har även en idé om vad Sondell gör inne i powerplay. Han ger motståndarna hopp. Såklart. Det kan väl alla se?

Nej, men skämt åtsido.

Jag undrar såklart likväl som ni andra vad det är som försiggår ibland. Varför man väljer att mörka skador, varför vissa tilltänkta stjärnor underpresterar, varför man tappar solklara poäng, varför man inte vågar skjuta när man har chansen, varför man tar onödiga utvisningar, varför man tappar pucken på blå. Alla dessa varför, varför, varför. Det undrar jag också.

Men två saker ska ni veta. För det första – utan Harjus bök framför mål igår hade det heller inte blivit mål. Då hade det heller inte blivit någon förlängning. Ni förstår säkert vart jag vill komma. Han är en viktig spelpjäs oavsett om ni vill se det eller inte. Kan ni vara vänliga och sluta att gnälla på karln? Kom nu inte och säg att någon annan hade kunnat göra mål istället, för det vet vi inte. Kanske just för att det inte hände.

För det andra – jag är övertygad om att det blir slutspel. Nu kanske vissa av er sitter med hakan på golvet. Men ni som eventuellt inte håller med mig nu. Säg mig, varför tvivlar ni? Jag ska ge er min motivering. Rakt upp och ner. Topp 10. Det räcker. Man behöver faktiskt inte vara bättre än så nuförtiden för att få vara med och slåss om bucklan. Om det i sig är rätt eller fel går ju såklart att diskutera det också. Men det är det som gäller oavsett vad man tycker om den frågan och lägre än så tror jag knappast att det sjunker. Självklart är det ju mer fördelaktigt att sluta topp 6. Men inte heller där är vi körda. Än. 

Slutspel blir det även för våra älskade damer, som förövrigt var på bortaturné i helgen i Motala, Göteborg och Jönköping. I fredags vann de med 2-3 efter övertid mot LHC, igår vann de med 2-8 mot GHC och idag vann de med 1-2 mot HV71. 8 vunna poäng med andra ord av 9 möjliga. Fantastiskt bra. Man blir riktigt glader!

Nu ligger de tvåa i tabellen, bara 1 poäng bakom LHC. Med två matcher mindre spelade. Just det. Ni tänker säkert samma sak som jag just nu. När de matcherna är ikappspelade kan vi alltså vara serieledare med hela fem poängs marginal. Dock ska man inte ta ut något i förskott såklart. Men hoppas kan man ju, även om jag helt ärligt tror att det kommer att bli en kamp in i det sista.

Jag hoppas även att de tar sig till final i år och tar revansch efter förra årets uttågande redan i semin. Att de på riktigt kan visa det som många av oss redan vet. Att de är Sveriges bästa damlag.

Några som förövrigt nyligen har spelat final är Filip Gustavsson, Isac Lundeström, Anna Amholt och Nathalie Lidman i respektive JVM. Tyvärr blev det silver i båda finalerna. Men det är absolut inte fy skam. Herrarna hade inför årets turnering tre raka fjärdeplatser. Damernas J18-landslag hade aldrig tidigare tagit sig till final i ett VM.

Filip och Anna blev även utsedda till turneringarnas bästa målvakter. Isac pangade in två av Sveriges tre mål i kvartsfinalen. Nathalie blev utsedd till den bästa spelaren i gruppspelsmatchen mot Kanada. Anna till dito i gruppspelsmatcherna mot USA och Ryssland. Så ni ska vara mer än stolta.

Jag är mer än stolt.

Både över insatserna där och över själva föreningen i mitt hjärta.

Det kanske inte blir seger varje gång. Det kanske ser ut som hej kom och hjälp mig emellanåt. Det kanske tas onödiga utvisningar. Det kanske blir pucktapp på blå. Det kanske blir mål i baken. Det kanske inte skjuts när det bör.

Men sanningen är ju ändå den att oavsett om jag frågar mig själv varför saker och ting sker eller sliter mitt hår i förtvivlan eller rent av är nära på att kasta ut tvn så kan jag inte sluta att älska Luleå Hockey. Oavsett om det är våra damer eller herrar som spelar.

Jag kan inte sluta att titta på matcherna oavsett hur det har gått tidigare. Jag kan inte förmå mig själv att ta av mig min halsduk när icke likasinnade frågar hur i helvete jag kan bära den.

Jag är för stolt för det.

Oavsett med- eller motgångar.

Just för att man både vinner och förlorar tillsammans.

Jag vet vad jag tror på.

Jag tror på er.

Gör det ni också.

/Kobran

Bland glaslirare och alibistjärnor

Luleå tog idag emot Örebro HK, som kom till Luleå med 10 raka torsk i ryggen och gjorde mål på sitt första skott på mål, innan ens en full minut passerat(!) och kunde sen manövrera ut ett fantasilöst, oengagerat och totalt oinspirerat Luleå Hockey, som aldrig ens var riktigt nära att göra mål.

Det här är verkligheten för supportrar i Norrbotten och övriga Sverige där Luleåfans är utspridda. Vi går in i varje match med en klump i halsen, där vi vet att vi aldrig kan hoppas på poäng. Än mindre när ett par nyckelspelare på forwardssidan försvinner. Det sprider sig en oro i laget, det blir stelt, ström i klubborna och spelarna agerar vilset, stressat och vill hellre passa sin lagkamrat, istället för att köra med huvudet före in mot mål och krascha nätet. Man lägger hellre puckar i rundeln och hoppas på att någon annan ska göra jobbet.

Anton Hedman sa i periodpaus nummer två att Luleå skulle skapa mer trafik. 100 kilo tunge Hedman sa dessa ord och försökte under hela matchen lägga svåra pass, dribbla i dåliga lägen och var mer bakom mål än framför och skapa trafik för att kunna skapa chanser för sina lagkamrater att kunna lägga på mål för styrning eller ett grötmål. ANTON HEDMAN, alltså.

Matchen var en enda lång powernap. Luleå var mer oinspirerade än Juventus alla motståndare säsongen 2005/2006, när de mutade sig igenom hela ligan och betalade både domare och motståndare för att vinna ligan. Alla Luleåspelare får underkänt. Ja, till och med Lill-Nisse. Men, han är också yngst i laget och bör inte straffas allt för hårt. Han kommer göra misstag och dåliga matcher. Mer att jag lägger skulden på de spelare som ska leda laget i motgångar.
Spelare som Petter Emanuelsson, Johan Harju, Brendan Mikkelson, Daniel ”Jag vet inte hur man spelar powerplay” Sondell och Andreas Falk.

Luleåfansen kan inte lägga allt hopp på att unge Einar Emanuelsson ska vara superstjärna redan nu, vi kan inte heller lägga allt ansvar på att Emil Larsson ska göra hattrick varje match, då han är nyförvärv ifrån Almtuna, som gör sin första riktiga SHL-säsong. Vi kan heller inte hoppas på att Nil Lundkvist, hur lovande han än är, ska gå in och dominera i powerplay och vara en Rasmus Dahlin och bryta mönstret med superdragningar och skott i krysset var och varannan match.

När spelare som Niklas Olausson och Patrick Cehlin är borta, MÅSTE de andra våga ta plats, göra nåt irrationellt, bryta på mål, lägga en enklare pass än att försöka leka Klasen eller just kapten Ola med passningar genom slottet. Driv hellre på mål själva, dra ett snabbt skott, istället för att ta emot försöka sikta och göra det snyggt. Och hörrni… Hedman kanske ska börja spela sitt eget spel, istället för att låtsas vara en superstjärna – för det kommer han aldrig bli. Just denna säsongen är Hedman en skugga av sitt forna jag och är en spelare som mer stjälper sitt lag, istället för hjälper det. Luleå är fortfarande alldeles för mycket av ett brunkargäng, när två skickliga spelare försvinner. Och är man ett brunkargäng, ska man spela brunkarhockey och inte försöka dribbla och göra det snyggt.

Jag är så otroligt besviken, arg och skulle gärna vilja marschera in i Luleå Hockeys omklädningsrum och ge dem en syn på hur det är att vara supporter och vad VI kräver av dom. För som det är just nu, är vi alltså 11 poäng ifrån att tappa Play In-platsen. Jag är inte SÅ orolig än, jag bara lyfter frågan att det kanske är dags att se sig om på marknaden, ta in något lån, låta en junior komma in och ta större ansvar på forwardsplats än att få spela extraforward och få 40 sekunder per match, som det varit hittills (Kämpeberg, Willman Borvik, Collin, osv).

NOLL poäng på 3 matcher (där alla tre är emot motståndare under oss i tabellen) är URUSELT och jag vill inte höra spelare och ledare säga att ”jag tycker vi gör dittan och dattan bra”, för verkligheten är det att vi tar NOLL poäng emot motståndare BAKOM oss. Det är totalt oacceptabelt. Även med spelare borta. Kolla på Malmö som haft ENORMA skadeproblem hela säsongen, med spelare borta till höger och vänster, men som ändå kan stå för supervändningar, spela bra hockey och vinna för varandra. I andra lag kliver andra fram i spelares frånvaro – men det kommer tyvärr ALDRIG hända i Luleå Hockey. Där är det beteendet tabu och direkt nåt som gör att man kan bli spottad på.

Bland glaslirare och alibistjärnor, måste någon våga kliva fram. Släpp fram de unga killarna underifrån. De som ska bära Luleå Hockey i framtiden. Ge dom en rejäl chans att få glänsa. Våga bänka ”stjärnor” som underpresterar match ut och match in, för att ge ett jävla statement. Nej, Bulan kan inte magiskt trolla fram saker med detta spelarmaterial. Men spelarna själva kan trolla fram en förbaskad vilja att vinna – till varje pris! Våga få ont. Våga för de andras skull. Våga för att visa att ”kan jag, kan ni”. Tills dess kommer Luleå aldrig mer vara ett topp 6-lag.

Punkt.

/Skägg

Fågel Fenix

Det är inte en allt för dålig jämförelse med vad Luleå Hockey behöver bli.

Det är dags för återuppståndelse. Tid att resa sig ur askan och vända trenden. Vi fans behöver det, Bulan behöver det, spelarna behöver det och föreningen behöver det. Ända sedan korståget med inköpta dyra legoknektar, målade väggar i guld och BSTL slagordet så har det gått lite i träda.

Upp och ner, bergochdalbana, Hawaii-hockey, åkt jo-jo i tabellen och avslutat säsongen med en besk eftersmak, iaf om du frågar mig. Nu är det ju ingen som gör det men efter som det är jag som skriver så skriver jag så som jag upplever det.

Ska också erkänna att jag inför denna säsong känt mig aningen luttrad och inte alls lika pepp som jag brukar, Men men, peppar peppar…. jag tycker mig kunna ana en annan känsla som sprider sig i kroppen.

Jag tror kanske inte på nån mirakelavslutning eller guld i år, Men jag vill gå i mål med hedern i behåll och fanan (oavsett om den pryds av Stålmannen eller Björnen) i topp.

Jag älskar Luleå, ÄLSKAR!

Oavsett vad som händer, hur det går, vem som tränar, vem som spelar, vilken logga vi håller högst.

 

/ Locket

Julen står för dörren – En sammanfattning.

Hej Björnfamiljen!

Nu går vi på hockeymässigt juluppehåll och vi ligger på en ganska beräknad 9:e plats i SHL-tabellen som haltar något, ännu. Luleå Hockey är 2 poäng efter förra säsongens juluppehåll och vi har kämpat oerhört med skador senaste 2 månaderna och därför har vi väl inte kunnat tävla på de rätta villkoren emot resten av lagen.

Jag tror, till och med, att vi har flest skador av alla SHL i skrivande stund. Dessutom har vårt boxplay varit rejält uselt och det är det sämsta boxplayet Luleå Hockey har visat upp i modern tid (räknar senaste 10 åren). Vi är dock inte sämst i ligan, men vi är tredje sämst i hela ligan med 72.73% (88 numerära underlägen och 24 insläppta mål). Däremot visar på en rätt okej powerplaysiffra, där vi ligger 7:a i tabellen med klart godkända 21.43% (98 PP med 21 mål framåt).

Det finns mycket kvar att jobba på och får vi bara tillbaka skadade nyckelspelare och Isac Lundeström ifrån JVM ska det nog lösa sig, i längden. Vi ska fortfarande vara med och tävla om slutspelsplatserna när våren börjar nalkas. Jag är försiktigt optimistisk, ännu. Det kommer ta tid att bygga det nya Luleå Hockey och vi ska inte vara ett topplag denna säsongen.

Bulan ska få tid att bygga sitt lag och det har han inte riktigt fått, med de förlängningarna man gjorde förra säsongen med spelare som inte riktigt nått god SHL-standard.

Däremot vill jag hylla några spelare:

Emil Larsson – Kom in som en joker och har gjort riktigt, riktigt bra ifrån sig. Det spelar ingen roll vem han sätts i kedja med. Han levererar ett stabilt grundspel, har god hand/öga-teknik och visar prov på att han kan bli en nyckelspelare att räkna med i framtiden. Bör få förlängt snarast möjligt för att låsa fast han de kommande åren.

Robin Kovacs – Värvades under säsongen och fick genast en stämpel på sig som en spelare som ska komma in och leverera poäng. Det gick trögt första 8-10 matcherna, men har efter det växt mer och mer och har varit en pålitlig offensiv kugge. Visar gott gry och med lite mer SHL-rutin kan även han, liksom Emil Larsson, bli en enormt viktig kugge i det framtida Luleå Hockey och Bulans lagbygge.

Joel Lassinantti – Alla vet vad han går för, men har stått för ett GÄNG fina insatser som hållit kvar Luleå i matcher där man annars varit utspelade. Eller vad sägs om 45 räddade skott under ordinarie- och övertidsspel igår emot Djurgården? Dessutom tog han 4 straffar och såg hur komponerad och lugn ut som helst. En riktig vägg på sin dag. Vi ska skatta oss lyckliga som har han mellan stolparna när det blåser snålt kring vårt spel.

Viktor Grahn – Har pratat gott om Viktor senaste 2 åren och är en av de största backtalangerna Luleå har sett på ett gäng år. Lugn i sitt spel, fin skridskoåkning och spelar sällan fast sig själv och hittar allt som oftast enkla lösningar. Måste dock bli mer rejäl i närkampsspelet och våga ta fler skott med sin otroligt fina bössa från blå. En kille vi ska hålla ögonen på kommande åren.

Nils Lundkvist – Kom in i morbror Jannes frånvaro och det ser ut som han aldrig gjort annat än spelat SHL-hockey. Skulle ranka honom högre i talangfabriken, än vad jag gör med Grahn. ”Lill-Nisses” blick och direkta spel gör att vi ofta får en snabb spelvändning och kan även bära puck själv upp i offensiv zon, med sin fina teknik. Räkna med att vi får se honom än mer denna säsongen och speciellt nästa säsong. Janne kan vara enormt stolt över systersonen.

Marcus Collin – Kom även han in i skadefrånvaron och började som extraforward men blev matchens Luleåspelare två matcher i rad med sin rejäla spelstil. Ser en ny Tomas Holmström i den grabben. En spelare som kommer växa allt mer och få mer och mer speltid framöver. Det är jag övertygad om. Vågar alltid gå in i skiten och göra det grisiga jobbet. Fler spelare behöver ta efter hans respektlösa spel.

Jonas Berglund – Sitter på korttidskontrakt och har bara spelat de senaste 2 matcherna, men ser ut som en riktigt, riktigt stabil SHL-center. Vinner viktiga tekningar, har fin skridskoåkning och står ofta rätt i defensiv zon. Är dessutom imponerad över hur han växt i sitt offensiva spel. Var en stolpträff ifrån att sätta ett mål emot HV71. En av våra stabilaste centrar emot Djurgården igår. Ser gärna ett kontrakt säsongen ut och till och med nästa säsong. Har mognat enormt i sitt spel, sedan han lämnade Luleå för 5 år sedan.

Joonas Jalvanti – Syns inte alltid, men gör ett ENORMT jobb för vår defensiv. En spelare som ofta är i skuggan, men som alltid kommer till jobbet och är en av våra stabilaste pjäser. Kan det mesta. Har ett fint skott som han måste utnyttja mer.

Oscar Engsund – Vår defensive GIGANT. En sheriff på isen, som spelar rejält, tufft, men rättvist. Inte ofta utvisad och står ofta rätt. Fin blick i egen zon allt som oftast. Kan dock bli lite mer rejäl i att spela ut puckar ur den egna zonen, där han kan slarva stundtals. Men den förvandlingen han gått igenom i backpar med Själin har varit fantastiskt kul att se. Det finns ÄN mer hockey i den grabben. Nytt kontrakt gör att vi Luleåfans är otroligt glada. En ny Robin Jonsson, in the making!

Som sammanfattning kan vi säga såhär; offensiven är mer effektiv än den varit på mycket länge, men fler spelare måste kliva fram i skadefrånvaron som Cehlin befinner sig i. Luleå Hockey skjuter minst i hela SHL och fler avslut kommer ju självklart att resultera i fler offensiva mål. Bakåt är det stabilt i 5 mot 5, men vi är horribla i positionsspelet i 4 mot 5. Det ser lojt ut. Där måste ALLA bli bättre med att göra jobbet och röra på sig för att skära av passningsvägar och skottvinklar.

All in all, tycker jag mig ändå skönja ett bättre grundspel, där alla jobbar mer för varandra än vad man gjort senaste 3 åren. Allt kan alltid bli bättre och det kommer det bli. Räknar jag med slutspelsplats? Inte alls. Play In är målet denna säsongen – allt annat över det, är en bonus.
Som jag nämnde tidigare är jag försiktigt optimistisk.

Tills vi hörs igen – Ha en god jul och en god fortsättning. Tack för att ni läser, kommenterar och alltid diskuterar hockey med oss. Vi älskar var och en av er. Tack för att ni finns. Utan er, inget oss. Vi ses i mellandagarna igen.

Puss och kram!

/Skägg

Kobrans Julblogg 2017

”Ute faller snö. I Gävle bocken står och gläder med sin halm innan elden honom når…”.

Snart mina vänner är det jul och på julen ska man vara snäll har jag hört. Därför sitter jag här med hela pepparkaksburken i knät och avstår från att skämta om ljus; dels för att sådana skämt är låga och dels för att man inte ska skämta om den veke.

”All I want for Christmas is you…”.

Jag vet. Nu sitter ni här förväntansfulla allihopa. Vad ska hon dela ut för julklappar i år? Snart så får ni reda på det. Men ni får ge er till tåls. För på samma sätt som Kalle Anka och hans vänner på sätt och vis drar ut på tiden på självaste julafton tänker jag göra en slags resumé på saker och ting som jag har upplevt under 2017. För det är ju ändå som så att även detta år har bestått av både besvikelser och lycka.

Besvikelse över att herrarna gick på extremt tidig semester i våras och att damerna inte tog sig till final. Att man inte kunde försvara den solklara ledning man hade under hemmapremiären mot Örebro. Att SHL är hockeymördare. Att jag själv personligen inte kunde delta på premiärmarschen pga skada. Att Foppa fortfarande inte har lärt sig att åka skridskor. Att man lyckades förlora nere i Göteborg med ett fåtal sekunder kvar. Att ett antal kommentatorer fortfarande inte vet hur man uttalar Joeys efternamn. Att damerna fortfarande inte kan leva på hockeyn. Att herrarna återigen inte kunde vinna i Gävle och att det fortfarande är tillåtet att använda dessa förbannade klappor.

”En taggatråd, en taggatråd…”. 

Lycka över att både Bulan och Rebban kom hem till Norrbotten igen och att Fredrik alltid är Glader. Att Niklas Olausson är ett geni på isen. Att herrarna gjorde fyra mål på rekordtid nere i Växjö. Att damerna ångar på i SDHL och ligger trea trots en extremt haltande tabell. Att man alltid får skåda snygga och stilrena tifon på H-läktaren. Att Leffe Boork ska avgå. Att de gula stålmannentröjorna fortfarande används (om än för sällan). Att Emma Nordin fortsätter att avgöra matcher när det ser som mörkast ut. Att Lena Sundqvist säger Lule Hockey när hon kommenterar. Att Oscar Engsund har gått från att vara den fula ankungen till en vacker svan. Sist, men absolut inte minst, lycka över att vår kära förening numera har funnits i 40 år.

”För att jag älskar dig så som du är…”. 

Med detta sagt har det nu blivit dags att öppna julklappssäcken. Det är verkligen olidligt spännande.

Men se där. Först ut är en julhälsning till Skellefteå. Tack för att ni alltid tänker på miljön och således aldrig har sex när det är ljust, utan enbart när det är släkt.

”Hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå…”. 

Jag hoppas förresten att ni vet när det är som mörkast under julen? Mellan dagarna.

Årets första julklapp är adresserad till Linköping. Det är ett paket inslaget i silvrig plast innehållandes både vett och etikett och en och annan skämskudde. Snälla ni, om ni vill vara fyndiga och göra reklam för era hemmamatcher rekommenderas inte följande sätt:

https://twitter.com/lhchockey/status/942442194295771136

Ni borde shemes, rent ut sagt.

”Rudolf med röda mulen…”.

Men det var då fan att Roger Rönnbergs favoritlåt helt plötsligt skulle dyka upp från tomma intet.

Årets andra julhälsning tillägnar jag Karlstad och Färjestad. Det är ungefär lika intressant att veta vem som har den största Dicken i hallen som det är att veta varför det alltid Ilari Melarts tänder när han dricker kalla drycker.

”Se då krypa tomtar upp ur vrårna…”. 

Dags att dela ut ytterligare en julklapp till Linköping. Gud så generös jag är. Varsågod, Niklas Persson. Här får du en vaniljsås eftersom det passar så bra till Pajen.

För att dra ut lite på spänningen undrar jag nu om ni vet vad det är för likhet mellan HV71 och Kina? Jo, båda har Reese.

Nästa julklapp är ett stort och hårt paket. God jul, Emil Larsson. Här får du den största guldstjärna som någonsin skådats som en slags symbol för hur fantastiskt duktig du är. Det är sannerligen en fröjd att ha dig i laget.

Det strålar en stjärna…”.

Oj, oj, oj. Nu fick jag gräva riktigt långt ner i säcken, men till slut fick jag tag på årets tredje julhälsning och den är tillägnad Roger Melin. Nu när du har fått sparken kan du ju alltid starta upp en kälkfabrik eller liknande.

Kvällens fjärde julklapp vill jag ge till Djurgården i form av boken Livet går vidare skriven av Karin Wahlberg. Motiveringen till det behöver jag väl knappast skriva ut.

Vi tar en julklapp till när vi ändå håller på. Här kommer lite vätskeersättning till Rögle, eftersom seriespelet ser ut att suga musten ur det laget.

Vet ni för övrigt vem i Luleå Hockey som nu för tiden sprider mest julkänsla?

Viktor.

Gra(h)nen står så grön och grann i stugan…”. 

Årets sista julklapp vill jag ge till Daniel Sondell. Här får du en bättre hockeyklubba så du slipper drälla så mycket med pucken.

Nu har det blivit dags för mig att runda av eftersom min julskinka har rymt och det tycker jag är grymt. Dessutom måste jag titta till sillen och se hur den mår eftersom den tydligen har gått och blivit inlagd.

Tack och bock från Gävle.

Härmed önskar Jag Er Alla En Riktigt God Jul!

/Kobran

5128…

…lyder det nya publikrekordet i SDHL efter dagens match mellan LHC-HV71 som spelades i Saab arena. En mäktig siffra må jag säga. Det är bara att lyfta på hatten och gratulera!

Jag brukar, som många säkert redan vet, oftast inte ha så mycket till övers för LHC som ”club”. Men till och med jag medger att deras damer förtjänar lika mycket uppmärksamhet som alla andra. Så som de sliter varje år för att vara ett av de ledande lagen inom svensk ishockey var det verkligen på tiden att de fick stå i rampljuset nu på riktigt.

Tyvärr brukar ju herrarna deras mer eller mindre jämt rosas till skyarna av Linköpingsborna själva. Damhockey däremot är inte kul, påstås det. På frågan hur många SM-guld LHC har vunnit genom åren brukar många dessutom svara noll. Nej. Det stämmer inte. Två är det rätta svaret. Fler än så om man börjar räkna juniorguld. Men noll är definitivt fel.

Att folk i övrigt skämtar om att LHC är cluben utan guld är ju en sak. Men att många av de egna supportrarna också verkar stå på den sidan får mig att börja skaka på huvudet och undra vad som försiggår.

Det är mycket därför som jag även känner mig tveksam till vad som kommer hända härnäst. Om detta bara var en engångsföreteelse eller om intresset på riktigt ökar nu bland gemene man.

Det är ganska lätt att dela ut gratisbiljetter och på så sätt få folk att komma till ett specifikt evenemang. Det har jag sett förut i olika sammanhang och städer. Det svåra däremot är att få det till en vinnande trend. Till något som folk på riktigt uppskattar och tycker är kul.

Luleå tycker jag ändå har lyckats rätt bra där. Det kommer ofta x antal hundra personer på matcherna. Men nu var det ändå rätt så länge sedan som publiksiffran var riktigt maffig. Kanske är dags att haka på Linköping nu och ta tillbaka rekordet? Gävle och Jönköping har ju också visat bra tendenser tidigare vid några enstaka tillfällen. Kanske är läge att återigen visa att det går?

Jag hoppas verkligen att folk insåg nu att det kanske inte var så dumt med damhockey ändå och fortsätter att åka ner till Stångebro när tillfälle ges.

Jag vill ha rivalitet. Publik, tifon, flaggor, hejarramsor. Jag vill att damlagen ska hejas fram på samma sätt som om det vore herrar som spelar. Jag vill även se matchintron och höra mållåtar.

Imorgon påbörjas en ny vecka med nya möjligheter. Jag ser med spänning fram emot den.

Gör mig gärna överraskad med stil, Hockeysverige.

/Kobran

Men det var då självaste…

Näe, det ville sig inte ikväll – heller.

Luleå kämpar sig tillbaka 3 gånger om, genom premiärmålskytten Ryan Johnston (OJ, så skönt att Ryan äntligen får göra mål!), Fabbe och Pite-Foppa.
Men marginalerna är emot oss och det där sista uppoffrande arbetet är inte riktigt där. Vi blir för bekväma, vi backar ner i Lassinanttis knä, återigen och det blir en börda istället för en uppoffring, i slutet på matcherna.

Luleå får ALDRIG någonting gratis med sig, nere i Göteborg. Det är sedan gammalt. Därför får vi inte ge dom de där extra centimeterna. Vi får inte ge dom för mycket powerplay och sen var ju domarnivån horribel, ikväll. Åt båda håll, ska sägas.

Det är något som inte stämmer hos flera spelare. Hedman är totalt under isen och osynlig mer eller mindre varenda match. Gör inte mycket nyttigt, alls. Falken är där, men ändå inte, Mikkelson är (tyvärr) en enda stor säkerhetsfara bakåt och har ett ok hängandes över sina axlar. Något är fel där. Slutligen har vi tyvärr en äldre Emanuelsson-broder som inte får nånting att stämma, i dagsläget.

Vi kan dock inte klaga på arbetsinsatsen av laget, som helhet, idag. Det är en fantastisk arbetsmoral och man gör mycket bra, men man gör tyvärr också lite för mycket dåligt. Det är där det måste bli en ändring. 8 raka matcher utan 3-poängare är 4-5 matcher, för många.
Bulan har arbetet utskuret för sig. Gäller att ta obekväma beslut, här och nu. Testa att flytta på någon spelare här och någon spelare där. Testa sätta Petter med Einar och Larsson med Cehlin och Ola, när han är tillbaka.
Flytta ned Mikkelson som 13:e back och flytta upp Grahn i backpar med Jalvanti. Något måste hända.

Med DET sagt, ska jag säga att jag inte är orolig. 3-poängaren kommer. Vårt spel ser ljusår bättre ut än tidigare säsonger. Vi har arbetskapaciteten, en kapten som leder med exempel, men det syns också att det blir obalans i varenda lagdel, när spelare som Harju och Olausson försvinner, pga skador/sjukdomar. Ingen skugga skall dock läggas på Joey Hishon, som gjorde en riktigt fin match och hade några riktiga monsterbyten där han var tungan på vågen. Poängen kommer att komma att trilla in där. That’s for sure. Han har varenda verktyg i verktygslådan, den pojken.

Vi har sparkapital både här och där, som kan fås igång av lite ändringar i kedjesystemet. Det är nu upp till Bulan och tränartrojkan, att få ut varenda svettdroppe ur dessa killar. Nu kommer dessutom Robin Kovacs ansluta till laget och vara spelbar mot Rögle, på Torsdag. Riktigt spännande värvning av Skuggan och Engman. Riktigt, riktigt spännande.
Så… jag skulle vilja se något liknande i formationerna:

Cehlin – Olausson – Kovacs
E.Emanuelsson – Lundeström – Larsson
Harju – Hishon – P.Emanuelsson
Fabbe – Falk – Forsberg
Rydahl

Grahn – Jalvanti
Sondell – Johnston
Engsund – Själin
Mikkelson

Helt klart en mer spännande formation och vi hoppas att Harju är tillbaka snart. En ledare på isen och har visat gott gry, innan skadan.
Vi är, hur som haver, på väg mot någonting riktigt, riktigt bra. Vi har haft motstuds nu, i 3 år… Man undrar ju när det ska vända. Men vända – det kommer det.

/Skägget

Nu är vi på vinnarspåret igen

Idag har jag varit på hockey i Gavlerinken och sett matchen mellan Brynäs och Luleå Hockey/MSSK.

Jag höll nästan på att komma försent då jag inte visste vart man skulle gå in. Under tidigare möten har man fått gå in via bortaståentrén. Så jag gick dit idag med. Men där var det stängt. Det visade sig att under den här säsongen (och förhoppningsvis även kommande) gäller huvudentrén. Mycket bra initiativ. Synd bara att de inte kläckte samt genomförde den idén tidigare.

Väl inne på arenan satte jag mig på sittplats. De hade stängt av hälften av sektionerna, bland annat ståplats. Något de inte har gjort tidigare. Alla var tvungna att sitta på samma långsida. Funderade över varför de hade valt att göra så, men jag kom inte direkt fram till något vettigt.

Hur som helst, matchen skulle starta och då mina damer och herrar drogs det igång något slags intro! Trodde knappt mina ögon. Det fanns liksom inte på kartan förra säsongen. Jag blev så glad! Det var så rätt! Alla lags damer förtjänar det här. Ett slags erkännande eller vad man ska säga.

Det var LHF/MSSK som startade målskyttet. 0-1 kom redan efter cirka 5 minuter i powerplay genom Melinda Olsson. Brynäs var nära att kvittera på slutet när de hade ett skott i ramverket. Men perioden slutade på samma sätt som den startade.

När jag skulle gå ut och köpa mig en dricka kom Leffe Boork förbi och frågade om jag spelar för LHF/MSSK eftersom jag hade kryckor och rätt tröja på mig. Lite komiskt tycker jag att landslagets förbundskapten inte verkar ha koll på läget. Men jag log bara och sa att nae det gör jag inte. Jag är bara och håller ställningarna.

Den andra perioden såg väldigt länge ut att bli mållös, men med 8 sekunder kvar bjöd Emma Nordin på enmansshow när hon väldigt snyggt hängde 0-2.

Den tredje perioden blev betydligt mer målrikare. Först satte Nathalie Ferno 0-3 efter cirka 8 minuter. Drygt 2 minuter senare fixade Rebecca Stenberg 0-4. Men det var inte slut där. Nordin grejade ytterligare ett mål till 0-5 med cirka 3,5 minuter kvar av matchen. Det såg länge ut som att Maria Omberg skulle hålla nollan. Men tyvärr sprack det med 4 sekunder kvar då 1-5 kom. Trodde att det skulle spelas upp någon mållåt då med tanke på introt inför matchen. Men icke. Så långt hade de inte kommit i utvecklingen. Men det kommer väl det med framöver. Hoppas jag.

Tre enkla poäng blev ett faktum när slutsignalen ljöd. Jag var så nöjd. Det var en mycket välförtjänt seger. Skottstatistiken slutade 12-29, vilket säger en hel del om matchbilden.

Efter att lagen hade tackat varandra åkte våra tjejer fram och tackade oss på läktaren för matchen genom att slå klubborna i plexiglaset. Perfekt avslutning på en underbar kväll.

/Kobran

Douze points

I torsdags började SDHL för Luleå Hockey/MSSK:s del med bortaturné deluxe. På fyra dagar skulle laget besöka fyra olika städer samt spela mot fyra olika lag. Absolut ingen lätt uppgift.

Jag personligen tänkte att om tjejerna får med sig nånstans mellan 7-9p hem så har de gjort det bra. Djurgården, Linköping och HV71 är tunga att möta borta (och även hemma). Göteborg bör man väl kanske inte underskatta helt och hållet, men där bör vi ändå vara några storlekar större.

Första stoppet blev Stockholm och möte mot de regerande svenska mästarinnorna Djurgården. Matchen var jämn redan från start, men Anja Stiefel såg till att spräcka målnollan redan i slutet av den första perioden. Djurgården kvitterade tidigt i andra, men sedan kunde Rebecca Stenberg och Natalie Ferno göra varsitt mål så att det stod 1-3 på resultattavlan när perioden var över. Djurgården gav sig inte utan hängde 2-3 några minuter in i tredje. Men det verkade inte Stiefel vara så nöjd med, för hon svarade cirka 9 minuter senare med att sätta sitt andra mål för kvällen. 2-4 alltså. Med cirka 2 minuter kvar blev det nerv i matchen igen när hemmalaget satte 3-4. Men de norrbottniska tjejerna redde ut det och vann till slut med samma siffror. Fantastiskt. Underbart.

Nästa stopp, Linköping. Ytterligare en svår uppgift att ta sig an. Men det stoppade inte våra stålkvinnor. 0-1 av Stenberg när ungefär halva den första perioden var spelad. 0-2 av Michelle Karvinen perioden senare. Linköping svarade visserligen nästan direkt genom att sätta 1-2. Men vad gjorde det när Melinda Olsson hängde 1-3 i slutet av tredje. Visst, Linköping pressade på genom att återigen svara till 2-3. Men segern blev vår, ändå. 6 tunga poäng på 2 matcher. Jag var stolt som tuppen.

Jönköping nästa. Här trodde jag att bränslet skulle ta slut. Att musklerna inte skulle orka mer. Att säsongens första förlust skulle bli ett faktum. Det såg även ut att bli så när matchen väl var igång, med tanke på att det var HV71 som spräckte målnollan först. 1-0 efter första perioden. Fan, fan, fan tänkte jag här hemma. Men som en blixt från klar himmel kvitterade Emma Nordin matchen till 1-1 tidigt i den andra perioden. Ett hopp tändes inom mig. Kanske att det kan gå ändå. Och som det gick! 1-2 av kapten Jenni Hiirikoski cirka 10 minuter senare följdes av 1-3 av Ferno några minuter in i den tredje perioden. 2-3 kom visserligen väldigt tätt inpå, men Ferno drog ändå det längsta strået där och hängde 2-4 med enbart några minuter kvar av matchen. Ytterligare en seger i bagaget. Ytterligare 3 otroligt viktiga poäng. Vilka fantastiskt duktiga tjejer vi har i laget!

Sista stoppet, idag. I Göteborg. På förhand en match som tjejerna ska vinna. Men samtidigt en oviss match, med tanke på den långa resan dit. Återigen hann jag tänka att bränslet kanske var slut. Återigen fick jag fel. Denna gång med råge. Karvinen hängde två snabba i början av den första perioden. Det följdes av ett mål av Ferno samt två mål av Hiirikoski. 0-5 alltså redan efter en period. Redan där förstod jag att matchen var över. Jag såg nämligen inte hur Göteborg skulle kunna svara. Det kunde de inte heller. Istället var det Luleå Hockey/MSSK som fortsatte att gasa. Hiirikoski fullbordade sitt första hattrick i LHF/MSSK-tröjan genom att sätta 0-6 direkt i den andra perioden. Den hann knappt starta, om man säger så. Det var inte bara hon som skulle göra hattrick idag utan Karvinen satte 0-7 13 minuter senare. Men hon nöjde sig inte där utan passade även på att sätta 0-8 i början av tredje. Fyra mål på en match. Galet bra, Magic Michelle. För att sprida ytterligare salt i såren satte Nordin 0-9 en stund senare. Jag satt och hoppades på tvåsiffrigt. Men så kul skulle vi inte ha det, åtminstone inte den här gången.

Fyra dagar, fyra matcher, fyra segrar. 12 poäng. 20 gjorda mål. Kan det bli bättre? Jag tror nästan inte det.

Eller jo, det kan det nog. Nu på fredag den 15/9 är det hemmapremiär för tjejerna kl 19.00 i Ishallen Delfinen, med utlovat maffigt tifo på H-läktaren. Det får man ju bara inte missa!

Låt segerråget rulla vidare!

Ses där.

/Kobran